Bloggigt

Ännu en dag har gått och alldeles för lite har hunnits med känns det som. Fast så är det väl egentligen inte. Men varje morgon när alarmet ringer för femte gången - jag och Cindy, min rumskompis alltså, har fått ovanan att snooza alldeles för länge, tror rekordet är att kliva upp nio minuter före man ska vara på jobbet och ändå hinna - och varje kväll sitter man tillslut och ugglar inpå småtimmarna, trots att man skulle gå och lägga sig som alla andra. Men nu planeras det för Valborg! Detta ska firas med Swedish night på puben, vi kör femkamp med hela gruppen, tänder brasa äter jordgubbstårta och festar järnet till grym svensk musik (kanske går mina drömmar om att DJ:a på kibbutzens pub i uppfyllellse - tack Gud!).

Nu hör jag för övrigt att det stojas lite nere i common room som ligger precis under vårt rum. Okänt antal mansröster exploderar i ett dämpat brölande lite titt som tätt. Låter misstänkt colombianskt. Gissar på fotboll.

Nu, ett väldigt bloggigt blogginlägg:
Imorgon är det applepacking fram till frukost, sen tvätten och sen ska jag följa med Kristy och utföra volontärgrejer. För jag ska bli den nya Kristy - volontärledare! Det innebär mest att se till att det funkar med allt praktiskt för volontärgruppen (vi är ungefär 50 pers) och vara en slags representant. Jag blev så förvånad när Raviv frågade mig iom. att jag bara ska vara 6 veckor till (och med tanke på all den uppdämda ilska mot honom jag samlat på mig sedan bed bugs-episoden), men det känns väldigt kul och jag ser fram emot att göra något nytt och få lite mer utmaning. Jag kan vika tröjor vid det här laget. Hur som helst: Sen är det svenne-möte för att planera valborgsfirandet och sen är vi bjudna på kaffe hos Annelie som är den enda svenska medlemmen på kibbuzen. Tydligen kommer Jacob från Svekiv hit också, dvs. Svekivs svenska representant "på plats". Och sen HEJ HELG!

Jaha. Bloggigt värre. Det är skönt att skriva av sig allt det konkreta. Jag är hooked på bloggandet. Och ingen prestationsångest i världen ska lägga krokben - moahahahah!

Tid finns för allt det andra. Som alltid.

Avstamp

Det är så mycket som hänt den sista tiden att det känns som att jag varit vaken i en vecka. Jag har en sissådär 4-5 planerade blogginlägg i huvudet (då man umgås med äpplen ca 8-9 timmar per dag har man mycket tid att fundera över såna här saker, men efter arbetsdagens slut är det som att hjärnan förlorat alla sina ambitioner). Allt blir inaktuellt på nolltid, men ändå. Avstamp. Jag ska dra fram dem allihopa.. Det känns som att de kommande dagarna kommer att ägnas åt att ta det lugnt, läsa, skriva och sova ut. Det är en ny tid på kibbutzen som inleds, det verkar alla känna av. Och det är lite vemodigt.

Mer om alltet imorgon. God natt världen.

Memorial- och Independence day

Jag ska inte göra ett försöka att återge allt som hände under de dagarna (i förrgår och förrförrgår) för då glömmer jag säkert något. Men det var intressant att ta del av det som faktiskt är livet i Israel.

För det är en viktig del av landet, även för en sekulariserad kibbutz som Bar'am, det att inte glömma de som dött för eretz Israel och att vara tacksamma för sin stat. Sorgen och lyckan verkar gå hand i hand, i alla fall under dessa två dagar. De hoppas att staten kommer att fortsätta finnas. Bara det är en ganska stor kontrast till vad jag är van vid. Jag lever i ett land som inte haft krig på tvåhundra år - att grubbla över dess fortsatta existens ingår inte i mitt vanliga bekymmerstänk.

Ursäkta om det låter skitnödigt eller så, men några andra tankar som poppade upp under cermonierna: Självständighetsdagen i måndags firades med att alla samlades på en plats där tal hölls och sånger sjöngs. En barngrupp i femårsåldern uppträdde med en välinövad dans. De slog på trummor och hade blå ljusdioder och sprang och viftade med stora Israelflaggor. Jätteduktiga var de. Men av någon anledning är det svårt att betrakta barngruppens show utan att tankarna föranleds till armén. Det känns absurt när man tänker på att de är de små pojkarna och flickorna som ska försvara landet om drygt tio år. Det var på samma sätt som när jag såg två små pojkar som sprang och lekte med varandra med låtsatsvapen. Det ser man hemma också ibland men av någon anledning bekommer de israeliska pojkarnas lek mig mer. Jag vet inte om det beror på deras verklighetstrogna kulsprutor i miniformat eller kipporna på deras huvuden.

