Israel fattas mig så det skär i bröstet!

Jag tittar ut över en deprimerad Essingeled i Stockholm. Jag älskar Stockholm, trots att vädret kunde behöva lite psykofarmaka. Men jag saknar Israel så det skär i bröstet. Det är något med det där landet. Jag vill uttrycka det som Håkan Hellström:

Dom kunde säga vad som helst till mig,
dom kunde dra åt helvete,
men ett enda ont ord om dig
har alltid fått mig upp i ringen.

Att leva där var en känsla av att livet hände.

Gud vill inte att jag ska cykla

Gud tycks ha synpunkter på fordonet med vilket jag tar mig fram på Uppsalas gator.

En månad efter att jag och min två månader gamla Skeppshult flyttat till Uppsala separerades vi brutalt av en cykeltjuv. Fick ut en ny cykel på försäkringen. Lagom till helgen fick den punka. Pappa fixade punkan. I måndags halkade jag och cykeln i en backe. Jag skrapade upp handflatan och fick blåmärken. Det gjorde ont. I onsdags blev jag påkörd av en bil när jag cyklade över ett övergångsställe i korsningen Torkelsgatan/Råbyleden. Jag hade grönt! Gubbjävlen hissade ned fönsterrutan och sa "Jag kan inte göra så mycket mer än att be om ursäkt.". Det gick bra, men styret blev skevt (gick att vrida tillbaka dock) och styret deformerat. Mina matvaror flög ut på gatan och jag handflatssåret sprack upp igen. Äggen i kassen sprack sönder och jag cyklade hem med darrande underläpp. En dag senare, natten torsdag-fredag, efter Smålands electroklubb hade cykel fått punka igen. Lämnade in den hos cykelviktor dagen därpå, fick det lagat och passade på att byta till DUBBDÄCK. Så nu glider jag fram som på cyklarnas stadsjeep - yes! På väg från cykelviktor ramlade en reflex av cykeln och senare en annan svart del som jag inte ens vet var den ska sitta. What the fuck? Nu hoppas jag innerligt att cykeln står kvar vid stationen när jag kommer tillbaka på tisdag..

Juden, buddisten och ett Jehovas vittne - fortsättningen

Jag känner (för jag känner ju så mycket) att det finns tjugo andra saker jag borde göra - som att plugga inför kognitionstentan till exempel - men så kände jag, eller vi kan säga insåg för omväxlings skull, att det där inlägget jag påbörjade någon gång i september och sa att jag skulle avsluta kommit lite på skam, alldeles oförtjänt.

För att besvara min kibbutzkompis Fias fråga appropå att jag sa att jag tillbringat eftermiddagen i en vitvinbärsbuske tillsammans med en buddist och ett Jehovas vittne (But why, WHY? löd frågan):

Jo, så här var det: jag var hemma i Sthlm en helg och träffade min kompis Eric som har varit utomlands i flera månader, i framför allt Indien. Eric är mer el mindre (men mest mer) buddist och väldigt intresserad av trädgård och närodlat, till min mammas stora förtjusning, eftersom ingen av hennes egna ungar hittills intresserat sig för vare sig hennes vinbärs-hallon-rabarber- eller krusbärsbuskar. Inte plommon- körsbärs- äppel- eller fläderträd heller för den delen.

"Det finns massor av äpplen Eric, ta så mycket du vill, ta med dig hem också!!" Att se Eric i vår trädgård var som som att se ett barn på julafton. Eller, Santa... on prozac... at Disneyland... getting laid!

Vi satt som bäst och plockade vita vinbär och pratade om existentiella ting när en okänd, äldre man kom förbi runt hörnet "Din mamma skickade hit mig, hon trodde att ni kanske skulle vara intresserade av ett litet samtal". Vi satt där bland kvistarna i den stora vinbärsbusken, jag på huk i strumpbyxor, en stor, grå stickad tröja och gummistövlar, och Eric i skräddarställning iförd linne och vita linnebyxor, och visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Jag tänkte först att det kanske var en familjebekant jag borde känna igen, tills han plockade upp en bibel ur väskan och sa "Jag tänkte att vi skulle prata lite om Gud".

