Jag har flera blogginlägg i huvudet. Blogginlägg i huvudet och bilder i kameran. Men det är något som gör att min hjärna inte riktigt kan fungera om jag inte får ta allt i kronologisk ordning (det här inlägget är egentligen lite av ett äventyrande av min hjärnas funktionalitet och ska därför betraktas som en parentes i min korta blogghistoria).
Hur dagarna kan gå så fort är mig en gåta. Det här kändes som en fullspäckad dag, fast det med Stockholmska mått inte är det. Jobba halv sju till fyra, städa korridoren en halvtimme, gå på guidad tur om Pesah i kibbutzens muséum, märka och slänga kläder i tvätten, gå på volontärmöte. I sin helhet ser det kanske ut som ett hyfsat späckat schema, men tro mig, det är det inte.
Ikväll hade jag tänkt skriva om hur jag mådde förra veckan, vad som varit knepigt med kibbutzen, utflykten till Akko, Pesah, samt en beskrivning av en av en mycket speciell kvinna (/häxa?) i tvätteriet. Allt detta (samt tillhörande bilder) får dock för tillfället stryka på foten för mitt hälsas skull. Jag behöver återhämta mig efter det trauma som drabbade mig för en stund sedan: min Ipod hängde sig. Detta fick mig att att genast vilja följa dess exempel och öde. Jag såg i princip mitt liv passera i revy. Det kanske kan tyckas vara en överdrift, men nej. Nog för att jag trivs på mitt jobb, men nio timmar med en hjärndöd syssla tillsammans med en sprakande radio och fem israeliska, högljudda tanter, utan vare sig min Apple packing/laundry folding-lista eller P3 Dokumentär, det, det, det... Det är omöjligt för min hjärna att ens föreställa sig.
Jag blev smått desperat, tryckte på alla knappar som gick att trycka på, lugnade mig, använde Hjälp och Support-funktionen på datorn men utan resultat. Desperation övergick i resignation inför Ipodens öde, vilket så småningom övergick i något som påminde om apati. Apatin varade i ungefär två minuter innan jag kom på lösningen: google. Google visade vägen till Apples support (ljuva ironi). Ironi eller inte, jag klarade med Apples hjälp biffen, kände livet återvända och dessutom bröstet svälla av stolthet över denna tekniska bragd.
onsdag 31 mars 2010
fredag 26 mars 2010
Bedbugs
Beskåda, gråt och tyck jävligt synd om mig.
Jag har haft/har ev. fortfarande bedbugs i vårt rum och i min SÄNG. Bedbugs, VÄGLÖSS, DJÄVULENS AVKOMMA. Detta upptäcktes i onsdags då jag visade mina det jag trodde var myggbett för en kompis. Vi - jag och mina två rumskompisar (en danska fr. Århus och en svenska fr. Degerfors) - fick flytta ur rummet medan det desinficerades. Det jobbigaste är att vi får olika besked om hur bedbugs ska hanteras. En kvinna på volontärkontoret (samma som dag 1 erbjöd mig en tandborste) sa att vi måste lämna alla våra kläder i rummet och hämta nya i the cloth room medan rummet desinficerades. Detta kändes som ytterligare ett bidrag till misären då kläderna i clothroom kan vara de sunkigaste jag sett (och då har jag ändå sett en hel del sunk i mina dagar som tvätterska). Våra egna kläder skulle sen antingen tvättas i över 60 grader eller läggas ut i plastpåsar i solen. Jag gjorde mig mentalt redo att bokstavligen bränna bh:n. Högsta ansvarig volontärledare Raviv (som dock kan vara den mest oansvariga människa jag stött på) sa dock att vi skulle ta ut alla kläder från rummet och att vi kunde ha på oss dem. Nu har rummet sprayats och vi har flyttat tillbaka efter en rejäl städning dessutom, men jag har fått fler bett. Alla typer av insekter tycks älska mitt blod, jag får ofta enorma svullnader av vanliga myggbett. Jag vet inte om det är inbillning, men det kliar över hela min kropp och jag känner mig som en rabiessmittad hund. Jag bara väntar på att jag ska börja tugga fradga.
MISÄR ÄR HÄR.
Jag har haft/har ev. fortfarande bedbugs i vårt rum och i min SÄNG. Bedbugs, VÄGLÖSS, DJÄVULENS AVKOMMA. Detta upptäcktes i onsdags då jag visade mina det jag trodde var myggbett för en kompis. Vi - jag och mina två rumskompisar (en danska fr. Århus och en svenska fr. Degerfors) - fick flytta ur rummet medan det desinficerades. Det jobbigaste är att vi får olika besked om hur bedbugs ska hanteras. En kvinna på volontärkontoret (samma som dag 1 erbjöd mig en tandborste) sa att vi måste lämna alla våra kläder i rummet och hämta nya i the cloth room medan rummet desinficerades. Detta kändes som ytterligare ett bidrag till misären då kläderna i clothroom kan vara de sunkigaste jag sett (och då har jag ändå sett en hel del sunk i mina dagar som tvätterska). Våra egna kläder skulle sen antingen tvättas i över 60 grader eller läggas ut i plastpåsar i solen. Jag gjorde mig mentalt redo att bokstavligen bränna bh:n. Högsta ansvarig volontärledare Raviv (som dock kan vara den mest oansvariga människa jag stött på) sa dock att vi skulle ta ut alla kläder från rummet och att vi kunde ha på oss dem. Nu har rummet sprayats och vi har flyttat tillbaka efter en rejäl städning dessutom, men jag har fått fler bett. Alla typer av insekter tycks älska mitt blod, jag får ofta enorma svullnader av vanliga myggbett. Jag vet inte om det är inbillning, men det kliar över hela min kropp och jag känner mig som en rabiessmittad hund. Jag bara väntar på att jag ska börja tugga fradga.
MISÄR ÄR HÄR.