Och fyrverkerierna på kvällen till självständighetsdagen var väldigt vackra. Men det lät som att man hörde en luftstrid. Och som Sophia bredvid mig sa: "Tänk om Libanon missförstår det här nu...". Dagen efter var vi ett gäng som utnyttjade vår lediga dag genom att åka till stranden i Nahariya. Flera gånger såg vi flygplan i set om tre som flög lågt och det var inte några charterflyg. Det är bara lite obehagligt när man inte förstår varför. Och den där obehagskänlan är man inte van vid.

Oro och ingenting

Jag har ingen ro i kroppen att skriva det jag egentligen vill skriva, men är tillräckligt mycket snärjd av bloggandet (den ljuva fresterskan) att jag vill skriva någonting, så jag skriver någonting annat.

Snart ska jag på en minnescermoni. Imorgon är det Memorial Day, för de som stupade innan Israel utropade sin självständighet (om jag inte förstod min chef fel). Klockan åtta går ett larm över hela landet, som stannar upp i en minut. På tisdag är det Independence day och då ska alla vara glada.

Jag dagdrömmer om att DJ:a på kibbutzens pub.

Idag kom jag på en sak. Nämligen vilken låt jag vill ska spelas på mitt bröllop om jag gifter mig någon gång. Magic position med Patrick Wolf:

http://www.youtube.com/watch?v=SFI9s6INJPQ&feature=fvst

Jag älskar denna låt. Föreställ er att Wolf valsar runt i brudklänning istället för piratbyxor, så går det kanske lite lättare att förstå varför. Jag har alldeles för mycket tid över.

Nu ska jag bege mig. Tjolahopp.

Det att övertänka

Jag påminns om januari och absurditeter.

Jag skriver fort. Upprymd över att ha fått det lilla digitala meddelandet med en smiley. Suddar, går tillbaka, lägger till en bokstav, ändrar ett ord, gör om ett ord till en förkortning, hittar en enklare synonym till ett annat ord så att det inte ska se för avancerat ut, anpassar till sms-språk. Ska jag skriva det som en fråga eller ska det vara valbart att svara eller inte? Kram. Nej puss. Nej, kram. En smiley? Nej. Det verkar för angeläget. Skicka. Sen går jag tillbaka till ”Skickade meddelanden” och tittar på mitt meddelande för att få en överblick. Hur ser det ut i hans inkorg? Jo, det ser bra ut, inte för långt, inte för kort, lättsamt. För genomtänkt? Nej. Fan, ”här” har blivit ”har”. Men det gör kanske ingenting? Det ser lite ut som om det är skrivet i all hast, inte som om orden är omsorgsfullt valda. Bra. Sen, spänt vänta på svar. Som jag måste komma ihåg, kanske inte kommer, eftersom det inte fanns någon riktig fråga i sms:et.

2010-01-27 kl.00.03

Ett kärt återseende

Nalle kom hem, för jag längtar efter dig,
kom innan våren är slut lilla Nalle...
Åskan har gått,
och om kvällen blir det mörkt,
stjärnorna syns nu på himlen igen.

(Kom tillbaka kära yuppie-nalle! Om jag var tretton år igen och flitig användare av Lunarstorm istället för Facebook, så skulle jag beskriva känslan så här: *snyftar desperat*)

Det är den sång jag sitter och sjunger om kvällarna, medan jag tittar ut över den klara stjärnhimlen, suckar och undrar var i denna stora värld som min mobiltelefon kan befinna sig.