Jag tyckte att detta var lite för bra för att vara sant. Buddisten tyckte också det var för bra för att var sant och gick in med liv och lust för att diskutera en eventuellt existerande Gud. Jehovas vittne ville diskutera saken vidare under privatlektioner. Judinnan föreställde sig det hela utifrån sett och bad till högre makter om att lyckas hålla sig för skratt.

Fredagkväll på Kantorn och untz untz:et lyser med sin frånvaro

Ikväll har jag valt bort alla former av socialt umgänge till förmån för förkovrande i Friskis&Svettis, städning, tvättning, räkningar, studier, Radiohead, ljudbok om Israel-Palestina-konflikten samt tankar om varandets mening. Svärmorsdröm eller fall för socialtjänsten?

Imorgon kommer Öijer hit.

Tålamod är en berg- och dalbanas bästa vän

And for a minute there, I lost myself, I lost myself
And for a minute there, I lost myself, I lost myself

Ge mig lite solsken och jag tar världen.

http://www.youtube.com/watch?v=rSKmYC0mHXI&ob=av3e

Spretigt

Ingenting fungerar.
Jag är en reproducent.
Sitter, glor, har ont i ryggen och vågar inte öppna min bok.
Såg bara vitt genom fönstret, Domkyrkan täckt av dimma.
Vände mig om, somnade om.
Nu ser jag bara blått och svart.
Kan inte avgöra vilken slags dag det är.
Jag kan inte koncentrera mig på något.
Allting blir till ingenting, jag kan inte hålla kvar tankarna.
Jag hatar när det blir så.
Men det går över.
Sress gör att ingenting fungerar.
Det är jag som hittat på stressen.
Är meningen att skapa sig mening?
Ogenomtänkthet.

Slutar göra saker per automatik. Slutar göra. Korkade människor tänker inte, det är smart.

Jag måste räta ut ryggen åtminstone.

Och det regnar här i Stockholm idag.

Klockan är ett och allt är väl. Väl?

Regn, regn, regn och jag känner mig som en blöt hund. Mina vantar luktar blöt hund. Arbetsinervju. Plugg på Karolina Rediviva, mina ögon ser i kors. Allt jag vill är lägga arm på bord och arm på arm och huvudet på armar och somna in i det anrika biblioteket. Av rädsla för att bli utkickad gör jag det inte. Åker hem, sover. Läser, somnar om. Åka till Stockholm med 20 andra kultursugna människor för att gå på balett. Basker och rött kulturläppstift på. Operan tyckte inte att vi skulle se Svansjön, de hade slarvat bort vår bokning. Snopna människor. Språngmarsch till Dramaten istället där Stormen visades. Stormen var inte upphetsande. Jag tänkte på andra saker. Och man hinner aldrig komma till de där andra sakerna förrän det är dags att gå och lägga sig. Spela Alias på tågstationen och på tåget hem. Skratta.

Jag saknar Stockholm. Jag saknar mina människor från förut. Jag saknar noderna som räcker hela vägen fram. Jag förstår inte riktigt varför man ska sakna någon som man kommer att träffa igen, om än inte på samma sätt eller i samma samanhang. Ändå ägnar jag en ansenlig mängd tid åt detta fenomen. Min rationella förmåga räcker inte till. Hej, jag är pretto. I Stockholm är det helt okej. Jag vill skriva allt och jag kan inte kill my darlings. Mitt hår är så tovigt.

Jag är alldeles för trött för det här egentligen

Föreläsningen var intressant, väldigt upplysande. Den hölls av Svd-journalisten Per Gudmunsson. Det är en lättnad att det finns några journalister som är sakliga i sina rapporteringar om Israel och konflikten i Mellanöstern. Leif Silbersky fanns också på plats. Det värmde hjärtat, av någon anledning jag inte riktigt förstår. Jag bara konstaterar att det är så.