Fotnot: http://en.wikipedia.org/wiki/Bedbug
Ett påpekande: dessa bedbugs är inte ett resultat av bristande hygien från min sida! (Inblandade i min olycka, dvs. volontarledare och korridorsgrannar, har samtliga frågat mig om jag varit i Egypten på sistone, eftersom det är vanligt att de förs med därifran. Jag rannsakar minnet ytterst snabbt och konstaterar att nej, det har jag inte. Det är då jag inser vem som däremot har det: LIZ! Min förra rumskompis. Bestämmer mig i hennes bortavaro för att allt är hennes fel och så sover jag lite battre sen).
Hälsningar från blodutgjutelsen.
PS. Detta medförde faktiskt en bra sak. Det finns en sällsynt och beryktad s.k. Raviv-t-shirt på Bar'am som de flesta vill åt (på framsidan Ravivs som spänner sin ena biceps och säger "No balagang" = ingen röra, oreda och på baksidan står det "Don't drink to get drunk, dring to enjoy"). Uppgiven och knappt medvetandes om vad det var för kläder jag valde i clothroom (där kläderna ligger huller om buller) råkade jag få med mig en Raviv-t-shirt! DS.
torsdag 25 mars 2010
"What do you think the swedish girl’s listening to?"
I måndags var jag i Apple packing istället för I Komuna. Det är att betrakta som det lägsta jobbet på näringskedjan och kan lätt bli tråkigt. Varje gång rullbanden stannar väcks en förhoppning om att det är slut på äpplen, päron eller kiwi, ljuset i tunneln kan skymtas – bara för att snabbt och bryskt nedklubbas av en ny armé äpplen, päron eller kiwi som kommer rakt emot dig, som om de var ämnade att förpesta livet för just Dig. Det är psykiskt nedbrytande. Därför är det bra om man kan underhålla sig själv.
Ipoden har gått varm. Jag har lyssnat på ljudbok, Guldkompassen av Philip Pullman, 14 program av P3 Dokumentär och däremellan randomat musik.
Jag förstår inte vad det är för energi jag går på, men fram tills i förrgår har jag varit helt sjukt pigg (tror dock att jag egentligen varit övertrött). De flesta står med mp3-spelare inne i sin egen lilla värld. Ofta ser man folk mima. Sist hörde jag colombianen bakom mig sjunga väldigt inlevelsefullt. Själv tog jag det häromdagen i mitt överenergiska/övertrötta tillstånd ett steg längre och halvdansade lite medan jag bar lådor och paketerade päron. Dansande äppelpackare är inte en lika vanlig företeelse som mimande, men det förekommer. Jag märkte det knappt själv – jag var inne i ett helt sjukt flow och päronen formligen dansade in i sina lådor. Sista timmen kom Ophir, en ung, israelisk tjej som har något slags ansvar, fram och ville lyssna på min musik. Hon och vår ”volontärrepresentant” Christy hade betraktat mig in action och Christy frågade Ophir ”What do think the swedish girl’s listening to?”. Svaret var ”Vuvuvu” m. MSTRKRFT. Ophir gjorde tummen upp och jag rodnade på insidan, men bara lite.
Min Apple packing/tvättvikar-lista: Apple packing
Alternativt: http://www.youtube.com/my_playlists?p=1B24EDC2F3A19CDB
Om ni någon gång skulle befinna er i en liknande situation som jag (dvs under aldrig sinande berg av frukt eller tvätt) – feel free att sno den!
Ipoden har gått varm. Jag har lyssnat på ljudbok, Guldkompassen av Philip Pullman, 14 program av P3 Dokumentär och däremellan randomat musik.
Jag förstår inte vad det är för energi jag går på, men fram tills i förrgår har jag varit helt sjukt pigg (tror dock att jag egentligen varit övertrött). De flesta står med mp3-spelare inne i sin egen lilla värld. Ofta ser man folk mima. Sist hörde jag colombianen bakom mig sjunga väldigt inlevelsefullt. Själv tog jag det häromdagen i mitt överenergiska/övertrötta tillstånd ett steg längre och halvdansade lite medan jag bar lådor och paketerade päron. Dansande äppelpackare är inte en lika vanlig företeelse som mimande, men det förekommer. Jag märkte det knappt själv – jag var inne i ett helt sjukt flow och päronen formligen dansade in i sina lådor. Sista timmen kom Ophir, en ung, israelisk tjej som har något slags ansvar, fram och ville lyssna på min musik. Hon och vår ”volontärrepresentant” Christy hade betraktat mig in action och Christy frågade Ophir ”What do think the swedish girl’s listening to?”. Svaret var ”Vuvuvu” m. MSTRKRFT. Ophir gjorde tummen upp och jag rodnade på insidan, men bara lite.
Min Apple packing/tvättvikar-lista: Apple packing
Alternativt: http://www.youtube.com/my_playlists?p=1B24EDC2F3A19CDB
Om ni någon gång skulle befinna er i en liknande situation som jag (dvs under aldrig sinande berg av frukt eller tvätt) – feel free att sno den!
tisdag 23 mars 2010
Jag hjärta Israelilska medelålders damer
Jag hinner ju aldrig skriva allt det jag vill skriva! Min tidsoptimism är inget som tvättats bort i Israel inte. Egentligen finns massor av tid. Men ändå inte. Alltid är det något. Idag är det tisdagkväll, vilket är lika med puben och jag ska snart iväg och föra i något rum och jag mår väldigt bra. (Känsla i exakt denna stund: en vilja att skriva många ord, dricka vin och vara snygg och dekadent och känna mig levande. Kanske krossa ett glas i golvet, kanske röka en en cigarett med en sån där lång cigaretthållare. Bara för känslan liksom. Men det hör egentligen inte hit. (Bli inte förskräckta mamma och pappa)).
Måste bara ta en sekund för att säga detta oerhört viktiga:
Jag ÄLSKAR mina tvätteritanter!
De är bara så himla fina.
