Sömnen

Har för länge sen kastat in handduken i kampen om de åtta timmarna. Sömn, varför kan vi aldrig bli vänner du och jag? Varför vill du ha mig när jag inte vill ha dig och varför kan jag inte få dig när jag vill ha dig?

Helena af Sandberg-syndromet

Jag var på Parkteater i Bredäng med Emma, Sara och Saras mamma. Det är den perfektaste sommarkvällsakiviteten! Deja vu-upplevelse när jag insåg att jag varit hemma hos en av skådespelarna en gång i tiden - en kväll jag då ville glömma bort. En påminnelse om Helena af Sanberg-syndromet - det att i ett socialt sammanhang (i detta fall med Helena af Sandberg) helt låsa sig så att det blir omöjligt att säga något, man har helt enkelt inget att säga (och detta kan ursprungligen bero på timing el humör), det blir en ond spiral och plötsligt känns det som att man genomgått en metamorfos till en grå mus. Man vill skrika "Det här är inte jag!!!", men allt som kommer ut är ett litet pip, vilket avskräcker en från att öppna munnen på ytterligare en halvtimme eller så. Allt man önskar är att få förenas med väggen, antingen genom att bli en del av inredningen eller genom att dunka huvudet i den.

Elakartad optimism

Jag har drabbats av en svårartad optimism. Den tar snart hela min kropp i besittning och den ger inte med sig. Jag börjar frukta för munsår, då mina mungipor drar åt motsatta håll alldeles för mycket. För mycket att säga, för lite tid att säga det på, det är den typen av kontext som är fördelaktig för mitt välmående och där är jag nu. Med andra ord: jag har så mycket storslagna planer för min kära lilla plats i cyberrymden, men så lite tid att breda ut mig på.

Njut för helvete, njut.

Just nu vågar jag knappt skriva en rad, för det känns som slöseri med ord som kunnat läggas fram på ett tjusigare sätt, men jag har inte tillräckligt med kapacitet i hjärnan för att hålla allt därinne för tillfället. Det vill ut, huller om buller. Kanske tar jag mig tiden att sitta ned och fundera på i vilken ordning de egentligen borde ha kommit, någon annan gång.

I alla fall.

Hanna Hellquist undrar i sitt program Jakten på lyckan om receptet på lycka inte kan sammanfattas i tre saker: Något att göra, någon att älska och något att se fram emot. Jag tror att det ligger mycket i det, framför allt i det sista. Jag försöker ta på den där känslan som växer i bröstet ibland, den jag tror är lycka, ömsom stillsam, ömsom bubblande. Klichéer som jag har inte bättre ord för. Jag skulle vilja förklara känslan, men mina försök (inget av dem) når inte fram. När jag försöker nå den där känslan i alla fall, den jag tror är lycka, och förstå den, tänker jag att stunder då jag är som lyckligast är när det känns som att dagarna inte räcker till för allt man vill göra och uppleva och känna. Som att hela livet ligger framför en. Något att se fram emot. Allt att se fram emot.

När känslan uppstår, och hittills har jag aldrig kunnat predicera den, är allt jag kan tänka: njut, njut nu för helvete, det blir inte bättre än så här! Vill bevara känslan, knappt leva ut den eftersom jag inte vill att den ska försvinna, och samtidigt, maximera den. Inte skynda på, inte hålla tillbaka. Det är det läskiga med att inte kunna styra. Och det är charmen. Vissa saker ska kanske inte dissekeras, analyseras eller förklaras. Njut för helvete, njut.

Omvälvande vinterpromenader

Öppnade min gamla Sony Ericsson igår natt och hittade ett utkast. Jag minns genast allt. En ensampromenad från Gullmarsplan hem till Stureby. En känsla av att vilja insupa allting så mycket som det gick, vara överallt och bara just där, ha allting. Och så var jag ensam, och fick inte dela med någon. Odelbergsvägen, en brant, isig backe och så en plötslig oro för att något skulle hända mig utan att jag fått säga något av det jag hade på hjärtat. Så jag samlade ihop hjärtats tillfälliga angelägenheter och komprimerade dem till ett ett litet meddelande till den som skulle hitta mig.

"Om något skulle hända mig nu, är jag i denna stund lycklig ~ 29 december 2009"

Ibland måste man hindra sig själv från att tänka, så att man inte tänker för långt

Ikväll kom jag upp från tvättstugan, översköljd av tillfredsställelse som utfört hushållsarbete aldrig kunde åstadkomma för ett par år sedan. Jag la mig på sängen och vickade på tårna i takt till Miike Snows låt Sans Soleil. Allt kändes så fullkomlig tillräckligt en liten stund. Med Ikea-kassen på ryggen på väg över gården tänkte jag på att den där stranden i Tel Aviv inte är det enda stället att känna sig stilla och lycklig på. Och att det inte bara var den rena tvättens förtjänst. Som alltid kan man fundera över känslornas etiologi, kanske få en omistlig insikt. Eller så känner man bara en liten stund. Ibland måste man hindra sig själv från att tänka, så att man inte tänker för långt. Det var en känsla av att vara hel och intakt. Som en överdimensionerad klaviatur, känslorna uppstår när man spelar på tangenterna och alla tangenterna kan kombineras till ett oändligt antal. Någon sitter på pallen och trycker på tangenterna, skapar alla möjliga melodier i dur och moll och andra tjusiga musiktermer som jag inte kan. Jag står bredvid, kikar över axeln och försöker lära mig att skapa och kontrollera melodierna. Än så länge kan jag bara spela Kalle Johansson, men har hopp om förbättring.