Men idag var det slut på de nattliga serenaderna - idag återfann jag min mobiltelefon!!! Jag minns att sista gången jag tog upp mobilen var för att kolla klockan på väg till frukosten i torsdags, alltså en vecka sen. Jag upptäcker att den är borta när jag kommer fram till tågstationen i Nahariya. Mobilen har då haft a good 2,5 timmar plus ex antal kvadratkilometer israeliskt land att befinna sig på. Jag hade åkt med två olika bussar och varit i Nahariya. Det värsta med att bli av med den var förstås all data som gick förlorad, mest sms och telefonlista. Och det är så ovant att inte ständigt gå runt med mobilen som här på Bar'am mest fungerar som klocka och alarm. Flera gånger sträckte jag mig automatiskt efter den, bara för att påminnas om att den var borta. Men igår fick jag hjälp av Leora att ringa bussbolaget jag åkt med. Idag ringde Lost & Found på bussbolaget tillbaka och sa att de hade upphittat en svart Sony Ericsson som de hade på kontoret i Zafed (uttalas Tsfat). Jag vågade dock inte ta ut segern i förskott, så idag åkte jag och Lovisa till Zafed för att återfinna min armförlängning och jag kan knappt tro min tur. Det var som att leta efter en nål i en höstack, och jag hittade nålen! Helt otroligt.

(Zafed var för övrigt väldigt mysigt och vackert, betydligt mer religiöst än Bar'am, kippor och korkskruvslockar överallt. Jag och Lovisa strosade runt och spanade in staden. Åt kaka med enormt fin utsikt. Liftandet hem gick också bra till slut. Från Meron till Hiram junction fick vi lift av en busschaufför som inte tog betalt för bussresan! Det var tur det, för jag hade bara tio shekel kvar på fickan..)

Hur som helst, jag är en flicka som hade väldigt mycket tur idag (kanske universums sätt att belöna vår ståndaktighet mot bedbugs-frustrationen som höll på att äta upp oss inifrån). Och som om det inte var nog med återfunnen mobil - Raviv har äntligen sprayat vårt rum! Dagarna som kibbutzens nomader/hobos är över.

Tel Aviv i bilder

En öl på stranden... Dålig bildkvalité dock.

En mycket spänstig man som utförde akrobatiska övningar på stranden.

Loppmarknad.

Carmelmarknaden.

En förnuftig storasyster och en dumdristig lillebror.Sushi.

En molning men het dag på stranden.

Fem A-äpplen är fler än fyra B-äpplen

Dåliga saker med den här dagen:

1. Mitt huvud dunkar av huvudvärk, trots två av iprenmannens finest.
2. Jag har jobbat i apple packing hela dagen idag (och igår) och packat A-, B- och C-äpplen. Jag längtar hem till tvätteriet och alla mina goa tanter! Jag vill aldrig mer se ett äpple.
2. Mobilen inte återfunnen.
3. Fucking jävla Raviv (det är numer hans namn) har fortfarande inte sprayat vårt rum fritt från bedbugs och mitt och mina rumskompisars rykte som sanitära oangelägenheter fortsätter väl att frodas kan jag tro. Nu har vi bott i våra kappsäckar i över en vecka och jag har inte kunnat packa upp mina väskor helt sedan tre veckor tillbaka (inte för att de var helt uppackade första gången vi fick bedbugs...). Våra saker är utspridda i andra rum. När jag ringde honom idag för att fråga om han hade sprayat rummet var han helt oförstående, ”I thought we would do it if you got any more bites?” och mindes inte att han sagt att det skulle göras senast i söndags. Jag orkar inte ens dra upp alla hans bortförklaringar, jag blir bara frustrerad.
4. Bara två dagar kvar innan sista ansökningsdag till universitetet och jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska söka för alternativ till psykologprogrammet i Uppsala. Journalistik i Stockholm? Strökurs i Uppsala? Strökurs i Stockholm? Psykologi A, historia, juridisk översiktskurs eller något annat random?

Bra saker med den här dagen:

1. Jag fick hjälp av Leora (hon är typ administrativt ansvarig, men under Raviv) att ringa bussbolaget för att kolla om de upphittat någon mobil. Är föga hoppfull, men dock.
2. Jag har hittat mitt armband som jag köpte i Tel Aviv!
3. Underbara Marcos från Mexico har kommit tillbaka till kibbutzen! Han begav sig ut på en vandringsled genom hela Israel för två veckor sen vilket jag tyckte var väldigt tråkigt. Men nu avbröt han den lyckligtvis och stannar på Bar’am. Världens skönaste mexicanare.
4. De senaste dagarna har jag lyssnat klart på två böcker: Snabba cash och Elva minuter av Paulo Coelho. Det är fördelen med att ha ett IQ-befriat jobb, man kan lyssna på så mycket böcker! (Och idag tog jag mig an ”Learn Hebrew on the flight” – är jag en språknörd eller är jag en språknörd? Någon form av nördighet är det i alla fall.)
5. Imorse hade de hummus vid frukosten. Jag kände hur livsgnistan tändes i mig när jag såg skålarna uppenbara sig. Gud hade inte vänt mig ryggen.