Måste bara ta en sekund för att säga detta oerhört viktiga:
Jag ÄLSKAR mina tvätteritanter!
De är bara så himla fina.
söndag 21 mars 2010
"It's Lebanon!"
En grej.
Israel är ett kontrastfyllt land. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera på saker, vad som är normalt och vad som inte är normalt. Man har vant sig vid att se k-pistar var och varannan dag, taggtråd, utkikstorn och militärer. Precis vid volontärområdet finns ett skyddsrum. Jag har varit där nere. Det är trevligt. För att vara ett skyddsrum.
Men häromdagen när vi åt middag i matsalen gick ett larm. Vi höll på att, ursäkta franskan, skita på oss typ (hyperbol). Någon skämtade om att det var Libanon som beskjöt. I min hjärna stannade allt upp en sekund och tankarna gick ungefär: "Det här kan fan inte vara normalt - det är Libanon som tröttnat och nu attackerar de oss. Fan."
Det var förstås inte Libanon, det var inte ens brandlarmet. Det var, som vår volontärledare så precist upplyste oss om "some random alarm"... Men det var ändå lite av en tankeställare.
Israel är ett kontrastfyllt land. Man vet aldrig riktigt hur man ska reagera på saker, vad som är normalt och vad som inte är normalt. Man har vant sig vid att se k-pistar var och varannan dag, taggtråd, utkikstorn och militärer. Precis vid volontärområdet finns ett skyddsrum. Jag har varit där nere. Det är trevligt. För att vara ett skyddsrum.
Men häromdagen när vi åt middag i matsalen gick ett larm. Vi höll på att, ursäkta franskan, skita på oss typ (hyperbol). Någon skämtade om att det var Libanon som beskjöt. I min hjärna stannade allt upp en sekund och tankarna gick ungefär: "Det här kan fan inte vara normalt - det är Libanon som tröttnat och nu attackerar de oss. Fan."
Det var förstås inte Libanon, det var inte ens brandlarmet. Det var, som vår volontärledare så precist upplyste oss om "some random alarm"... Men det var ändå lite av en tankeställare.
lördag 20 mars 2010
Nahariya, Öl-OS och hajk
Klockan är halv elva på kvällen israelisk tid och det är lördagkväll och jag hade kunnat somna för någon timme sen. Par-tey. Förra lördagen var jag beredd att gå och lägga mig redan vid nio! Men detta har sin förklaring: Lördagkväll här på Bar'am är snarare söndagkväll, dagen före arbetsveckan börjar och dagen efter pub night... Igår hade vi dessutom Beer Olympics! Som mitt lag, Apple Fuckers, tog hem segern i efter sju spännande grenar. På fredagar är jag ledig så igår liftade Lovisa, Ella och jag till Nahariya (en historia i sig) och spanade in stan och havet lite. Köpte haremsbyxor (kan mycket väl vara guds smartaste uppfinning) och en blomkruka (ja, en blomkruka). Sen återvände vi till Bar'am för de olypiska spelen som började vid halv fem och höll på ca sex timmar. Sedan fortsatte vi till puben och kvällen avslutades många timmar senare, efter mer öl, dans, hummusmackor och ett par skadade kroppsdelar. Idag sov jag över sex timmar för första gången på hela veckan vilket var fantastiskt. Efter långfrukost och fika på det begav vi oss några stycken iväg till Old Bar'am för att leta efter en grotta som ska finnas där och tydligen ska ligga väldigt vackert till. Vi hittade aldrig den där grottan, men det blev i alla fall en utflykt, eller hajk skulle man kanske tom. kunna kalla det, på 3-4 timmar. Landskapet häruppe i bergen är helt fantastiskt.
En viktighet.
Det finns några saker jag har börjat överkonsumera här: keso, hummus och kaffe. Jag lever på det och jag har aldrig varit så lycklig över mitt matintag.
En viktighet.
Det finns några saker jag har börjat överkonsumera här: keso, hummus och kaffe. Jag lever på det och jag har aldrig varit så lycklig över mitt matintag.
Ca 30 volontärer gör sig redo för hård kamp...
Team Appel Fuckers was in for the win. 
Jag var HÅRD! 
Los borrachos was in for the loose...
Jag kan inte överföra det på bild, men det var enormt vackert.
torsdag 18 mars 2010
Tankar i tvätteriet
Komuna. Komuna, komuna, komuna – tvätteriet – det är där det händer och där jag återfinns slavandes under berg av lakan, tröjor, byxor, handdukar, filtar, underkläder mellan klockan 06.30 och 16.00 söndag-måndag. Aldrig har jag sett så mycket fula kläder på ett och samma ställe.
Efter en dag med äpplena förflyttades jag till Komuna, vilket är att betrakta som en steg upp i ”karriären” i den inofficiella (och förnekade) hierarkin här på Bar’am och där har jag jobbat senaste veckan. Till mitt sällskap har jag en colombiansk 19-åring som inte talar engelska och ett stort antal israeliska, högljudda damer. De ser alla ut som min mamma och mina mostrar. Arbetsuppgifter: fördela tvätt, vika tvätt, sortera tvätt och lägga in i hyllor efter färg och nummer. Detta är enformighet i sin renaste form – det känns som att jag förlorar ett par tusen hjärnceller varje dag ungefär.
Men jag måste säga, att jag ändå trivs väldigt bra! I början försökte jag kommunicera med den andra volontären, Laura, på min knappt befintliga spanska (Como estas? Muy bien gracias! Några färger och veckans alla dagar), och försökte få henne att lära mig lite spanska (de flesta ord jag lärt mig är tvättrelaterade kan jag ju säga), men efter en stund gav vi upp och jag återgick till min ipod (Philip Pullman och P3 Dokumentär). Vår gemensamma humornivå ligger ungefär här:
1. Rebecca klappar ihop händerna sista timmen och säger ”Hey ho, let’s go!” (inte menat som ett skämt). Laura skrattar.
2. Laura står och viker ett par par gigantiska herrjeans och håller upp dem mot sin midja. Jeansen ser löjligt stora ut i förhållande till hennes lilla kropp (jag, 1,57 m lång - om jag verkligen vill - känner mig som en jätte bredvid henne). Rebecca skrattar artigt.