Miike Snow – Sans Soleil

My heart still beats for you

På den där stranden, i den där staden tycks livet hända och samtidigt stå still. Att känna sig så uppfylld där, just när man är ensam, jag vet inte om det är positivt. Men det spelar kanske ingen roll. Lusten att plocka upp den där boken jag var full av iver att ta mig an slocknade vid strandkanten.

Jag tänker på vad det är som får mig att känna så och kan räkna upp ett antal omständigheter som med stor sannolikhet är bidragande orsaker. Vill tänka att det inte spelar någon roll. Som om man inte skulle kunna vara lycklig i fem i minuter utan att samtidigt vara inskränkt, eller utan att samtidigt intala sig själv att det är en konstruktion, att det är ett visst antal komponenter som summeras till ett resultat. Jag lägger in en brasklapp samtidigt som jag sväljer det blå pillret. Hej hej Matrix.

(Farväl för denna gång Tel Aviv, mitt hjärta slår för dig.)

In Jerusalem we trust

Tillbaka i det heliga landet och i Jerusalem fick jag veta mitt värde. 500 kameler plus en häst! Inte illa för en icke-koscher brutta.

Man går med huvudet fullt av planer. Så händer livet och ett år senare är man någon helt annan stans än där man startade. Vet du hur du får Gud att skratta? Berätta om dina planer!

Anteckning i mörkret, du och jag telefonen

När man mår bra är det sanningen om något som är. Då kan jag inte förstå den där andra känslan, jag når den inte, kommer inte åt. Kan bara försöka dra mig till minnes, tänka tillbaka och försöka förstå intellektuellt. I ärlihetens namn så vet jag inte vad som är meningen med det. Men i alla fall. Jag tycker mig minnas att livet då tycks bestå av så många insikter, insikter som man inte vet hur man ska hantera el vet vad man ska göra av. Vad ska man göra av dem, var ska man lägga dem? Jag vill ju inte ta itu med dem just nu men jag vill inte heller att de kommer bort. Jag minns inte vad det är som man tycker sig förstå då som man inte kan förstå annars. Samtidigt vet jag att känslan är lika sann som den som är att vara lycklig. Man har redan glömt hur det var att se på livet, alltet, genom en en annan lins, en som inte är fullt så skarp. Eller hur det kan tyckas meningsfullt och roligt. De är väl de frågorna jag inte har någon lust att tänka på då, då när det är så bra. Det är väl skillnaden mellan de olika sanningarna om hur allt är- ibland orkar man inte, ser ingen mening i att eller har ingen lust att tänka på några stora frågor, och ibland är det allt man kan göra.

Så kom våren till min uppsaliensiska balkong

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Antagligen spelar det mycket liten roll men eftersom jag hyser en vild kärlek till Kronologisk ordning när det kommer till den skriftliga världen, tycks det mig ändå vara viktigt. Men det blir så mycket då.

När jag slog mig ner med datorn vid halv nio-tiden (och kursboken som ett pockande dåligt samvete i ögonvrån) satte jag mig på min balkong genomsvettig efter ett aerobicspass (min kondition har nått nya bottennivåer), hällde i mig vatten och blickade ut över Domkyrkans topp. Under dagen satt jag på min soliga balkong i linne och läste i perceptionsboken. Våren här sannerligen här. Som jag håller den kär. Det slog mig att det känns som att det är sällan jag bara slår mig ner och stannar upp i tankarna. Hundra impulser for genom kroppen och fick mig att vilja hämta eller göra det ena eller det andra med telefonen som jag inte tog med mig ut. Den där Iphonen är min kärlek och blodsugande igel. "Maila inbjudan till släktingarna om picknick i Uppsala i maj", "Maila mamma om hon tror att första veckan i maj är ett bra datum med tanke på mormors födelsedag veckan efter", "Sms:a Claire och fråga om hon vill träna", "Hämta solglasögon", "Kolla upp texten till Markus Krunegårds låt Kär i en borderline", "Byta till shorts". Inte för att det är ett hektiskt liv att sitta på balkongen och läsa sin kurslitteratur, men varför ska allting vara så perfekt, varför måste allt, inklusive jag själv, vara så tillgängligt hela tiden innan man kan sätta sig ner och tänka en enda lång tanke? Det sitter i huvudet förstås, som alltid. Jag hämtade i alla fall inte telefonen.

Det var så väldigt mycket mer jag hade på hjärtat.

Så kom våren till min uppsaliensiska balkong.

Denna söndagseftermiddagen, ett liv

Uppsala i min amygdala.

