I äppelfabriken plöjdes många självhjälpsböcker

I äppelfabriken plöjdes många självhjälpsböcker. Var så här så mår du lite bättre, så blir du lite bättre. En känsla av en ljus framtid. Bestämma sig för hur man ville leva, vem man ville vara. En längtan efter att sättas på prov, leva som man lär, vara den människa man vill vara, mot sig själv sina medmänniskor, som det så vackert heter. När man står där med sina problem i en vintervardag med sexton timmars mörker och åtta timmars disig himmel, glömmer man att de konflikter man har, med självet och alla de andra, är de moraliska tvister man längtat efter. Det gäller att påminna sig om det.

Från långt håll är allt perfekt.

Det är en sådan där dag då jag saknar Israel. Saknar tiden, känslan jag tror mig minnas att jag hade, saknar människorna och landet, marken, bergen, vyerna. Det blir ju alltid så, att de bästa bitarna letar sig in i långtidminnet, lämnar de grå därhän, de får klara sig bäst de vill, blir fragment av helhetsbilden. Och jag gör mig inga illusioner (längre). Från långt håll är allt perfekt. Att i teorin veta att gräset inte är grönare på andra sidan är en sak. Praktiken däremot, det är en helt annan historia. Jag vet att allt har sin tid, att det var dags att lämna kibbutzen när jag lämnade kibbutzen, jag var glad när jag åkte vidare. Det hade inte varit samma sak att vara kvar. Jag vet att jag är på rätt plats och där jag vill vara. Skillnaden är att den var mycket tydligare då, känslan av att vara på rätt plats, det fanns inga frågetecken. Haha. Jag gör det igen, frågetecknen var överallt! Men de är så lätta att glömma bort i efterhand. Återigen, från långt håll är allt perfekt.

Jag minns många saker. Händelser, upplevelser, platser, människor, känslor. Det jag tänker på nu är dagarna i äppelfabriken. Jag brukade hänge mig åt P3:s poddradiodokumentärer och böcker, ljudböcker i alla former. Många av böckerna påbörjade jag utan att avsluta dem, var för rastlös för sega öppningar, jag ville hinna med många, höra "Du har hört Pia Johansson läsa...", sätta en mental bock i min böcker-att-läsa-lista. Om jag nu skulle stå där åtta timmar om dagen kunde jag ju lika gärna skaffa mig en gnutta allmänbildning på köpet. På platsen där det inte fanns några tvivel om att jag skulle vara. Det lustiga är, inser jag nu, att orsaken till att jag slukade alla de där ljudböckerna, var inte bara att hålla tristessen på replängds avstånd. Det var för känslan av att det var viktigt att göra något meningsfullt, att inte bara sitta av tiden, att vara på rätt plats. Det var för den känslans skull.

Prejuldagsfest, tunnelbanefunderigar, som alltid

Det att vara velig är inte att ha många viljor. Det är att inte lita på sin förmåga att avgöra vilken vilja som är viktigast att tillfredsställa. Det är inte heller längden av processen att komma fram till det som avslöjar veligheten. Jag vet inte vad det är faktiskt.

Mellan Stockholm och Uppsala

På väg tillbaka från Stockholm till Uppsala. Det är för mörkt för att se om det snöar perfekt utanför och förresten så har jag ingen bra fönsterutsikt. Husguden med Lily of the west i ena örat och ett samtal att tjuvlyssna på i det andra. Tjejen är judinna och hennes syster pluggar i Tel-Aviv. Killen undrar varför och tjejen ska hälsa på systern i jul. Jag funderar på att gå fram och säga att hon borde läsa boken som jag har i min väska. Det är "Hur man botar en fanatiker" av den israeliske författaren Amos Oz, om hans syn på konflikten mellan Israel och Palestina, fanatism och författarskap. Jag älskar Israel. Det är en fantastisk bok. Men jag går nog inte fram ändå.

Nu börjar tjejen och killen att prata om sina löner.

Igår var jag ute med parhästen. Det blev en ganska lugn men mycket trevlig kväll på morfar ginko med många ofrivilliga och smärtsamma skratt. Ja, ofrivilliga och smärtsamma skratt eftersom parhästen har brutit ett revben. Ganska hard core att gå ut ändå - sådan är hon parhästen. Hon hade hostat så mycket att hon till slut fick en spricka i revbenet. Sådant kan hända. Det gjorde så ont i henne när hon skrattade att hon var tvungen att ta sig för bröstet varannan meter och gå iväg bort en stund för att lugna ned sig. Såklart blev allting roligt. "Du kommer att bli min död!" frustade parhästen och jag var ett tag lite rädd att hon skulle få rätt. Kvällen avslutades med att hon bommade en cigg av några killar som stod och rökte på den plats där jag en gång stod och rökte och föll pladask. När vi går därifrån mot Mariatorget vänder hon sig om, storögd och vinlycklig: "Såg du vem det där var?!?! Harry i Lilla Jönssonligan!!!".