Hej Livet

När jag skriver det här sitter jag på tåget från Tel Aviv, på väg tillbaka till Bar’am. Jocke och jag har haft det bra, promenerat mkt, gått på marknader , legat på stranden (Jocke ser ut som en kräfta), ätit middag och fikat ute, Jocke har klippt sig och jag har tappat bort ett fint armband. Med colombianen gick vi ut i torsdags, sedan dess har vi tagit det lugnt, trots att Tel Aviv är ett under av klubbar och uteliv. Det har varit skönt att ta det lugnt och vara lite för sig själv en stund. Jag är en social varelse, men jag kan vara hur lycklig som helst ensam ibland.

I väntan på att det var dags att bege sig till tåget gick jag efter att jag checkat ut, till stranden. Sa hej då till jocke som skulle stanna en natt till. Jag satt på stranden och upplevde att jag uppfylldes av livet. En sån där lågmäld känsla av tillfredsställelse, något som liknar lycka, men utan att vara berusande. Det var tryckande varmt, 34 C, men himlen var molntäckt och det blåste. Jag fick sand i min väska och i mina skor. Skrev vykort och log på insidan. Lyssnade återigen, efter en månads uppehåll, på Kent. Tänkte att Tel Aviv är världens raggigaste stad. Tel Aviv-borna är ofta vackra. Kvinnorna har stora bröst och männen stora leenden på läpparna. De (männen alltså) flirtar som det vore en del i en säga-hej-process (men jag uppskattar ändå rakheten och hymmelfriheten – man fattar i alla fall vad de menar).

Jag gick tillbaka till hotellet för att hämta min väska. Upptäckte att jag hade sandslott i skorna och att klockan på ett märkligt sätt blivit alldeles för mycket. Förbannade min tidsoptimism. Tanke 1: ”Varför har jag aldrig marginalerna på min sida – är det något fel på min DNA?”. Sen går det fort. Hämtar väskan, vinkar in en taxi och känner mig som en världsvan Carrie Bradshaw i storstaden. Tanke 2: ”Ett steg närmare svaret på gåtan om tidsoptimismen. En känsla av att livet händer lite mer när man skyndar sig. Lite mer adrenalin i kroppen, i full färd, på väg mot ett tydligt mål, det blir plötsligt så viktigt, det att hinna.”

Jag trivs så bra i det lilla samhället kibbutz Bar’am. Men när jag kom till Nahariya och Tel Aviv, var det som att mina lungor ville explodera av glädje över att få andas lite avgasluft igen. Skämt åsido, det var inte avgasernas förtjänst… Men jag korsade ett övergångsställe för att möta upp min bror, själv, någonstans mitt i Mellanöstern, på väg. Livet kändes så påtagligt.

(När jag lägger upp det här är jag tillbaka till Bar'am. Resan gick bra, jag har hittat mitt armband och Jockes kalufs är ett minne blott.)

Fältrapport från Tel Aviv

Status:
I Tel Aviv med Jocke och Jorge, 24-årig colombian som gör ett utbytesår i Egypten som hängde på från Bar'am,
solbränd,
brunbränd,
rödbränd,
fucking jävla Raviv har FORTFARANDE inte sprayat vårt rum (fick jag veta i ett mejl),
mobilen borttappad någonstans mellan Bar'am och Nahariya (sorg),,
men nyduchad,
på väg ut i den Israeliska kvällen.

Dinera och klubba.

- Rebecca Söder Altschul, Din fältreporter i Tel Aviv

"Bedbugs - återkomsten"

Hej vänner.

Jag är så trött att jag håller på att falla ihop. För lite sömn är i och för sig inget ovanligt för at vara mig, men det är som att de senaste veckornas sömnnegligerande till slut har fått en konsekvens. Likt Döden i Det sjunde inseglet, har Sömnen kommit för att hämta mig.

Men det är bra. Det är en slags rofylld utmattning. Jocke har varit här ett par dagar och det har varit väldigt kul! Imorgon bär det av till Tel Aviv och kanske Genesarets sjö. Kanske blir det Netanya eller kanske Jerusalem. Kanske gör en colombian oss sällskap.