Att spatsera på cykel

Jag ser inte slutet av vägen klart för mig för allt damm. Dammet doftar. Den friska luften också. Jag har bytt vinterdäcken till sommardäck, de krasar mot grushögarna på marken när jag cyklar. Det skymmer, men än är det inte mörkt och insikten får hjärtat att ta ett skutt. Jag är fortfarande varm efter träningen, har jackan öppen men stänger den i farten när vinden blir för hård. Lyssnar för en gångs skull inte på musik, har för en gångs skull inte mobilen nära till hands, är för en gångs skull inte på stand-by, gör för en gångs skull inte per automatik, bara cyklar hem. En vattenpöl i min converse-sko, ett gross svarta fåglar högt över mitt huvud och snart är det april.

Den skymmande natten är min

Den äkta sinnesstämningen är trots allt inte åldersnoja. Det var snarare måndagkvällens känsla som jag portionerar ut retroaktivt. Ikväll är det sängen igen. Jag har fått en del saker gjorda idag och haft trevligt sällskap. Jag lyssnar på Joan Baez. Det är mammas musik. Jag vill gärna säga att det är mammas husgud, jag vet inte om hon själv skulle skriva under på det, men jag tycker om det ordet, husgud. Joan Baez är så väldigt förknippat med den 23 december, när ropen skallat i det Söder Altschulska hemmet, möbler flyttats, flyttats tillbaka och tillbaka igen, tår har trampats på, fräsningarna yrt, tårarna torkats, nödrimmen skrivits, granbarren dammsugits upp och lugnet har lagt sig. När allt är under kontroll och det finns utrymme för rekorderligt och mer gemytligt julstök, så sätts Joan Baez på. Då andas jag ut. Jag vill ta den med mig.

Det jag helst vill göra nu är att ta fram en fjäderpenna och pergamentrulle, en vinflaska, ett paket cigaretter och röka dem inomhus medan jag nedtecknar alla veckans klokheter som blir roligt att läsa imorgon, eller en annan gång, när jag anser mig vara ännu klokare. Men jag måste sova inser jag, klok som jag är.

Det tar aldrig slut.

Ålderns höst kom tidigt i år

Jag sitter efter en mysig vecka i fjällen, en avklarad tenta i biologisk psykologi och en mycket trevlig och lagom produktiv dag, nu i min säng med en förfärande ny upptäckt gällande min egen uppenbarelse. Jag är minsann inte 17 år längre. Ålderdomen närmar sig med stormsteg och det finns inget jag kan göra. Efter kvällens sedvanliga studera-mig-själv-i-spegeln-i-en-halvtimme-innan-jag-går-lägger-mig-session tog jag tillfället i akt och tryckte in ett finger min ena kind och upptäckte till min förfäran att kindhuden inte studsade tillbaka! Som den alltid har gjort. Mina runda, fasta gucci gucci-kinder som jag så många gånger ondgjort mig över men på senare tid satt mitt hopp till inför ålderns höst har svikit mig. Jag kan urskilja liksom fina, fina linjer i ansiktet som jag aldrig sett förut. Man har knappt blivit av med finnarna, innan rynkorna armbågar sig fram. Vad är det för poäng med att vara rundkindad om kinderna ändå säckar ihop innan 23!? Ska de bli till två påsar nu? Ska jag se ut som en hamster? En ung kvinna i sinnet, förkroppsligad till en tant med bulldogkinder.

Jag kan skämta om det nu, eftersom jag egentligen vet att jag är ung. Men snart är det ute med det kortet också - det är bara en tidsfråga.

Alla goda ting har ett slut, så även fjällfil

Jag är tillbaka i kulturens huvudstad (menar vissa) med en fungerande telefon, många och stora och regnbågsfärgade blåmärken, fina minnen och med många skratt i bagaget. Med så många tankar och känslor att vilja uttrycka och alldeles för lite ro i kroppen för att kunna. Det blir lite lättare när man bryter isen och börjar någonstans, någonstans mitt i.

Fjällfil och fjällexil

Jag befinner mig i fjällen åkandes snowboard. 2 plusgrader, 2 stugor à 9 psykologstudenter, många boxar vin och kakor. Fint väder idag, imorgon, något mulet på torsdag. Åter i Uppsala på söndag. Jag har förövrigt att och vis haft ihjäl min telefon genom att stänga av och låsa den utan att minnas pinkoden (fast jag är helt övertygad om att jag har skrivit in rätt pinkod och att telefonen spelar mig ett elakt spratt. Jag nås alltså inte heller på moblen en liten tid framöver (Snälla gode Tre, hjälp mig imorgon). Tala in ditt meddelande efter tonen. Eller skicka ett brev. Eller en uggla.

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Jag är en lycklig Uppsalabo. Tänkte jag igår när jag cyklade till skolan. Där cyklade jag i min pappas gamla hemstad, sen till föreläsningen, hade knappt hunnit svälja morgonkaffet, susade fram längs med domkyrkan och lyssnade på klezmermusik. Jag tänkte att jag har det bästa av två världar.

Och snart är våren här.