Och därmed var kvällen fulländad.

Mellan Uppsala och Stockholm

Jag leker med mina känslor. Jag letar fram dem, drar dem ur sina mörka vrår där de legat och tryckt, knappast medvetna om sig själva. Sen ger jag dem allt utrymme de någonsin kunnat drömma om men aldrig gör, eftersom de är kloka, till skillnad från mig. De vet att utrymmet inte gör någon gott. Jag förstorar upp dem, exploaterar, dissekerar och hänförs av dem. Inbillar mig att de är allt som finns. Men det är inte så konstigt. De tar så mycket plats att de skymmer sikten. Man får så småningom huvudet tillbaka. Då knöcklar jag ihop känslorna till små bollar, sparkar iväg dem och hänger mig åt trolleri istället. De förvandlas till en teatralisk Broder Daniel-dans i en studentlägenhet efter årets sista tenta tillsammans med andra som dansar av sig sin tentaångest.

Det snöar perfekt utanför mitt tågfönster.

Parhästen is back

Och som jag har längtat! En häst saknar alltid en annan häst. Och det är något visst med det där att vara nära sig själv med någon annan, att inte censurera, överdriva eller hänge sig åt fasaduppvisning. Det är något att vara tacksam över. Så nu hoppar vi upp i sadeln igen och strör våra sockerbitar för vinden.

Horisontala konklusioner

Ibland gör man så gott man kan för att vara den vuxna människa som man på papperet trots allt är. Man fattar beslut, inte för att man själv vill utan för att människor vill olika. Olika mycket. För att man tror att det är det rätta. För att man vill fatta ett moget beslut för en gångs skull och inbilla sig själv att man trots allt lärt sig något på vägen. Att det kanske är dags att låta romantiserandet över ostyriga känslor stryka på foten för eftertänksamhetens skull. Så gör man det man tänker att man borde. Och så är de ostyriga känslorna där och härjar ändå. De säger att det blev fel, igen.

En söndag tillbringades horisontalt med att försöka avstyra alla tankar på rätta eller felaktiga beslut, tillsammans med läkarna från Seattle Grace Hospital. Ett halvfullt paket Eldorado-pepparkakor (köp två för tio kr!) ligger kvar under nattduksbordet. Det betyder att ett halvt paket Eldorado-pepparkakor ligger i min mage, tillsammans med ädelosten jag jag köpte på tub. Den tomma tuben flög in under soffan, en meter från papperskorgen den var menad att träffa. Man inser att man karvat upp den sista mjukosten ur tuben med tungspetsen, tänker "imorgon är en ny dag" och känner tacksamhet. Och så tackar man för sig. Bara ett avsnitt till...

Mogenhet i sin renaste form.

Jag tycker inte synd om dig

"Jag tycker inte synd om dig." Det var den käftsmäll jag fick efter en halvtimmes gnäll förra veckan och den bästa jag fått på länge. Ett bryskt uppvaknande från ett ältande och problematiserande, vridandet och vändandet på varenda känsla som uppstår och den lilla gnagande tanken att allt kanske skulle vara bättre om något bara var lite annorlunda. (Jag säger "man", men egentligen så menar jag jag - jag gillar att hålla det på en låtsad generell nivå, det känns lite enklare så). Man hittar problem på varje ny plats man upptäcker. Man försöker att maximera lyckan i sina beslut och så glömmer man bort att vara lycklig. Det känns som en evig kamp, det är vara nöjd och att sträva efter utveckling, efter någonting som är bättre. Men det finns en skillnad mellan att vara nöjd och att nöja sig. En klok häst har sagt att det kanske är så att man har en förmåga att förstärka allt i nuet, att det är det som får det att verka som att man ser problem i allt. Det är kanske inte svårare än så, och jag tänker att kanske gör det det inte så mycket, det är nog inget problem som måste ändras på. Det bara är så.

Och så var det ju det där med köttslamsorna som vandrar omkring på jorden. Från långt håll är allt perfekt.

Uppsala codac moments