På en buss från Linkan

Jag sitter, som titeln avslöjar, på en buss från Linköping efter ett väldigt trevligt dygn med Poneh och känner mig som pizza. Knådad, genomdunkad, utkavlad och ugnsbakad. Men fan så roligt det var! Nu blev jag plötsligt väldigt sugen på pizza.

Tog bussen från centralen till Linköping igår för att hälsa på min kompis Poneh och se hennes studentliv i staden. Vi hann med:
1 Linköpingstour,
1 systemetbesök,
x antal vänner-besök,
1 privattur i en inställd buss (”Den här bussen är egentligen tagen ur trafik, men jag kör er ändå tjejer. Ni skulle till Ryd va?”),
dö lite av utmattning i Ponehs säng, peppa till,
3,5 förfester (1 middag på Pub Örat – tydligen kårhus och pub, 2 förfest m. beerpong och vattenpipa i kollektiv, 2,5 hej och hej-då i princip på ett ställe, och dans shots och fulvin på ett annat = 3,5),
samt 1 klubb (eller kravall som det tydligen hette på studentspråk. Den sista låten vi dansade till var Jag är en vampyr. Åh, nostalgin. Jag och Poneh som redan hämtat ut våra jackor från garderoben, gick till dansgolvet igen med jacka, halsduk och vantar och körde ett underbart sista ryck).

Nu har jag sagt hej då till Poneh och känner jag mig alltså som en pizza, fast på en buss alldeles för tidigt på förmiddagen… Eller mitt på dagen om vi ska vara noga. Tankar: "Vad kul det var!" och "Måste. Ha. Pizza."

Ikväll ser jag fram emot Kent på annexet! Om vi får några biljetter vill säga…

Röntgensynsbrist och dess konsekvenser

Jag går över Stadshusbron. Det är februari, måndag, klockan är ungefär halv nio på kvällen och temperaturen ungefär sju minusgrader, ska Katarinahissen vid Slussen snart tala om för mig. Jag tänker att jag ser antagligen ganska omärkvärdig ut, men fräsch och prydlig m. mina blanka, svarta skor och kappa. Men tänk vad roligt om någon med röntgensyn gick förbi. Den som hade röntgensyn skulle genom min kappa se hur jag, för slö för att göra något åt saken, låtit min svarta stretchkjol glida upp på magen, över rumpan och blotta ett litet hål i strumpbyxorna, som i sin tur blottade en ansenlig del av min högra skinka. Jag tänker inte mer på saken och promenerar vidare i vintern.

2010-02-15

21 typ asså bah liksom

Det är absolut inget konstigt att se ut så här på jobbet. Har man fyllt år så har man!

Dessa fina ballonger möttes jag av när jag kom till jobbet!

Och dessa fina kollegor (minus Kitti).

Helg utan älg

På väg hem imorse visade jag prov på fantastiskt tålamod i ny drabbning med kollektivtrafiken. Hört på perrongen, uppriven förare till uppgivna resenärer:

”Jag kör ett av de få tåg som är igång på gröna linjen idag så ni får faktiskt vara tacksamma! Det här är inte MITT fel!”

Åh i hjärtat. Hur som helst: 40 minuter fick jag vänta i Skanstull på ett tåg som skulle till Högdalen, men som vid Gullmars bytte färdriktning till Farsta… Vänta lite till men till slut kom det, Tåget med stort T.

Det känns som att det grå täcket som legat över min vecka börjat lätta. Tror det kan vara så enkelt som att ha tagit ett steg på vägen i ett viktigt beslutsfattande, en helg fylld av trevligt sällskap och utan älgar, distans till det som ockuperat min hjärna, solglimtar och ett tåg mot Högdalen.