Den Flygande Bokrullen

Uppsala! Smålands nation! Katuschka! Den Flygande Bokrullen! Efter ungefär en veckas misär och sjukdom tyckte jag att det fick räcka, så jag tog mitt pick och pack och lämnade sjukstugan i Stockholm för Uppsalas gränder. Jag var knappt frisk, jag hade ingen röst, men jag var där. Det gick på ren vilja och hostmedicin. Och det är jag glad för.

Den Flygande Bokrullen är ett svenskt klezmerband. Jag såg dem första gången på Stockholms Universitet när jag var i 14-årsåldern och nu alltså igen i Uppsala. Jag hade nog uppskattat kvällen om jag varit helt frisk, men trots det var det sjukt bra, och jag är innerligt tacksam för att jag var där. Annars vet man aldrig vad som kunde hänt. Och inte hänt.

När den undernärda skyltdockan visade mig lyckan

Jag har hittat den - vårjackan från min ungdoms drömmar (och min plånboks mardrömmar), jackan som skulle göra mig lycklig om inte för resten av livet så resten av våren. Jag känner mig otroligt fånig, men detta att ha hittat denna jacka är baske mig förnöjsamhet som man kan ta på.

Det var en solig eftermiddag på H&M i slutet av februari (alltså, i lördags). Jag hade egentligen inget ärende utan gjorde en kompis sällskap, när jag såg den: den utmärglade stackars skyltdockan, dömd till evig undernäring och exponering för folks blickar. Den här dockan bar den, Jackan. En ljusbrun jacka i mocka med vackra knappar och fint foder. Kärlek vid första ögonkastet. Jag har haft en bild av den här jackan i mitt huvud i jag vet inte hur många år, och plötsligt var den där, jackan, drömmen i sitt förkroppsligande. Och satt som en smäck gjorde den också. Det var ju ingen brådska med vårjacka men jag tänkte att jag faktiskt lika gärna kunde vara ute i god tid för en gångs skull i mitt liv. Men att vända på prislappen gav brännskador - aoch! Inte studentanpassat. Jag gick därifrån med hängande huvud.

Igår hade gjort mig mentalt redo för att linka iväg till Myrorna på Sysslomansgatan efter skolan för att leta efter ett substitut. Jag hann inte mer än ett kvarter från H&M förrän jag insåg omöjligheten - jackan hade mig i sitt våld. Efter lite förhandling (bönande och bedjande) med det dåliga samvetet ("jag har ju haft samma vårjacka i tre år och den är borta nu och den var jättebillig, dessutom har jag haft samma höst- och vinterjacka i flera år också. Och så fick jag ju födelsedagspengar. Snälla?!") bestämde jag mig. Och nu äger jag den. Vårjackan från mina drömmar är min!! Jag hade ingen aning om att jag var en materialist av sådana mått, men tydligen, och jag är inte ledsen, jag är lycklig, lycklig!

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar, Jackan och jag.

Glöm inte att the camera adds 5 pounds!

Att välja det blå pillret, eller kampen om Diskberget

Jag mår så bra. Dalarna kommer ju tillbaka, men på senare tid har de varit sällsynta. Och det är så skönt. Ibland blir jag lite rädd för att jag har blivit lycklig och tråkig. Städad, strukturerad, stabil, trygg med mig själv och med min tillvaro, jag vet var jag har min plats de närmsta åren om jag vill. Jag kommer oftare i tid och jag diskar min disk och moppar mitt golv. Jag minns det som att jag funderade mer förut. Att jag analyserade och grubblade, inte över saker i min kurslitteratur utan över saker som kanske utan att vara det, kändes viktiga. Allt som kändes kändes viktigt. Det kändes som att bitar i mitt enorma pussel föll på plats, tillsammans med slarverier, osunt leverne med för stort intag av det mesta, för lite sömn, för lite träning, ett känsloliv som lekte hela havet stormar, ett konstant drömmande och drämmande med skallen i otaliga väggar och en vilja att ge allt av sig själv till någon för att få hålla någons hand. Det kan vara inbillning. Har jag slutat grubbla eller har jag bara blivit lycklig?

Kanske är det så att just den tanken uppkommer just för att motverka detta eventuella fenomen. Lite oro ger ett skönt fokus. Det finns något som kan bli bättre! Någon sa en gång att jag älskar att vara olycklig. Jag minns det eftersom jag har ett fantastiskt minne. Jag undrar om jag kan vara till freds en längre tid eller om jag alltid måste hemsökas av det väntande Diskberget. Vi hade ett symbiotiskt förhållande: så länge som diskberget fanns, fanns samtidigt en förhoppning om det skulle bli bättre, när jag bara diskat/när jag bara klarat det blir allt bra... Kanske måste man alltid fortsätta kämpa mot berget i uppförsbacke? Eller så är det så att man alltid måste kämpa mot berget, men inte alltid i uppförsbacke? Och det här med mina moppade golv. Jag kanske inte är så illa ute. En gång är ingen gång... eller?