De första dagarna var jag rädd att jag skulle få sluta där efter ett par fatala misstag – förlade en trasa och vek en tröja ”fel” vilket fick den lilla 1 och 45 cm långa kvinnan med stora, tjocka glasögon och flätor och en omisskännlig klädstil, att gå i taket. Hon skällde och gormade på hebreiska med trasan i högsta hugg, inte på mig, men på vår arbetsledare Ira, medan hon pekade på mig och såg galen ut.
Som tur är så tror jag att jag har vunnit Iras hjärta. Hon säger alltid ”Rebecca? Look my darling, look!” och ler snällt. Visualisera detta sagt med hebreisk brytning. Rysk går dock också bra. När jag sa att jag kan franska blev hon överförtjust och slog ihop händerna ”Ah! Is bjuttiful language, bjuttiful!”. Äntligen får man användning för sin franska.
Efter en dag med äpplena förflyttades jag till Komuna, vilket är att betrakta som en steg upp i ”karriären” i den inofficiella (och förnekade) hierarkin här på Bar’am och där har jag jobbat senaste veckan. Till mitt sällskap har jag en colombiansk 19-åring som inte talar engelska och ett stort antal israeliska, högljudda damer. De ser alla ut som min mamma och mina mostrar. Arbetsuppgifter: fördela tvätt, vika tvätt, sortera tvätt och lägga in i hyllor efter färg och nummer. Detta är enformighet i sin renaste form – det känns som att jag förlorar ett par tusen hjärnceller varje dag ungefär.
Men jag måste säga, att jag ändå trivs väldigt bra! I början försökte jag kommunicera med den andra volontären, Laura, på min knappt befintliga spanska (Como estas? Muy bien gracias! Några färger och veckans alla dagar), och försökte få henne att lära mig lite spanska (de flesta ord jag lärt mig är tvättrelaterade kan jag ju säga), men efter en stund gav vi upp och jag återgick till min ipod (Philip Pullman och P3 Dokumentär). Vår gemensamma humornivå ligger ungefär här:
1. Rebecca klappar ihop händerna sista timmen och säger ”Hey ho, let’s go!” (inte menat som ett skämt). Laura skrattar.
2. Laura står och viker ett par par gigantiska herrjeans och håller upp dem mot sin midja. Jeansen ser löjligt stora ut i förhållande till hennes lilla kropp (jag, 1,57 m lång - om jag verkligen vill - känner mig som en jätte bredvid henne). Rebecca skrattar artigt.
De första dagarna var jag rädd att jag skulle få sluta där efter ett par fatala misstag – förlade en trasa och vek en tröja ”fel” vilket fick den lilla 1 och 45 cm långa kvinnan med stora, tjocka glasögon och flätor och en omisskännlig klädstil, att gå i taket. Hon skällde och gormade på hebreiska med trasan i högsta hugg, inte på mig, men på vår arbetsledare Ira, medan hon pekade på mig och såg galen ut.
Som tur är så tror jag att jag har vunnit Iras hjärta. Hon säger alltid ”Rebecca? Look my darling, look!” och ler snällt. Visualisera detta sagt med hebreisk brytning. Rysk går dock också bra. När jag sa att jag kan franska blev hon överförtjust och slog ihop händerna ”Ah! Is bjuttiful language, bjuttiful!”. Äntligen får man användning för sin franska.
lördag 13 mars 2010
Utan snus i fyra dagar försmäktar vi på denna kibbutz
Det spatserar omkring sköldpaddor här. Nu går man förbi dem utan att höja på ögonbrynen. Jag har har fått färg, några fräknar på armarna och dammiga fötter. Det är ungefär 30 grader och jag sitter i skuggan m. laptopen iförd shorts och linne. Det är lördag, så ingen jobbar. Det är en lågmäld dag, det var pub night igår kväll. Folk glider mest omkring, solar, läser, skriver, spelar kort, röker vattenpipa, hänger, blundar i solen. Eller skuggan. En högtalare står på. Min roomie kom just tillbaka från affären och hade med sig choklad. Jag vaknade kl. åtta imorse - efter pub night, x antal araqua shots och fyra timmars sömn - av att hon rumsterade i rummet och packade sina väskor. Jag måste be henne upprepa typ två gånger varje gång för att jag ska förstå vad hon säger. Gick ut och la mig med ipoden i gräset istället. Fruktansvärt skönt.Korridoren jag bor i. Mitt rum är den röda dörren. I den gula längst bort bodde Eric för två år sen!
Hon ska åka imorgon tyvärr. Förhoppningsvis kommer någon ny nästa vecka. Det är konstigt att man plötsligt kan tycka det känns tomt att bo själv i ett rum, när man jämt gör det annars. Knappt någon låser dörren till rummen. När vi gör det insisterar min rumskompis (med långa sydafrikanska ben) på att vi lägger nyckeln på dörrposten. Jag måste hoppa för att nå upp, nyckeln ramlar alltid ner på golvet. Men jag har börjat få rutin nu. Rummet är lite nedgånget, men helt okej. På elementet vid fönstret har någon klottrat ”Bad boy Esteban 09” 24 gånger. Jag vill inte veta vad Bad boy Esteban haft för sig i mitt rum för att förtjäna det epitetet. 
Omgivningen i bergen är vacker. Man kan se över till Libanon, men man ska akta sig för att närma sig gränsen. Man liftar överallt. När man gör det ska man hålla ut två fingrar mot marken. (Icke att förväxla med tummen upp, för det är detsamma som att försöka sälja sig). Dagarna går fort och långsamt och de är väldigt behagliga. Ikväll är det barbecue och så visar de Sherlock Holmes på biografen.Jag och en kille som heter Andreas liftade till Jish igår, en närliggande arabisk stad.
