Hjärnstagnation

Det här är mitt jobb:

Jag: "Välkommen till Resebeställningen, du talar med Rebecca." (x 70 miljoner/dag)
Resenär: "Blablabla."
Jag: "När vill du åka?"
Resnär: "Jag vill åka till Vällingby centrum."
Jag: "Okej, men vilken tid vill du åka dit?"
Resnär: "Vällingby centrum."
Jag: "Vart vill du i så fall åka ifrån?"
Förvirring uppstår.
Resnär: "... Ja till Vällingby centrum."
Jag: "Ja, men var ska vi hämta upp dig??"
Resenär: "Klockan två imorgon."

Det blir några stunder av ömsesidig förvirring.

Det här är egentligen inte något att göra sig lustig över, men min hjärna håller på att skrumpna ihop till ett russin (ja ä int bitter).

Natten är dagens mor (jag väljer att se kopplingen)

För en liten stund sen kom jag hem från min första längre promenad med mig själv sedan Israel. Jag är matt och utpumpad och mitt huvud dunkar, men jag är så väldigt glad. Jag kan inte riktigt säga varför. Ibland blir jag så trött på att alltid försöka förstå allt. Något kändes väl så fullständigt tillräckligt en liten stund (och så gick jag i fällan att försöka förstå igen...).

Samla tankarna, tappa bort dem, plocka upp dem igen. Ingen panik över att inte kunna hålla dem i styr. De bara gör som de vill, men de far varsamt fram med mig. Frisk luft och mörker.

Jag kände mig pubertal och ville uppdatera min Facebookstatus till Naive (den med The Kooks) eller Who's that girl med Robyn, eller den franska versionen Qui est cette fille med Yelle, efter att kroppen genomdunkats av låtarna, väldigt mycket à la fjortis. Det gjorde jag inte. Jag ville också dansa lite för mig själv i mörkret, under det att kroppen genomdunkades av låtarna. Det gjorde jag ockå (bara en liten snutt förbi Enskede IP, men det var kanske inte så mycket att dansa som att promenera dansant).

Jag tänkte på Julia, som jag tycker så mycket om. Jag tänkte på helgen som varit så bra. På att Frankrikegänget hälsade på i Stockholm och att det var så härligt. Och på allt vin jag drack med Hanna och Sara i fredags. På att Kim kommer hem snart. På att jag ska skriva en bok. Och på nya insikter. Och nya funderingar. På att jag snart lämnar mitt flickrum och min älskade hemstad och på att det kanske var okej att känna sig lite pubertal. På att Uppsala väntar och på att vi ska ta staden med storm (som sagt, det är okej att vara lite pubertal för tillfället). På att mina örhängen som jag köpte idag visst var fina, fast pappa tyckte att de var förskräckliga. På att 21-årig naivitet är ganska så angenämt. Alltså, jag heter Rebecca och jag tycker faktiskt det (*upprorisk min, roflmao*).

Skeppshult - vägen till lycka

Idag, eller tekniskt sett igår, köpte jag en cykel. Tekniskt sett var det min mamma som köpte en cykel åt mig. I femtonårspresent, sex år i efterskott. Det är den finaste cykel jag någonsin haft och jag älskar den. Högt. Min dröm om att susa fram på Uppsalas kullerstensgator med en cykelkorg full av böcker kommer att realiseras. Inget Paris för min del i höst, jag vill ha Uppsala.

Just det, jag har varit utan snus och internet i tre dagar då jag varit på landet. På den tiden hann det hända mycket. Alltså: JAG HAR FÅTT EN BOSTAD I UPPSALA! Efter alla bakslag och avslag ang. bostäder blev jag uppringd från Dombron som sa att de fått ett avhopp på en dublett i Kantorn på Kvarngärdet. Kullerstensgator here I come!

Jippi!!!

Snilleblixt

Jag var övertrött som vanligt, klockan var två på natten, jag satte mobilalarmet på fyra timmar senare då Parken skulle väcka mig med "Jag har vart vilsen Lisa" och displayen skulle visa textraden "Yes we can", när jag träffades av snilleblixten.

Varför inte tillbringa hösten i Paris istället?

Ja, varför i helvete inte?

Besvikelse

Jag kom inte in (jävla helvetes skitpung!). Jag fick, som en liten fågel viskade, reda på det i måndags, och jag blev otroligt besviken. Antagningsgränsen har gått upp, söktrycket på Uppsala har ökat m. 10%, de har tagit bort kravet på arbetslivserfarenhet vilket frigör även 91:ornas årskull och blablabla. Jag kom inte in. Jag trodde att jag skulle det. Nu ligger alltså gränsen på 2,4 i kvotgrupp B1 och 22,5 i Uppsala och Stockholm. BLÄÄ! Jag får nog vidga perspektivet till andra lärosäten till nästa termin. Typ Örebro.