Att fylla 22 - så här går det till

Klockan är nästan tolv, natten till min födelsedag, när jag dansar in på ett tomt dansgolv i en av Snerikes korridorer i min allra mest emotive hardcore-utstyrsel: halsen är täckt av en palestinasjal, benen av chockrosa nätstrumpbyxor och ansiktet av kajal, en Broder-Daniel-stjärna och den snedaste snedlugg Uppsala skådat och armarna av ytterst politiskt korrekta låtsasskärsår. Magen är tom, stegen lätta och underarmarna vevar i eviga, frenetiska cirklar till untz:et (mina, under onyktra omständigheter, ständigt återkommande armrörelser). Efter mig dansar en halvnaken tjej med leopardgummistövlar som alltid hänger på festival, en brattig golfare, en stepford wife, Svampbob fyrkant, några andra alternativa svårt plågade själar och Barbie in. Välkomnar oss gör självaste DJ Pauly D.

Dagen därpå, den första dagen på året 22, vaknar jag upp i Toruns säng. Jag får en mysig morgon med födelsedagssång av fyra fina flickor och Domkyrkan. Torun bakar scones och det är då jag känner att jag inte kan gå upp ur sängen. Jag har den värsta baksmälla jag haft sen förra våren trots att jag (och detta är inte förnekelse!) varit på en lagom nivå dagen innan. Så går det till när man låter middagen utgöras av Marabouchoklad med Apelsinkrokant. Ett år äldre, men tydligen inte mycket klokare. Resten av dagens ljusa timmar tillbringar jag i fosterställning i ett mörklagt rum tillsammans med en hink (a sight for sore eyes) och så småningom Torun som kryper upp i sängen när illamåendet lagt sig. Det blev till slut väldigt mysigt.

När jag många timmar senare släpar mig upp för att ta mig hem till min lägenhet för att stå värd för födelsedagsståhej, möts jag i spegeln av en chockerande syn: förutom hopsjunkna axlar, sänkt huvud och plirande blick, så har kajalen smetat ut sig, håret är en enda stor rastafläta och ansiktet har exploderat i en allergisk reaktion (vilket jag misstänker berodde på pudret jag provade kvällen innan) - jag har röda utslag över hela ansiktet och halsen, munsår och ett brustet blodkärl i ögat. Det enda som tycks intakt är den svarta stjärnan på min kind. Förvirrad tanke 1: Jag skulle ju bara bli ETT år äldre! Skamfilad och modfälld beger jag mig hemåt och känner mig som Pomperipossan.

Jag mådde sedan mycket bättre och hade en väldigt trevlig kväll med vänner från Stockholm och Uppsala och massor av hembakad pizza. Nästa dag låtsades jag att det fortfarande var min födelsedag. Den tillbringade jag på V-dalas söndagsbrunch med mitt järngäng från Stockholm och senare på Café Linné med en saknad och efterlängtad. På eftermiddagen får jag frossa och feber, och sen låg jag sjuk och däckad i en vecka. 22, here I come. Jag ä int bitter.

Jag inledde mitt 22:a år på detta jordeliv med att visa att jag inte lärt mig någonting, men det är inte så lätt är man är så ung som jag!

Ett härdat, 22-årigt ansikte två dagar senare...

Ge mig berg och gröna dalar, utsikt över Libanon och en övergiven tennisbana

Jag sitter på tåget och väntar på att det ska ta mig tillbaka till Uppsala, ramlar nykär i Stockholm. Det är en ologisk kärlek som jag aldrig lyckats förklara, för vad har stockholm någonsin gjort för mig? Den är förbehållslös och stolt. Kanske som kärlek ska vara. Nu rullar tåget. Jag lyssnar på musik genom mina ljudisolerande hörlurar, det är en speciell sorts låtar jag vill höra, på hög ljudnivå. Jag minns kibutzens fria dagar. Jag tog mina promenader runt det lilla samhället, många gånger. Omgiven av berg och dalar, med utsikt över Libanons karga landskap och Israels gröna, med musiken som dånade genom hela kroppen, kändes det som att livet var så påtagligt som det någonsin kunde vara. Det är så jag minns det. Jag gick varv efter varv efter varv.

Ett första stapplande steg

Efter snart en veckas exil utmanar jag nu ödet och lämnar min soffa, ger mig ut i snöyran och går två kvarter bort för att fika med min parhäst. Jag vet inte när jag senast varit så här sjuk och dålig, året 22 har hittills inte imponerat, men nu är det mycket bättre och nu får det faktiskt vara nog med sjukerier.

Och ikväll ska jag banne mig tillbaka till Uppsala och dansa till Den Flygande Bokrullen, om jag så ska shotta hostmedicin hela kvällen!

Kom tillbaka färger

Jag känner mig som en vindflöjel. Mot svaga lika lite som mot starka vindar har jag något att sätta emot. När Pocahontas-vinden är full av färger, då är det härligt att vara en vindflöjel. Annars är det rätt så överskattat faktiskt. Jag är tacksam för att Broder Daniel-stjärnorna lyser med sin frånvaro. Jag älskar att jag inte är 17 längre. 22 är det nya svarta. Men jag är fortfarande en vindflöjlig.

Du håller min hand så håller jag din?

Idag fick jag höra en vacker historia. Den styrker min erfarenhet att många livsklokheter erhålls i Stockholms tunnelbanesystem, stockholmarnas kollektiva transportsystem, där vi reser samtidigt men inte tillsammans.