Vårt rum. Min säng står till höger och syns inte i bilden.
Varje dag har sin rutin. På tisdagar är det pub night på den lokala och enda puben, onsdagar är det tvätt, volontärmöte (skäll och förebråelser) och members club där man kan fika har öppet, torsdagar får man tillbaka tvätten, fredagar är det finare mat m. vin i the dining och finare kakor på members club eftersom det är shabbat, på kvällen är det puben som har öppet till tre och serverar öl för fem shekel (10 kronor) och shots för en shekel (you do the math), på lördagar är alla lediga och på kvällen får man de finaste kakorna. Jag har inte kommit så långt som till söndag, måndag (men de ska tydligen mest vara transportsträckor till pub night på tisdagen).
Libanon skymtar i horisonten. The apple of my eye
Jag har drömt om äpplen. I torsdags jobbade jag i äppelpaketeringen, som är en av de största sysselsättningarna på Bar’am och anses vara det tråkigaste jobbet, men jag tyckte det var kul! Sortera A-äpplen från B-äpplen, B-äpplen från C-äpplen, rullband i långa rader, milsvis med äppelkartonger. Man blir nästan blind av att stirra på raderna av förbiströmmande äpplen. Det gick bra, jag hamnade på äppelansvararbrudens plussida och fick göra olika saker. Större delen av dagen ägnade vi dock till att städa fabriken. Sitta uppflugen på en äppelmaskin och skrubba delarna. Jag kan dock tänka mig att det blir väldigt monotont i längden. Men det är inget jag behöver bekymra mig om, för nu har jag placerats i the comuna istället – tvätteriet. Grattis! säger folk, det ska tydligen vara ett av de bättre jobben. Jag blir varse imorgon. Men jag tyckte det var roligt med äpplen...
Nya funderingar för en äppelpackerska
Det är annorlunda här. Skönt annorlunda. Man kommer in i ett nytt lunk och det går fort. Tankarna har gått från att snurra runt studier, karriärval och jobb till funderingar om vad det ska bli för mat, om man kanske ska lifta in till en närliggande stad och om man ska dra till puben eller inte. Visserligen finns tankar på karriär - förhoppningar om att få uppgraderas från äppelfabriken till serveringen, eller möjligen inte bara få paketera äpplen utan även sortera dem. Jag uttrycker det som Jacob jag träffat här:
"När jag är i Sverige så tänker jag på allt jag måste göra hela jävla tiden. Nu sitter jag här och tittar på ett fucking körsbärsträd. Fy fan vad fint det är."
onsdag 10 mars 2010
Signaler från bergen
Nu är jag framme och jag orkar inte ens försöka återge för alla intryck – de är många. Jag är enormt trött efter att ha rest hela natten, och bara sovit någon timme på planet och en stund på tåget också och varit social sen klockan 3.30 (då inget, som ni kanske vet, är vettigt). Jag litar inte ens på min egen åsikt och vågar knappt ha en uppfattning om någonting eftersom jag är så trött. Så jag tar det jag orkar.
Det har gått bra. Mötte upp de fyra andra svenska volontärerna som åkte med svekiv på flygplatsen i Tel-Aviv och det var piece of cake, alla är snälla. Vi dödade lite tid på flygplatsen, visades till ett tåg som tog oss till den nordligaste stationen i Israel, väntade lite till, blev upphämtade i en van och körde till Bar’am. Framme var vi kanske tio på morgonen.
Jacob drack ett exotiskt te medan vi väntade på vår skjuts i Naharyna.
Samtidigt tog vi del av Israelisk marknadsföring.
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
Notera: det är ca 25 grader och sol på dagen och imorgon ska det visst bli runt 30… Hjärnan är lite slut nu, men det har gått bra. Folk jag har pratat med är trevliga och hjälpsamma, men jag längtar efter att komma in i det mer och få mer rutin, det känns lite rörigt nu. I övermorgon börjar vi jobba, troligen i äppelfabriken. Jag delar rum med en 29-årig tjej från Sydafrika och Miss Wordy (jag) har mött Miss World’s Wordiest. Jag vet redan allt om hennes kärleksliv och hennes usla ex-pojkvän och hennes medicinska historia. Jag gillart! På min säng låg det för övrigt en klubba och ett litet meddelande ”To Bec, Welcome to Baram, from Liz”. Hon är jättegullig.
Jag glömde att packa med en sak: min tandborste. Man kan inte köpa en ny hur som helst – affären har öppet mellan 17-19 och för att kunna handla måste man ha checkat in och fått ett kort laddat med pengar. Men det är inga problem på Bar’am! Den typ 55-åriga kvinnan på volontärkontoret var så gullig och sa att om jag ville kunde vi åka hem till henne och se om hon hade en att låna ut. Så vi satte oss på hennes lilla eldrivna moppe, inklädd m. fyra plastväggar och körde hem till henne där jag utan vidare välkomnades och fick veta allt om hennes ögonsten - det nyinköpta matbordet i körsbärsträ. Så är folk, är mitt intryck hittills.
Nä, nu ska jag göra bruk av den där tandborsten och sen ska jag sova lite till innan det är middag (maten är sjukt god här!), sen är det volontärmöte som det är varje vecka.
Nä, nu ska jag göra bruk av den där tandborsten och sen ska jag sova lite till innan det är middag (maten är sjukt god här!), sen är det volontärmöte som det är varje vecka.
Meddelande från himlen
Nu sitter jag på ett plan någonstans i atmosfären mellan Zurich och Tel-Aviv. Det är skönt att vara på väg igen, att ha känslan av att man lever, utnyttjar sin tid. Den här resan är rätt just nu, för mig. Destinationen för den som inte vet är kibbutz Bar'am som ligger i bergen i norra Israel. Jag åker den 9 mars och planerar att komma hem i slutet av maj. Däremellan ska jag volontärarbeta (fast det känns nästan lite som hyckleri att kalla det volontärarbete – nog för att jag kommer ha en slavlön på motsvarande ett ciggpaket om dagen (eller var det i veckan!?), men jag åker ändå dit för min egen skull, i mitt sökande efter fler storartade upplevelser), leva och njuta av livet.