(Helgen i övrigt:
Fre: Jobb. Gym (ca en kvart på löpbandet, men jag hann faktiskt inte längre! Det berodde inte på min konditions tvivelaktiga existens..). Kompensera ”träningen” med pizza och tv-spelskväll med kära kollegor och Poneh som kommit upp över helgen från Linköping. Mycket roligt!
Lör: Jobb. Ett misslyckat försök att ta sig hem m. kollektivtrafiken (tåget stannade på Skanstullsbron och föraren hade som han sa ett ”tragiskt” meddelande, nämligen att alla tåg mot Hagsätra var inställda). Äta middag med efterlängtade kompisar i Hannas nya lägenhet. Tilläggas bör att lägenheten låg på DROTTNINGGATAN och var fullkomligt gudomlig. (Samma sak kan för övrigt sägas om den indiska maten, som jag åt ända tills min klänning sa stopp). Mycket mysigt. Emmas och Johannes inflyttningsfest i Hjorthagen – sjukt trevligt!

21 år FFS MF!

Ett sms.
17-feb-2010 09:07
"Tog svininfluensan idag på på Stureby VC. Sjuksköterskan frågade om jag kom fr kunskapsskolan. Inte gymnasiet - skolan. JAG ÄR 21 MOTHER FUCKER!"

Ett svar.
17-feb-2010 11.49
"Du skulle ha knullat henne i röven med sprutjäveln. En till film att skriva upp på listan; Donnie Darko."

Kärlek är en smörad frukostmacka utan kant

Jag tillhör en av de ungar som curlats lite lätt i min barndom. Lite på det viset att det blev eftersträvansvärt att få klara vissa saker på egen hand. När jag var liten fick jag till slut lov att säga ”Jag kan faktiskt bre mina mackor själv”, för annars fanns de redan klara när jag kom ner i köket på morgonen. Förstå vilken revolt, vilket uppror. När jag var liten (minns inte hur liten, men så liten att jag inte minns hur liten jag var) så brukade min pappa alltid bre min och min brors smörgåsar på morgonen. Alltid Gott Gräddat-limpa med mycket smör på, helst varenda millimeter. Vi tyckte inte om pålägg. Vi tyckte heller inte om kanten på de halvmåneformade brödskivorna, så de skar vår pappa alltid bort.

Det är inte därför, att slippa bre sina mackor själv, som man är tacksam. Men det faktum att någon ville oss så väl att det var värt att skära bort de sabla kanterna på mackan.

Så puttinuttigt det är. Det säger inte allt. Ingenting är någonsin allt. Men just det får jag lov att älska.

Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur!

Jaghapp. Så var det den elfte februari igen, kl. 23.45 närmare bestämt och 21 närmar sig obönhörligen med stormsteg. Jag ska inte överdriva. Den årliga ångesten över att bli äldre har lagt sig för den här gången och jag har redan försonats med min ”ålder”. Tänket har gått från smått desperata ”Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur”, till föga entusiastiska ”Jaghapp. 21 barre tydligen”, till självpeppande ”21 – åh så rätt”. Det är en försvarsmekanism… Jag vill ju förstås bliva stur. Det är trots allt roligt att fylla år. Jag hade tänkt skriva ett lite reflekterande inlägg om att bli ett år äldre, men nu när jag sitter vid datorn visar det sig att jag inte har så mycket reflektioner. De jag eventuellt hade har tröttheten tagit ifrån mig. Nu är jag så trött så jag klipper med ögonen (jo reflektion 1: äldre, men fan inte förnuftigare: alltid går jag och lägger mig för sent. Det är tydligen sant som det säger, det går inte att lära gamla hundar sitta...).

Imorgon återfinns jag dansandes på Strand! Kom dit eller låt blit.

21 barre tydligen - fan så rätt!

Altruistiskt raggande del I – Upplysning i Mörkret

Igår var jag och parhästen på Strand. Vår plan: chill öl efter jobbet, lyssna på TTA, [ingenting] och (det tidigare föremålet för min väns hänförelse) Jonathan Johansson som DJ:ade, i ledig klädsel och skor utan klack – lagom avancerat innan lördagsjobb kl. 07.45. Men vi hamnade på klubbdelen till slut ändå. På Strand var det klubben Mörkret. Om det har jag inte så mycket att säga förutom att det var mörkt och att jag tyckte att jag fick en snilleblixt när jag närmade mig slatten i öl nummer tre. Där och då hade jag nog i min ivrighet över min briljans t.o.m. kunnat drista mig till att säga att jag blev upplyst (trots mörkret höhö…).