Två unga kvinnor möts på tunnelbaneperrongen på Gullmarsplan. De är främlingar för varandra. Den ena kvinnan gråter öppet. Ett sådant oförblommerat beteende ingår inte i kollektivavtalet. Den andra kvinnan går fram, frågar hur det är fatt. Hon får en cigg till svar. De pratar, de möts, de röker, de skiljs åt.

Jag tror på att hellre fråga en gång för mycket än en gång för lite, på makten hos utsträckta händer. Jag har ingen aning om vem den gråtande kvinnan var. Men den andra, hon med den utsträckta handen, har en evig plats i mitt hjärta.

Han har en grön palestinasjal och svarta Ray-Bans. Och han har inte mycket till övers för sådana som jag.

Han har en grön palestinasjal och svarta Ray-Bans. Han är inte bara vänster, han är vänster. Min andra vecka i Uppsala, på väg ut i nationsdimman, pratar vi om det stundande riksdagsvalet och vi finner varandra i att vi finner varandra på rätt sida på den politiska skalan. Snart är vi mitt uppe i en diskussion om Israel och Palestina och han sätter stor ära i att "vara vänster". Det kan man väl få göra om man vill, för all del, jag röstade på vänsterblocket i valet - det är mot tron att man måste ha en specifik åsikt i just denna konflikt om man röstar vänster, som får mig att koka. När jag säger att den viktigaste orsaken till att jag inte kunde rösta på Vänstern var på grund av deras hållning till Israel och till och med skulle kunna tänka mig att rösta på Folkpartiet för den sakens skull, är känslan av gemenskap som bortblåst och han ser ut som att han blivit slagen i ansiktet. Diskussionen fortsatte i stigande decibelnivå och så småningom riktar han en pekfinger mot mig: "DU, när det kommer till Israel och Palestina är jag fa-an antisemit!!". Eftersom jag är judinna känner jag att vi inte har så mycket mer att prata om. Luften går ur mig.

Det finns inget om upprör mig så mycket just nu som denna obefogade hets och detta hat mot Israel, liksom idiotin och trångsyntheten från de som inte kan hålla sig sakliga i sin kritik till en stat utan ger alla judar en kollektiv skuld. De skjuter sig själva i foten, av uppenbara orsaker.

Jag ska inte vara alltför hård. Jag tror inte han skulle stå för det om jag frågade honom om det mitt på ljusa dagen. Men att han ändå kallar sig antisemit "när det kommer till Israel och Palestina" tycker jag är oroande. När det kommer till Israel-Palestina-konflikten har det i Sverige och i svensk media blivit legitimt att säga lite vad som helst, oförnuftigt, osakligt, eller osant.

Man får tycka vad man vill om konflikten, man behöver inte välja sida. Även om jag inte delar åsikter med killen som kallade sig antisemit, så är det inte åsikterna jag har problem med. Jag har problem med skygglapparna han sätter på sig, jag har problem med demoniseringen av landet Israel som pågår och med den skeva, orättvisa debatten som sker i svartvitt.

Därför känns det så bra att ha skrivit under en anmälan till granskningsnämnden av Uppdrag "Gransknings" partiska skildring av Ship to Gaza. Någon måtta får det fan vara.

In vino veritas

Det var en kväll för många månader som det föll på plats. En dittills aldrig saknad eller efterfrågad pusselbit som damp ned och sa något om hur det kunde vara, om hur det skulle vara, om hur det skulle kännas. Det var på den tiden då man fortfarande lät sig imponeras och hänföras av neddimpande pusselbitar. Eller kanske rättare sagt, den tiden då man inte satte någon ära i att göra hemlighet av sin hänförelse. Och så var det en annan kväll, som det bara kollapsade. För den härdade var det ingenting märkvärdigt, men känslan var ändå, att alla färgerna försvann. Färger man dittills aldrig saknat eller reflekterat över.

Tiden går.

Många månader senare i en ny stad går man från Blåsenhus. Man cyklar hem. Man packar ihop sin dator. Man beger sig till Sysslomansgatan där ens människor bor. Man äter hämtmat i vita kartonger. Man korkar upp vinflaskan och sätter sig för att skriva ett par A4 om vad Sanning är och om hur vi kan uppnå sanning. In vino veritas. Och så är de plötsligt där igen. Färgerna. När kom de tillbaka?

 

Jag sällar mig till de bloggande flickorna som lovordar sina mammor, kallar dem sina bästisar och har rosa på sig: Älskade mame

Igår. Jag skickar ett meddelande genom cyberrymden till min mamma. Det skulle vara kort och koncist och funktionellt egentligen, men det blev det inte. Det blir sällan det.

"Hej!

Har hittat artikeln, tar med den på fredag tillsammans med USB-minne unt so weiter. Mamma, jag är så glad över livet, mitt eget och det med det stora L:et. Det är så jävla nice just nu! Det är som om det bor en puttrande lycka i min kropp, som liksom kittlar mig lite i halsen ibland när den inte kan tygla sig själv och håller på att välla över kanten, men samtidigt inte är så där euforiskt explosiv att det kommer hela vägen upp. Den ligger där och puttrar."