Mobilen var ute och åkte ikväll. Jag och cykeln klev av i Uppsala, men Iphonen bestämde sig för att ligga kvar mellan sätena och åka tillbaka till Stockholm igen (fanfanfan). Så under ett par dagar framöver nås jag brevledes: Kantorsgatan, 75424, Uppsala. Jag gillar duvor.

En plats i solen

Är i Stockholm. Sitter i solen på en bänk på Östermalms torg och väntar på familjen. Familjen Söder Altschul ska gå på föreläsning. Det är helg och jag åker till Stockholm för att gå på föreläsning om svensk mediabevaknkng av Israel. Ja, jag är ett partydjur.

(Hänger nästan aldrig på Östermalm, men satan vad vackert det är, även här. Nu är jag ju dock inte den bästa fotografen.)
Jag har ett inlägg jag måste få ur mig. Det handlar om orsaken till varför jag låg vaken två timmar mitt i natten mellan tors-fredag. Jag låg och var förbannad över en artikel i Aftonbladet, ondgjorde mig och tänkte på vad jag skulle skriva om saken dagen därpå. Till slut insåg jag att jag inte skulle somna, så halv fyra tände jag lampan, tog fram papper och penna och började skriva. Det blir rätt mycket ord och någonstans måste de ju ta vägen?

Nu gick solen i moln.

Kontor i trädkronorna

Sitter och skriver på en labbrapport i kognition. Det handlar om glömska.

Har ju en helt okej arbetsplats.

Åh. Gud. Hösten. Som jag älskar dig.

Diddy Kong Racing i våra hjärtan

Jag har fått jingeln till Diddy Kong Racing på hjärnan.

http://http//www.youtube.com/watch?v=kScx6SlpUJk&feature=related

Igår var en seg dag, alltså inte en tråkig dag utan rent neurontransmittermässigt - det gick långsamt där uppe Dagen Efter. Men dagen började ju fint med pizza i sängen, sen fika med David och Julia i stan och sen var jag hemma hos Hanna och drack te och åt kakor, som Hanna hade bakat själv. Hon är fantastisk Hanna. Och sen gjorde vi något mer. För ett par dagar sen fick jag ett sms från henne: "(...) ja tog upp nintendo till Uppsala i somras! VI MÅSTE SPELA DET PÅ LÖRDAG!" Så igår återupplevde vi våra barndomsminnen med Nintendo 64 och Diddy Kong Racing. Vi tillbringade en hel sommar med det underbara spelet, vi klarade det aldrig. Vi klarade aldrig sista bossen, Wizpig, och vi vann aldrig den sista gubben, tuppen Drumstick. Jag minns hur jag och Hanna satt och kämpade med en av de sista banorna, en vattenbana. Efter många förluster mot bläckfisken införde vi en ny regel: den av oss som inte spelade var tvungen att ha en klädnypa på näsan. Tanken var att det skulle sporra den som körde att vinna mot bläckfisken och på så sätt rädda kompisen från klädnypan (som faktiskt gjorde rätt ont).

Ah. Those were the days.

Bäckenfraktur och pionröda kinder

Terminens tredje tenta, om inlärning, är över och jag drar en lättnadens suck. Fredagskvällen avslutades med en psykologinspark och sittning med temat "kom ut". Tingeling, shemales, franska bögar, youtube-animationer, afrikaner och sjömän skådades och bikter ekade genom Smålands salar hela kvällen.

Jag vill summera kvällens eskapader med de lärdomar jag gjort. Den ena har att göra med den smärta jag känner i mina ljumskar ikväll. Tantvarning på min gångstil.

Note to self 1: förstå att det var tio år sedan du kunde kalla dig gymnast och gå inte ned i spagat på ett dansgolv på en psykologinspark. Alla dina ljusa idéer efter kl. 00.00 bör ignoreras.