Men all känslostorm som jag lyckades uppbåda - eller misslyckades med att hålla tillbaka - på jobbet är bortblåst. Jag har koncentrerat mig intensivt på besvikelsen tills natten till igår, alltså tisdag/onsdag natt, när jag fick en plötslig snilleblixt. Och det är mycket hellre den jag vill skriva om!

Saknad

Det är egentligen en okomplicerad sak, det att sakna någon, att komma över och gå vidare. Det räcker med att låta tiden gå. För det gör den oavsett protester. Det svåra är bara, att den går så långsamt, tiden. Ibland.

Läget är under kontroll, det var inte alltid så. Skratten är inte undantdagstillstånd och de är heller inte oäkta. Men när man skiljs från vännerna som man talat så förnuftigt med om sitt komma-över-ande, intellektualiserat sorgen och uppmuntrats i största välmening, när man skiljts från tunnelbanefolket och ljuset från spåret och promenerar hemåt i kvällen. Och det blir tyst. Det är då tiden går för långsamt.

Och jag orkar inte styra min kosa, inte tänka framåt, vill bara driva för vinden. En liten stund i alla fall. Jag vill bara att det ska vara okej att vara ledsen, tills tiden återfått sin normala takt, eller tills jag glömmer bort den.

Ord om ingenting

Häromdagen fick jag mig en glad överraskning när jag såg att besöksstatistiken för Ord i sinnet hade ökat. Den hade inte bara ökat utan fyrdubblats. Jag blev alldeles upprymd när jag för ett ögonblick trodde att det var Världen som Sett Mig, innan jag insåg att jag inte var den enda med antagningsbeskedsångest, utan att en hel del människor googlad "Urval förbereds/körs" och hamnat på min blogg. Mitt begynnande storhetsvansinne klubbades bryskt ned.

Åter på jobbet med alldeles för lite att göra. Detta sedan vår beställningscentral anställde 10 nya personer eftersom vi var underbemannade, och sedan blev av med 30% av alla inkommande samtal. Från att ha haft en konstant kö på telefonerna sitter vi nu och rullar tummarna och dagdrömmer om det vackra vädret som vi skymtar genom fönstren. Jag ägnar mig åt att leta cykel och bostad på nätet och förkovra mig i Hanna Hellquists krönikor. Jag har tre månaders krönikor av Hanna Hellquist att ta igen. Ah.

Sinnesstämning: Lite lågmäld och trött men glad och lugn. Detta sedan jag och min kära mor ägnade kvällen och en bit in på natten åt att diskutera Israel-Palestina-konflikten. Om detta finns förstås mycket att säga. Men just nu har jag ingen lust och nöjer mig istället med att säga att jag anar något slags ljus i en lång, lång, skitig tunnel som jag annars tidigare bara uppgivet kikat in i. Gladheten kommer sig nog mycket av att jag pratade med Julia för en liten stund sen för första gången på länge. Bara det är ju fint nog, men det visade sig dessutom att sannolikheten att vi båda kommer att plugga i Uppsala i höst är mycket högre än jag trodde. Jag liksom skuttade upp ur min stol när jag fattade det. Och ikväll ser jag fram emot att hänga med Camilla. Och imorgon är jag lite sugen på att vara huslig. Imorgon vill jag städa, putsa fönster och göra hummus.

Och en annan sak. Robyn måste ju kommenteras! Hon var fantastisk på Roskilde! Lätt den roligaste koncerten jag var på. Otroligt proffsig och duktig, hon bara gav, gav, gav. När hon spelade "Hang with me" kom min inre, blödiga tönt fram; jag fick gåshud och tårar bakom ögonlocken.

http://www.youtube.com/watch?v=MdwueBQOQ5s&feature=related

Urval förbereds/körs

"Urval förbereds/körs" - så lyder upplysningen från studera.nu angående min ansökan till psykologprogrammet i Uppsala. Jag är nervös.

Jag vill vina omkring på cykel över Uppsalas kullerstensgator, äta billiga nudlar, klaga över dyr kurslitteratur och knappt befintlig ekonomi, sitta och kämpa med deadlines, organisera mina studier till ett myller av post-it-lappar och skriva vackert i min nyinköpta kalender. Nostalgin är nog ofta vackrare än verkligheten. Men ändå. Nytt folk, ny stad, ny sysselsättning, nytt kapitel. Om jag nu kommer in vill säga... Jag känner över huvud taget lust till allt möjligt, fixa egen bostad, köpa cykel, skaffa nytt jobb. Ångesten över itutagande är borta.