Idag. I Blåsenhusbiblioteket gör min mamma mig varm på insidan när jag läser hennes svar.

"underbart att du mår bra. "Så jävla nice."
kram
mamma"

Jag älskar henne. Det kommer hela vägen upp.

Älskade listor: Kents finaste låtar

Jag vet, nördbarometern blinkar röd. Men det är något med det här att nedteckna. Jag tycker det är så enormt tillfredsställande att veta att det finns någonstans, i en organiserad lista, istället för bara förirrade tankar som försöker få ihop något som är oihopsättligt i tanken. Detta är Kent, bandet som varit med i känslor av att livet hände och att livet tog slut. Jag kan inte ens beskriva nostalgin. Om man nu får kalla det nostalgi, när det inte är över. Det är över, det är över, det går aldrig över.... Jag vet, nördbarometern exploderar. Låtarna som gör mig varmast på insidan (utan inbördes ordning):

Socker

747

Håll ditt huvud högt

Mannen i den vita hatten

Romeo återvänder ensam

Ansgar & Evelyne

Chans

Utan dina andetag

Vals för satan

Berg&dalvana

Den döda vinkeln

Vi ska bara leva klart

Insikten kom till mig när jag rakade mina ben i badkaret kvällen innan nyårsafton;

- Skulle det vara så mycket mer glamoröst att göra samma sak i det där badkaret i den där hyresrätten som jag älskade att vara i en gång i tiden? Var det min dröm, skulle det göra mig lycklig, hade jag inte högre tankar om lycka, skulle jag nöja mig där, sträckte sig ambitionerna inte längre än så? Insikten var, att jo. Jag ville ha något mer, jag var inte klar där, ambitionen ska räcka längre. Jag ska leva klart först.

Jag klev upp ur badkaret. Sen tog jag många fler kliv.

Gräset är grönast på min sida om Fyrisån

Jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv!

Härmed bestämmer jag att jag kommer undan med att säga sådana saker. Jag skyller på åldern, eller vad helst ligger närmast till hands. Det är värt alla misstrogna blickar för genuiniteten i känslan. Gräset är grönast på rätt sida om ån.

Att locka sig till och att locka till sig till lycka

Jag har lockat ikväll. Ikväll såg jag Gud och till er som länge undrat: himlen är en plats där vi alla dansar locking. Det är något som Hanna Hellquist (käraste Hanna hellquist) borde testa i jakten på lyckan! Det är en fantastiskt kul dansstil som är en form av street dance, eller en ren form av lycka om man så vill. Kan inte minnas när jag sist blivit så lycklig av att röra så mycket på min kropp, förutom på fyllan då.

http://www.youtube.com/watch?v=5sqx6EJ1pog

It aint' over til the fat lady sings

Jag läser gamla brev och lyssnar på en slumpad spellista, i skrivande stund tysk techno. Det sista hör till ovanligheterna. Jag slutar aldrig fascineras av hur man bara genom att tänka, själv kan ge upphov till så mycket känslor. Av hur tankarna ibland okontrollerat bara forsar igenom. Jag förundras över hur de kan driva en till att fullkomligt svämma över av lyckokänslor i ett tvätteri och hur de kan göra en gråtfärdig.

Jag läser gamla brev, reminicsar, förflyttas. Somliga skulle nog säga att man inte ska grotta ned sig i det som varit utan blicka framåt. Det har aldrig varit min melodi. Nostalgi passar mig. Jag tänker på att vika tvätt från soluppgång. På att festa tolv timmar streck. På att skriva och vänta på brev. Och många andra saker. Ikväll ska jag till exempel vara världens starkaste flicka, med en häst, en apa och en kappsäck full av pengar. Det tar aldrig slut. Det är den vetskapen jag försöker känna mig mig tillfreds med. Det tar aldrig slut. Det är dags att hoppa ur haremsbyxorna och hoppa in i duschen. Folk fyller faktiskt år idag! Det tar aldrig slut, tack och lov.

Med en känsla av att jag skrivit för mycket dödar jag resten av mina älsklingar.

Mitt namn är Rebecca, Drottningen av förlorade ägodelar

Halvvägs ute genom Julias och Davids ytterdörr på Fålhagsleden, med ytterkläder jag hastigt rafsat åt mig i hopp om att hinna till träningen, som vanligt på fel sida om tidsmarginalerna, ropar David: "Vänta du ska få med dig lite tårta!". Vi hade firat Julias födelsedag kvällen innan och jag sov kvar eftersom det blev så sent. Stannar upp, tänkte på gårdagens glasstårta och ropar tillbaka "Tack men det behövs inte, den kommer ändå bara smälta!". David: "Men du kan ta av princesstårtan!". Jag, stressad: "Nej men jag ska ändå inte äta massa tårta...!". David: "Du kan frysa in eller bjuda dina kompisar. Ta lite nu!". Jag får med mig en stor bit princesstårta i en plastburk. Jag slänger burken i träningsväskan och mig själv på cykeln. Sen cyklar jag utav bara helvete för att hinna.