Den andra lärdomen gjorde jag på efterfesten vi var på och kan tillämpas av den som inte vill skrämma bort sin date. Fransyskan (jag), glammrockaren (Ylva)och transvestiten (Kille 1) stod och pratade framåt småtimmarna. Kille 1 som är väldigt trevlig men som jag inte pratat så mycket med förut säger "Det är ju kul att du träffar någon Rebecca, det är ju kul för er som har någon att träffa...". Jag: "Jo...". Han fortsätter: "Hur går det för dig och Kille 2?". Eftersom jag inte riktigt känner Kille 1 så tyckte jag att frågan var väldigt direkt, så jag svarar kaxigt: "Jo det går skitbra, vi ska ha barn faktiskt!". Då öppnas dörren till toaletten som vi stått och pratat vid och Kille 2 kommer ut. Kille 2: "Jaha så nu ska vi ha barn!?". Jag dör en smula och Ylva skrattar.

Note to self: Skämta aldrig om att du ska ha barn med någon du nyligen börjat träffa. Han kan befinna sig var som helst.

Visst skulle jag säga att dessa lärdomar är en relativt långvarig förändring i möjligheten att utföra ett visst beteende. Och visst skulle jag säga att det är resultatet av erfarenhet av händelser... nånting... nångting. Den där definitionen flög in och ut genom örat.

Två ögon som ser i kors (varav det ena har en synnedsättning)

Insåg för en timme sen att det inte alls löser sig om man sover sina nio timmar per natt. Som jag länge misstänkt. Det var det här jag fruktade.

Hur ska man nu kunna pusha sig när lösningen inte längre finns runt hörnet? För att citera Tomas Dileva (som min gamla svensklärarinna avgudade för övrigt av en vad som då tedde sig som en outgrundlig anledning): "Vem ska jag tro på, tro på, tro på???(!!!!)".

Men ändå. Idag har jag ätit scones och druckit te med mina fellow psykologstudenter. Och så ska jag gå på balett. Och så kanske jag ska hälsa på parhästen i Cambridge. Och så kommer Bruno K Öijer till stan. Och så finns det någon som håller min hand.

Blåsenhusbiblioteket 16.57

Sitter på Blåsenhusbiblioteket och fryser och pluggar ineffektivt (köpa-kaffe-rast tog 30 minuter). På fredag är det tredje tentan, jag hatar Michael Domjan som skrivit vår kurslitteratur i jag-form, mitt kaffe är ljummet, jag känner mig lite lätt efterbliven, tittar ut genom fönstret och undrar om psykologyrket verkligen är mitt kall. Positivt tänkande - det är så vi jobbar.

Till killen tre platser till vänster om mig som har begravt sitt ansikte i sina korslagda armar på bordet som i resignation vill jag säga Du är inte ensam. Till tjejen mitt emot som smaskar på ett äpple vill jag säga Dra åt helvete och ta ditt äpple med dig.

Infraostruktur

Man måste ju kunna vara ensam utan att känna sig ensam, eller?

Man måste slipa sina objektiva glasögon.

Jag har upptäckt att jag har en lätt synnedsättning på höger öga (men inte så stor att jag behöver glasögon).

I natt har jag sovit nästan ingenting. Jag gjorde andra saker.

Idag har jag pluggat nästan ingenting. Jag gjorde andra saker.

Jag tror att jag har fått en ny vän.

Jag saknar min parhäst.

Ikväll blev jag bjuden på bio på Fyrisbiografen.

Filmen sa att omöjlig kärlek varar för evigt. Jag undrade om det var sant. Nej, jag bara skojar, jag undrar fortfarande.

Jag är jättejättejättejättejättetrött.

Det här med trygghet och stabilitet är viktiga grejer.

Jag tänker att jag borde tänka igenom mer och inte säga allt som dyker upp i mitt huvud. Men jag ignorerar tanken och trycker på publicera.

Uppsaliensisk höst

Stockholm i all ära, men Stockholm har fått konkurrens av Uppsalas gränder. Höst i Uppsala är världens vackraste. Jag håller av superlativ.

Trädalléer är en av mina idéer om lycka.

Kajsa och Torun.