Så har det gått ytterligare en månad av oinfriade löften om den här så kallade bloggen. Jag måste kanske erkänna mig besegrad, till slut. Det är lustigt, för i all min kluvenhet inför att göra det här utbytet så var tanken på att skriva en av de saker som kändes så okomplicerat roligt. Kanske är det ambitionen som lägger krokben (ännu en gång), kanske har jag inte känt mig så full av entusiasm inför mitt varande här som jag kanske hoppats att jag skulle. Jag vill förmedla allt, men har inte riktigt haft ro, mitt uppmärksamhetsspann är oroväckande kort (jag börjar på allvar fundera över om mina frontallober kanske är ett par neuroner korta). Från och med nu slutar jag lova runt, men jag kanske skriver en rad då och då i alla fall. Ibland kommer berättarglädjen med full kraft.