De bristande marginalerna till trots, hinner jag. Efter träningen, till vilken jag var riktigt bra uppvärmd, tar jag på mig ytterjackan och känner samtidigt efter nycklarna i fickan. Tomt. Där de alltid brukar ligga är det tomt, tomt, tomt. Tittar i de andra fickorna som är lika nyckelfria. Med ett allt mer sjunkande hjärta undersöker jag varenda skrymsle i träningsväskan. Kollar jympasalen, omklädningsrummet, receptionen. Nada. Blir plötsligt rädd att jag glömt cykeln i låset och blivit av med cykeln dessutom. Men cykeln står kvar. Går den korta biten av väderkvarnsgatan där jag kan va tappat dem, frågar i varenda reception i lokalerna som ligger på den gatan. Går längs med gatan igen, söker, finner inte. Sen kommer plogbilen. Om jag hat något som helst hopp innan, mejade plogbilen bryskt ned det. När insikten att jag förlorat: hemnycklar till Uppsala, hemnycklar till stockholm, cykelnycklar samt jobbnyckel slår mig med full kraft går tankarna till den enda tröst jag kan finna för stunden. Min princesstårtbit som ligger i väskan.

Nattugglerli

Klarvakna ögon. Jo, det var om tanken från ett par timmar sedan, tanken om alla tankarna (teorier, observationer, insikter, funderingar, analyser, påståenden, svammel). Det är lite som med trädet i skogen - om ingen har hört det falla, existerar då verkligen ljudet? Tankarna. Om de aldrig uttalas, existerar de då verkligen?

Ja alltså, för att bättre förklara alla dessa ord var tanken.

Hej Kropp & Knopp

En sak slår mig när jag ligger i min säng i mitt numer blänkande bo på Kantorsgatan i Uppsala och läser artiklar i personlighetspsykologi alldeles för ineffektivt för att ens kunna kalla det att läsa: en kvarts skeende (jag skulle säga "händande", men jag tror inte att det är ett ord) av livet blir till tjugo minuters pratande och analyserande av livet. Ibland. För ofta. En kvarts telefonsamtal blir till ytterligare ett tjugo minuter långt samtal om det första samtalet. Det verkar inte vara helt rimliga proportioner. X mängd levande och 1,25x teoretiserande av levandet. Jag har någon slags inneboende och hittills outtalad teori om att alla tankar och orosmoln måste komma ut ur min mun. Eller tangentbord. Helst båda. Det blir rätt mycket ord och någonstans måste de ju ta vägen? Som om de inte hörde hemma på insidan, eller som om de inte fick plats. Man kan fråga sig själv varför. Men det gör jag inte. Jag bara konstaterar, jag bara säger, jag bara skriver. Det verkar inte helt rimligt. Är det rimligt? Är det normalt? Snälla KP, HJÄLP! Och säg inte att jag ska prata med skolsköterskan eller mina föräldrar, för det har jag redan gjort!

- Undrande flicka på 21 jordsnurr

Annika svarar: Hej undrande flicka! Det låter inte alls rimligt att tänka så där mycket, och som att du har allvarliga problem. Du borde söka hjälp. Du borde prata med dina föräldrar igen, även om du inte tycker att det är så kul. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med någonting.

Älskade listor: Nyårslöften

Ytterligare ett år med ytterligare chanser att göra sig själv till en lite bättre människa. Åtminstone en lite nöjdare människa. Jag brukar inte ge nyårslöften. Jag brukar framför allt inte hålla nyårslöften. Men ändå.

Nyårslöften år 2011 (chansernas år)

1. Läsa fler böcker

2. Sova mer

3. Laga fler matlådor - att se sanningen i vitögat och inse att jag numer är student, även i plånboksmått mätt.

But at the end of the day...

Sista kvällen i Stockholm. Njut för helvete, njut!!! Sammanfattar fint känslan ikväll. Lite lagom slutet-på-lovet-ångest. Jag lovprisar ju Stockholm till höger och vänster, mest vänster. Mina drömmars stad. Saknar det utan att riktigt veta vad det är jag saknar. Men den bästa medicinen mot denna typen av ångest brukar vara att ta tjuren i hornen, itutagande. Det är gräset är grönare på andra sidan-syndrom som ska fås bukt med. Kragar ska tas i, chanser ska tas och ges. Stockholm i mitt hjärta, men jag kommer alltid att komma tillbaka. År 2011 är det studenternas, kullerstenarnas, de stulna cyklarnas och de svanslösa katternas år. I år det Uppsalas år.

Tunnelbanepredikan

Jesustanten predikar på mitt tunnelbanetåg. Hela vägen mellan Gullmarsplan och Hötorget. Hon är arg. Hon är arg på det mesta och på de flesta, speciellt oss gudlösa människor. Med hög sprucken röst skriker hon ut sin ilska på den gudlösa världen. Vi, de gudlösa tunnelbanemänniskorna, sitter tysta, blinkar beskedligt och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till, eller borde. "Jag har sett Jesus! Misshandel, våld, våldtäkter - VAD TROR NI DET BEROR PÅ?!?!". Hon får inte svar. Jag tänker att det kan bero på att somliga människor inte får den hjälp de behöver och istället springer lösa på Stockholms gator. Men det säger jag inte.