Det känns märkvärdigt omärkvärdigt. Jag tänker tillbaka till januari för ett år sedan och förundras. Då satt på Skavsta flygplats tillsammans med min pappa och var nervös och gråtfärdig och ångestfylld. Det var visserligen för en längre tid jag skulle vara borta, det var den första långresan jag gjorde själv, jag hade ingenstans att bo och jag lämnade mitt Stockholm där de flesta av mina vänner var kvar. Jag hade tänkt förekomma alla genom att själv vara den som stack iväg – hellre lämna än lämnas, aight? (Tji fick jag visserligen, när halva Stockholm emigrerade till hösten istället…). Innan avresa var det gråtfest i dagarna tre! Var är alla tårarna den här gången, var är nervositeten, ångesten, stressen, sentimentaliteten? Borde det inte kännas mer än så här? Men så tänker jag, att det är inte så satans märkvärdigt. Det är bara några månader. Och den här gången har jag bättre koll på läget, jag har gjort det förr, jag är lugnare. Jag har kramat folk hej då och glatt sagt, vi ses i sommar!
Det var först när jag spänt fast säkerhetsbältet i planet på Arlanda som tankarna for till de jag kommer att sakna därhemma. För jag kommer att sakna er.
Okej, sentimentalitetskvoten uppfylld och följande har hänt:
1. Handtaget till handbagagerullväskan (jag gillar långa ord) pajade. Jag nämner inga namn, men vissa fäder har lite för bråttom ibland. (Allt är dock förlåtet! Inget som inte går att laga med tejp är trasigt)
2. Planet var ca en kvart försenat. En kvart kan ju tyckas vara en piss i Mississippi, men jag hade bara 45 min på mig innan anslutningsflyget Zurich-Tel-Aviv skulle avgå. Låt er imponeras: Stockholmsflyget landar 22.15 – klockan 22.45 sitter jag fastspänd i nästa plan som rullar ut på startbanan. Det blev med andra ord en språngmarsch genom hela flygplatsen. Jag tänker att det är så typiskt mig, att jag alltid ska vara sen. Flashbacks till hemresan från Paris till Stockholm då jag efter en liten miss i planeringen klev in på Charles de Gaulles flygplats (en av Europas största har jag hört!) 30 minuter innan avgång. Det där gör jag aldrig om, tänke jag, aldrig mer så lite marginal! Ha. Ha. Ha. Åh, kära jag.
3. Insikten att jag måste göra något åt min kondition. Att springa till tunnelbanan var och varannan dag är en sak, att springa till flygplanet är en helt annan.
4. Nu sover snart hela byn (läs, passagerar på planet). Trots ett nästan fullsatt plan har jag märkligt nog på båda planen fått hela tre säten för mig själv – en kontrast till första gången jag åkte till Israel och tvingades byta plats. Jag hamnade bredvid en ung chassid som såg helt förkrossad ut när han insåg att jag hade platsen bredvid honom. För honom gick det inte för sig att sitta bredvid en kvinna, förklarade den israeliska kvinnan i sätet framför. Det slutade med att min bror och jag bytte plats, chassiden tackade ödmjukt min bror och jag återgick till att läsa vidare i Bitterfittan.
Nu har jag ätit min flygplansmat, klockan är 00.55 svensk tid och jag ska tupplura lite. Jag mår bra så här långt, fler uppdateringar kommer! Och även bilder, de ska ju tydligen säga mer än tusen ord. (Fast drottningen av ordsvada är skeptisk)
2010-03-10 kl. 00.57
Det känns märkvärdigt omärkvärdigt. Jag tänker tillbaka till januari för ett år sedan och förundras. Då satt på Skavsta flygplats tillsammans med min pappa och var nervös och gråtfärdig och ångestfylld. Det var visserligen för en längre tid jag skulle vara borta, det var den första långresan jag gjorde själv, jag hade ingenstans att bo och jag lämnade mitt Stockholm där de flesta av mina vänner var kvar. Jag hade tänkt förekomma alla genom att själv vara den som stack iväg – hellre lämna än lämnas, aight? (Tji fick jag visserligen, när halva Stockholm emigrerade till hösten istället…). Innan avresa var det gråtfest i dagarna tre! Var är alla tårarna den här gången, var är nervositeten, ångesten, stressen, sentimentaliteten? Borde det inte kännas mer än så här? Men så tänker jag, att det är inte så satans märkvärdigt. Det är bara några månader. Och den här gången har jag bättre koll på läget, jag har gjort det förr, jag är lugnare. Jag har kramat folk hej då och glatt sagt, vi ses i sommar!
Det var först när jag spänt fast säkerhetsbältet i planet på Arlanda som tankarna for till de jag kommer att sakna därhemma. För jag kommer att sakna er.
Okej, sentimentalitetskvoten uppfylld och följande har hänt:
1. Handtaget till handbagagerullväskan (jag gillar långa ord) pajade. Jag nämner inga namn, men vissa fäder har lite för bråttom ibland. (Allt är dock förlåtet! Inget som inte går att laga med tejp är trasigt)
2. Planet var ca en kvart försenat. En kvart kan ju tyckas vara en piss i Mississippi, men jag hade bara 45 min på mig innan anslutningsflyget Zurich-Tel-Aviv skulle avgå. Låt er imponeras: Stockholmsflyget landar 22.15 – klockan 22.45 sitter jag fastspänd i nästa plan som rullar ut på startbanan. Det blev med andra ord en språngmarsch genom hela flygplatsen. Jag tänker att det är så typiskt mig, att jag alltid ska vara sen. Flashbacks till hemresan från Paris till Stockholm då jag efter en liten miss i planeringen klev in på Charles de Gaulles flygplats (en av Europas största har jag hört!) 30 minuter innan avgång. Det där gör jag aldrig om, tänke jag, aldrig mer så lite marginal! Ha. Ha. Ha. Åh, kära jag.