Det hela grundade sig kanske i min motvilja och motvilliga fascination för boken The Game och min utledhet på köttmarknaden på krogen. Jag är trött på dansgolv där ingen kollar på den de dansar med utan tittar ut över dansgolvet med raggningsradarn påslagen (och det är inte för att jag själv är så kort att min egen radar mest når till bröstet på folk - ett nyckelben här, en haka där om jag har tur). Skämt åsido, den en gång så lockande köttmarknaden känns alltmer som ett minne blott, ett ljuvt sådant, men dock. När jag insåg att det inte är någon konst att få napp på krogen, tyckte jag att ragga-på-krogen-sensationen försvann lite. Egentligen är det som hänt bara att jag insett att man söker efter något mer än en villig strupe. Egentligen är det som har hänt bara att jag blivit äldre…

Men hur som helst. Jag kände bara en genuin längtan efter ett krogklimat mer präglat av öppenhet, trevlighet och ”stake”, stake som i våga och satsa. Hej då råhet, hej då cynism och hårdnackade spelregler!

Altruistiskt raggande del II – En plan tar form i min lätt berusade hjärna

Min ”insikt” var att det är så lätt att göra folk glada på krogen. Det är så lätt att prata och vara trevlig och flirtig. Och även om man inte menar så mycket med det, och kanske vandrar vidare efter en liten stund, så blir folk glada. Varför inte slänga ur sig en helt vänskaplig komplimang till en person även om man inte är intresserad av någon djupare bekantskap? Man har inte så mycket att förlora men personen i fråga känner sig peppad och tänker ”Fan vilken trevlig människa hon/han var och fan vilken trevlig människa jag är!”. Med nyvunnet självförtroende fortsätter personen vidare i natten och vågar gå fram till någon annan, som i sin tur blir glad och tänker ”Fan vilken trevlig människa hon/han var och fan vilken trevlig människa jag är!”. Och så vidare, och så vidare. I det långa, men förhoppningsvis i det korta loppet träffar man någon man verkligen klickar med. Men det blir så mycket lättare att göra det om folk är öppna. Min öppenhet för någon leder kanske till ett häftigt möte med en människa för någon annan. Det är inte så jobbigt att vara öppen mot någon utan att ha baktankar. Hur skapa största möjliga lycka åt största möjliga antal personer? Min slutsats var alltså "ragga inte bara för din egen skull, utan också för dina medmänniskors". Det är lite som filmen Skicka vidare, eller en solskensversion av The Game!

Allting känns så vettigt nolltvåtretti...

PS. Det var inte lika mycket halleluja-moment den här gången, snarare se-ut-som-två-frågetecken-moment när vi kom in utan att leggas, trots en rätt präktig kö bakom oss.

Till Alex

Detta lilla inlägg tillägnar jag ingen mindre än Chris Alex på trafiken på Taxi Kurir. Alex är grym, trevlig, rolig, han har alltid bilar (typ) - och han läser min blogg! Alltså, detta blogginlägg, till Alex. Så Alex, är jag inte en kvinna vid mitt ord så säg?

I övrigt måste tilläggas: Sedan en halvtimme tillbaka älskar jag Taxi Kurir. Jag älskar Kurir-förarare som ger "kompispriser" och stannar mätaren långt innan man ska av, eftersom man är så, ja kompisaktig antagligen, och för att de tycker synd om en som ska jobba tidigt imorgon. Blinki blinki med ögonfransarna. YES. Nästan lika bra som Alex.

Imorgon: om "Altruistiskt raggande". En briljant idé född mellan öl två och tre en fredagkväll i februari. Nästan lika briljant som Alex.

Godnatten i hatten, och då särskilt till Alex!