För första gången sedan gymnasiet känner jag att jag ser fram emot att plugga. Jag läntar till och med, så där som man gjorde när sommarlovet började lida mot sitt slut förr om åren. Jag sökte förra terminen, kom in på Örebro Universitet och kände absolut ingen glädje över det. Så jag drev omkring ett par månader och kände mig olycklig över hur livet tedde sig. Sen drog jag till Israel och levde livet där istället.

Men nu kryper förväntningarna i kroppen.

Parhästen

Nu har jag tagit kvällens sista samtal och blivit sittade kvar i min kontorsstol.

Jag saknar min parhäst. Den är på landet i Roslagen. Jag är inte mycket för att rubricera mina vänner, "Bästa vän" hit och dit. Hon bara är min närmaste vän, punkt. Hur hon kom att kallas Parhästen vet jag inte. Men det hade sitt ursprung i att vi ständigt var ett radarpar. Igår var jag och hon och en annan häst och badade vid Farstabadet (helt fantastiskt skönt och vackert!) och det var då, på den promenaden mot oändligheten och vidare (aka fotbollsmatch och kröka i Hökarängen), som vi tilldelade Parhästen den förnäma titeln "Ers Kungliga Höghet Parhästen". Detta på grund av att B kallar vissa av mina vänner för "snygg-x" (x:et är alltså ett utbytbart kompisnamn) och Parhästen kände sig förnärmad för att inte hon också hade det epitetet. Jag ville dock hävda att Parhästen var det finaste man kunde bli, och för att understryka detta blev det alltså "Ers Kungliga Höghet Parhästen".

Hon är alltså på sitt landställe på grönbete och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Och det känns lite tomt utan henne på jobbet. Därför tillägnar jag henne denna lilla sång:

Parhäst, kom hem,
för jag längtar efter dig,
kom innan sommarn är slut lilla Parhäst.
Åskan har gått,
och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna lyser,
på himlen igen.

KOM HEEEEEEEEEEEEM.

Färdtjänst, Färdtjänst är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Det är något med de där raderna som Stagnelius knåpat ihop. De dyker alltid upp i mitt huvud.

Jag sitter på jobbet och försöker hålla mitt humör i styr. Det pendlar lite för lätt och fort av helt obetydliga orsaker. Inkommande samtal hör till ovanligheterna, det är nästan så att man ser fram emot dem. Samtidigt gruvligt trött på att upprepa mantrat "Välkommen till Resegarantin, du talar med Rebecca" för sjuhundrafemtioandra gången i ordningan. Fast det är klart, jag säger ju också "Välkommen till Färdtjänsten/sjukresor/schemaresor/dagisresor" ibland också - icke att förglömma! Jag är ensam kvar till stängning vilket faktiskt är lite skönt. Klassisk musik hörs borta från trafikplaneringen.

Jag har inget att klaga över på något vis. Men jag gör det ändå, så kanske jag kan stryka ett streck över det och sen skriva saker jag vill skriva om. För det här blir ju till ingenting (seriöst).

Irritationsmoment 1: Jag ägnade jättelång tid åt att ändra om layouten på bloggen, som ändå bara blev sämre och försökte infoga ett nytt ordmoln som inte gick att spara ner på sidan. Som tur var kunde min kollega Malin fixa detta med sina superdataskills och problemet var löst!

Irritationsmoment 2: Gud så jag hatar ordet "egentid" (ordet spelar i samma äckliga liga som "unna sig", "kvalitetstid", "för det är jag värd" och "behöva komma bort"), men inte desto mindre var det precis egentid jag efterlyste ikväll. Det är inte ofta jag gör det, att vara själv är det värsta jag vet ibland. (Och det bästa jag vet ibland.) Hur som helst, jag kom ifrån tråden: med en bror i Ryssland och två päron ute på sjön hade jag sett fram emot att åka hem och vara själv några timmar; laga mat (ceasarsallad - mm!), lyssna på min ljudbok (Midnattsbarnen - mm!), städa och putsa fönster, kanske titta lite på tv - när mobilen ringer och det är "Hem". Mamma och pappa bestämde sig för att komma hem tidigare. Yippi. Så var det med den friden. Jag är APAtrött!

Men sen var det nog slut på bekymren. Nu stryker vi ett streck!