3. Insikten att jag måste göra något åt min kondition. Att springa till tunnelbanan var och varannan dag är en sak, att springa till flygplanet är en helt annan.
4. Nu sover snart hela byn (läs, passagerar på planet). Trots ett nästan fullsatt plan har jag märkligt nog på båda planen fått hela tre säten för mig själv – en kontrast till första gången jag åkte till Israel och tvingades byta plats. Jag hamnade bredvid en ung chassid som såg helt förkrossad ut när han insåg att jag hade platsen bredvid honom. För honom gick det inte för sig att sitta bredvid en kvinna, förklarade den israeliska kvinnan i sätet framför. Det slutade med att min bror och jag bytte plats, chassiden tackade ödmjukt min bror och jag återgick till att läsa vidare i Bitterfittan.
Nu har jag ätit min flygplansmat, klockan är 00.55 svensk tid och jag ska tupplura lite. Jag mår bra så här långt, fler uppdateringar kommer! Och även bilder, de ska ju tydligen säga mer än tusen ord. (Fast drottningen av ordsvada är skeptisk)
2010-03-10 kl. 00.57
söndag 7 mars 2010
livet i gemener
De senaste dagarna kan sammanfattas på följande vis: Das effektivität, sömnbrist, jobb, nattugglande och shop 'til you drop.
torsdag: Das effektivität - måste slagit något slags personligt rekord i att vara planerande och förutseende i min packning. Har annars en historia av sista-minuten-packning som brukar involvera blod, svett, tårar och ett par hjälpsamma vänner. Afterworkande (fast för min del afterpackande) m. jobbet och taxi 020. Fortsatte vidare till Solidaritet och dansade assen av oss. Sista klubbnatten i Stockholm...
fredag: Det verkar finnas miljoner saker att göra innan en långresa. Saker inhandlades, pengar växlades, böcker lånades osv. Ringde också min väns mamma som är journalist och fick massa inspiration (samt ångestlindring) ang. plugg och karriärval.
Alla oändliga stigar man kan välja här i livet börjar kännas överstigliga. Jag skymtar ljuset i tunneln.
På kvällen kollapsade jag och Sara med "Luftslottet som sprängdes"och glass. Av ngn. anledning fastnade jag framför datorn sen och skrev och läste. Jag är aldrig så effektiv som när jag har ont om tid och borde sova.
lördag: jobb 07.45 (kill me, kill me now), fler "ärenden" i stan, hem, middag med mormor. Möta upp Sara i stan, nekas inträde till Skybar i Skrapan där det tydligen var 25, men vi surade inte för det utan mötte upp några kollegor m.fl. och tog en öl på folkungagatan istället. Sen stupa i säng, sova 4 timmar och sen börjar karusellen om igen....
söndag: har jobbat sedan 07.45 och är oförskämt pigg och solen skiner.
Tack och hej, leverpastej.
torsdag: Das effektivität - måste slagit något slags personligt rekord i att vara planerande och förutseende i min packning. Har annars en historia av sista-minuten-packning som brukar involvera blod, svett, tårar och ett par hjälpsamma vänner. Afterworkande (fast för min del afterpackande) m. jobbet och taxi 020. Fortsatte vidare till Solidaritet och dansade assen av oss. Sista klubbnatten i Stockholm...
fredag: Det verkar finnas miljoner saker att göra innan en långresa. Saker inhandlades, pengar växlades, böcker lånades osv. Ringde också min väns mamma som är journalist och fick massa inspiration (samt ångestlindring) ang. plugg och karriärval.
Alla oändliga stigar man kan välja här i livet börjar kännas överstigliga. Jag skymtar ljuset i tunneln.
På kvällen kollapsade jag och Sara med "Luftslottet som sprängdes"och glass. Av ngn. anledning fastnade jag framför datorn sen och skrev och läste. Jag är aldrig så effektiv som när jag har ont om tid och borde sova.
lördag: jobb 07.45 (kill me, kill me now), fler "ärenden" i stan, hem, middag med mormor. Möta upp Sara i stan, nekas inträde till Skybar i Skrapan där det tydligen var 25, men vi surade inte för det utan mötte upp några kollegor m.fl. och tog en öl på folkungagatan istället. Sen stupa i säng, sova 4 timmar och sen börjar karusellen om igen....
söndag: har jobbat sedan 07.45 och är oförskämt pigg och solen skiner.
Tack och hej, leverpastej.
torsdag 4 mars 2010
LIVET I VERSALER
Jag har äntligen lugnat ner mig efter ca en kvarts rastlöst omkringvandrande, telefonsamtalande, sms:ande, facebookstatusuppdaterande och däremellan diverse okontrollerbara glädjeutbrott som undsluppit min okontrollerbara mun.
JAG VET FÖR FAN INTE VART JAG SKA TA VÄGEN MED MIG SJÄLV JAG ÄR SÅ GLAD.
Jag ringde till Svenska Kibbutzvänner nyss för att kolla om det fanns någon information om vart jag kommer placeras. Patrik på Svekiv - världens trevligaste och hjälpsammaste, efter ca tvåtusen samtal kan jag numret utantill och vi skämtar om att jag borde få ett eget hotlinenummer. Han är fan underbar den där Patrik. Skulle allvarligt talat överväga saken om han friade - talar om att jag kommer att hamna på kibbutzen Bar'am. EXAKT DIT JAG VILLE!
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen nu. Om jag ska vara ärlig så är det först nu som peppen inför resan infinner sig. Tidigare har jag varken bävat eller längtat, bara konstaterat att jag ska åka på tisdag. Men nu tar jag lite på lyckan.