Att se saker från den ljusa sidan

Bra saker med igår, torsdag:

* Att vara ledig
* Att dricka örtte i Hökarängen.
* Att jag äntligen fick tala med en levande människa på Södersjukhuset (efter ”Vi kan tyvärr inte ta emot fler samtal idag. Vänligen återkom nästkommande vardag” i TRE frickin’ dagar!)
* Att få tid på Söderakuten och friskvårdsintyg på direkten!
* Att lyssna på den ukrainska kvinnan på Ringens VC som delade med sig av sitt levnadsöde medan hon stack nålar i mig (jag är svårstucken). Vi fann varandra och jag blev glad i hjärtat.
* Att min älskade parhäst är allt som hon är.
* Att jag har betalat Svenska Kibbutzvänner – ett steg närmare äventyret!
* Att personalen på Svenska Kibbutzvänner är världens trevligaste.
* Att teorikursen på Dalens trafikskola är slut. Så jäkla kul var det inte (men ändå helt okej).
* Att killar som vill byta nummer lockar med gratis teaterbiljetter till Dramaten ”på köpet”.

Och Gud såg att svenska folket var gott

Jag ska kliva av vid Stureby station. Vi är någonstans mellan Svedmyra och Stureby. Klockan är ungefär elva på kvällen och det är mörkt, jag står vid dörren i första vagnen, håller i en sidostång, lyssnar på min musik. Så tittar jag ut i gången, bakåt i den halvtomma vagnen. Folk läser tidningen, lyssnar på musik, pratar, stirrar framför sig, en man med utländskt ursprung stirrar på mig. Jag tänker en töntig, romantisk tanke. Jag tänker, att det här är mitt folk.

Jag ler lite på insidan.

Alla hatar kylan, vill bara komma bort från sin tunnelbaneverklighet och hem till sitt . Det är nu ingen vill vara svensk. Det är nu alla förbannar att de bor i det här jävla skitlandet med vinter sju månader om året. Jag blir ändå lite varm i hjärtat. Svenska folket sitter här på mitt tåg och tänker inte på sig som ett folk. Svenska folket är några andra, några som man kan hånskratta. Svennebananer som inte vet bättre än att nöja sig med sina svennebananliv i sitt kalla svennebananland. Och så rullar tåget vidare mot Hagsätra.

Jag vill.

Jag vill börja dansa, igen.
Jag vill träna regelbundet, igen.
Jag vill lära mig spela gitarr, på riktigt.
Jag vill lära mig laga mat, på riktigt.
Jag vill lära mig sjunga, ordentligt.
Jag vill göra små skålar i keramik.
Jag vill stå på en scen och sjunga och bli lyssnad på.
Jag vill bli mer vinsortskunnig.
Jag vill kunna hantera min kamera.
Jag vill vara fri från åkommor men bli förkyld ibland.
Jag vill möta människor.
Jag vill överraskas av människor.
Jag vill sluta älta.
Jag vill studera.
Jag vill arbeta.
Jag vill leva i Stockholm.
Jag vill leva Studentlivet med nudlar och billig alkohol.
Jag vill bo i Frankrike, ett tag, igen.
Jag vill tala franska obehindrat, igen.
Jag vill lära mig ett till språk.
Jag vill bli mer allmänbildad.
Jag vill orka läsa hela Dagens Nyheter varje dag.
Jag vill skriva texter som blir lästa.
Jag vill vara ödmjuk.
Jag vill undervisa.
Jag vill hjälpa.
Jag vill tjäna tillräckligt mycket pengar så att jag slipper gifta sig rikt…
Jag vill ha mer skinn på näsan.
Jag vill ha mer kött på benen.
Jag vill ha en lägenhet i stan.
Jag vill inte vara fast.
Jag vill resa.
Jag vill flumma runt lite till.
Jag vill bli en mamma vars barn vill höra om min ungdom.
Jag vill bli lyckligt kär i en hel människa.
Jag vill bli en vacker fyrtioplusare, som Agneta Sjödin.
Jag vill skriva krönikor som får folk att le på insidan.
Jag vill skriva en bok.
Jag vill vinna ett pris.
Jag vill ta plats, synas, höras.
Jag vill göra sånt jag älskar.
Jag vill försörja mig på sånt jag älskar att göra.
Jag vill våga.
Jag vill lyckas.