Så här vill jag beskriva känslan: livet utspelar sig i versaler, till låten "Such great heights" och bilden ovan.
The Postal Service – Such Great Heights
JAG VET FÖR FAN INTE VART JAG SKA TA VÄGEN MED MIG SJÄLV JAG ÄR SÅ GLAD.
Jag ringde till Svenska Kibbutzvänner nyss för att kolla om det fanns någon information om vart jag kommer placeras. Patrik på Svekiv - världens trevligaste och hjälpsammaste, efter ca tvåtusen samtal kan jag numret utantill och vi skämtar om att jag borde få ett eget hotlinenummer. Han är fan underbar den där Patrik. Skulle allvarligt talat överväga saken om han friade - talar om att jag kommer att hamna på kibbutzen Bar'am. EXAKT DIT JAG VILLE!
Hit ska jag. Bar'am.
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen nu. Om jag ska vara ärlig så är det först nu som peppen inför resan infinner sig. Tidigare har jag varken bävat eller längtat, bara konstaterat att jag ska åka på tisdag. Men nu tar jag lite på lyckan.
Så här vill jag beskriva känslan: livet utspelar sig i versaler, till låten "Such great heights" och bilden ovan.
The Postal Service – Such Great Heights
Bam, bam bar'am!
onsdag 3 mars 2010
Post vinterkräksjuka
Vaknar upp i efterdyningarna av lätt magsjuka och konstaterar att jag mår bra. Konstaterar också att jag uträttat mycket lite när jag varit hemma, sjukanmäld och soffliggandes. Fem miljoner avsnitt Sex and the city, ett avsnitt Grey’s Anatomy, halva filmen Det stora blå, skypesamtal m. Eric som är i Indien, svara på mail (i pluralis!), uppdatera bloggen samt göra listor – youtubespellistor, att-göra-listor och packlistor. Jag gillar listor. Men ja, det är faktiskt allt. Jag skulle ju kunna lägga till ”öppnade brev, chattade lite, tog långdusch och drack avsevärda mängder te”, men det får ju knappast dagen att framstå som mer produktiv. Snarare tvärtom.
Imorgon ska jag få saker uträttade. Dricka öl på kvällen om inte annat. Har massa saker jag måste göra, men inga deadlines. Det är förödande för produktiviteten. I vanliga fall får jag spunk på dagar då det inte händer något, när man inte gör något konkret, uträttar saker. Men det är något med att vara hemma och sjukanmäld. Då känns plötsligt allt okej...
Konstaterar förresten en sak till: Om en vecka är jag i Israel!!! Sex dagar kvar. Min mormor säger ofta ”Herregyyyd i himmelen!” när hon tycker något är märkvärdigt. Och det är exakt så det känns nu. HERREGYYYDIHIMMELEN!
Imorgon ska jag få saker uträttade. Dricka öl på kvällen om inte annat. Har massa saker jag måste göra, men inga deadlines. Det är förödande för produktiviteten. I vanliga fall får jag spunk på dagar då det inte händer något, när man inte gör något konkret, uträttar saker. Men det är något med att vara hemma och sjukanmäld. Då känns plötsligt allt okej...
Konstaterar förresten en sak till: Om en vecka är jag i Israel!!! Sex dagar kvar. Min mormor säger ofta ”Herregyyyd i himmelen!” när hon tycker något är märkvärdigt. Och det är exakt så det känns nu. HERREGYYYDIHIMMELEN!
KÄNT
I den digitala världen lever jag kvar i fredagen då jag var och såg Kent på Annexet. (I den verkliga världen har Kent redan spelat och orden jag hade i sinnet efter det har redan hunnit ramla ut ur min mun och nästan glömts bort). Men jag var i alla fall på Kent i fredags efter den där bussresan från Linköping som präglades av tankar på pizza. Det var jag och B - parhästen stackarn låg hemma i magsjuka - och biljetter köpte vi på plats och Kent var Kent och spelade sin grymma musik. De gjorde vad de skulle men sen var det inte så mycket mer. Bäst var när Krossa allt övergick i en uppriffad (man säger så va, musikfolk?) version av Dom Andra och avslutande Mannen i den vita hatten (16 år senare). Saknade dock två saker.
1. Vals för satan (din vän pessimisten). Den föll jag hårdast för på senaste skivan.
2. Att inte se mer än skalpen på Jocke Berg.
1. Vals för satan (din vän pessimisten). Den föll jag hårdast för på senaste skivan.
2. Att inte se mer än skalpen på Jocke Berg.
I övrigt var det topp!
Klockan är åtta, Rebecca, kvart över åtta, Rebecca. Varför kommer du alltid för SENT?! Chachacha!
Jag vet inte - okej?!
Efter knappa tre månaders bloggande har jag kommit fram till att det trixigaste är att uppdatera bloggen regelbundet. Jag har en känsla av att jag ligger efter. Konstant efter. Jag är, som somliga med rätta brukar säga, SEN. Den senaste veckan har jag flera gånger tänkt att jag ska bevara tankarna jag haft för stunden, men bara ett par timmar senare känns de inaktuella. Men det gör kanske inte så mycket. Det blir ofta istället mastodontuppdateringar flera dagar i rad och sen – torka. Men det gör kanske inte heller så mycket. Jag kör på den inställningen och kör igen.
Hejhej.
Efter knappa tre månaders bloggande har jag kommit fram till att det trixigaste är att uppdatera bloggen regelbundet. Jag har en känsla av att jag ligger efter. Konstant efter. Jag är, som somliga med rätta brukar säga, SEN. Den senaste veckan har jag flera gånger tänkt att jag ska bevara tankarna jag haft för stunden, men bara ett par timmar senare känns de inaktuella. Men det gör kanske inte så mycket. Det blir ofta istället mastodontuppdateringar flera dagar i rad och sen – torka. Men det gör kanske inte heller så mycket. Jag kör på den inställningen och kör igen.
Hejhej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)