Orsaken till min utmattning är förstås för mycket intensiv vakenhet. Men det är också en annan sak: BEDBUGS ARE BACK IN TOWN. Äckligt, skabbigt, jobbigt. Volontärledaren Raviv sa för två dagar sedan att han skulle spraya rummet med ett insektsdödande medel, men om man tar alla Ravivs löften och halverar dem så får man ungefär sannolikheten för att han håller det han lovat. Två dagar senare har han alltså fortfarande inte sprayat, fast vi har packat våra saker och flyttat över dem i andra rum. Så jag har haft mina saker utspridda nu och kånkat väskor fram och tillbaka mellan olika rum i två dagar - jag känner mig som en nomad! Men nu ska det vara färdigpackat: sånt som ska hem till Stockholm, sånt som ska m. till Tel Aviv och resten som ska till tvätten. När jag kommer tillbaka på söndag ska mina Tel Aviv-kläder isoleras i påsar och vänta på nästa tvättdag.

Hehe, nu sitter väl Intresseklubben och antecknar kan jag tro. Ursäkta! Men jag har fått bedbugs på hjärnan. En annan gång ska jag skriva om något annat än insekter...

Hej då.

Bahai' garden, Akko och Rosh Hanikra

En bild säger mer en tusen ord, har jag hört. Tänkte prova konceptet för en gångs skull i mitt liv.

Bahai garden. En vacker park i tysk perfektion. Innanför porten fick vi gå in i ett tempel. Tysta, på led och i strumplästen gick vi runt en inomhusrabatt och tittade in i olika tomma rum. I sådana situationer får jag lust att brista ut i sång. Akko.
Akko.

Arabiska marknaden i Akko.

Nej, jag köpte den inte...

En fredsaffär i Akko.

En Lovisa någonstans i Akko. En underjordigsk tunnel som leder någonstans.

Sådant som man kan ägna sig åt.

Sådant som man också kan ägna sig åt.

Det är roligt med utflykt!

Det är soligt med utflykt!

Linn konverserade med världens skönaste buss chaufför.

Rosh Hanikras grottor.

Min rumskompis Cindy utan för Rosh Hanikras grottor.


Sen åkte vi hem igen med linbanan.

Barambulletinen

Ella, Morgan och jag. Jag har närt en orm vid min barm.

Korridorshäng/förfest? Svenskar, danskar och en och annan engelsman.

Veckan i "korthet":
Bedbugsen - borta med vinden. Bett och utslag är jag inte kvitt, men de kommer i alla fall inte från vägglöss!
Torsdag: Jag tyckte det var lite jobbigt ett par dagar i slutet av förra veckan när flera vänner jag fått här lämnade kibbutzen. Det var ett gäng svenskar som jag verkligen trivdes bra med och som vi bildat ett gäng med. På ett par veckor hinner man i vanliga fall inte så långt, men livet är annorlunda på ett kibbutz - man kommer varandra nära fort. Men livet går vidare och deras sista kväll minns jag att vi partade som djur. Jag somnade klockan fem, men det var inget jämfört med vissa andra här. Efter två timmars sömn gick jag upp för att säga hej då till Kalle, Madde och Johannes. I soffan utanför volontärhusen hittade jag två colobianer som snarkade så sött med varsin filt över sig.
Fredag: Jag har för mig att det var en lågmäld och skön, ledig dag av igensig-tagande, omkring-såsande, böcker, sol och häng i obestämd form. Puben på kvällen.

Akko.

Lördag: Hela gruppen på 50 volontärer gjorde en dagstripp till Akko, Bahaia'n garden och några grottor som jag inte minns vad de hette.
Måndag: Pesah! Hela kibbutzen samlades i dining room för firande. Matzibröd, kneidler, gefilte fish m.m. Baram är ett väldigt icke-religiöst kibbutz - tror inte jag såg en enda kippa på ett enda manshuvud (och då finns det kanske en sissådär 250 stycken). Det var trevligt, men de hebreiska talen obegripliga. Puben hade öppet och de flesta samlades. För mig blev det relativt tidigt, men jag vet att många dygnade - runt 17-snåret dagen därpå kom en colombian in i mitt och Cindys (min nya rumskompis) rum och ville bjuda på vodka.
Tisdag: alla lediga som tur var...
Onsdag: Värmen återvände!
Idag, fredag: jag slutade redan halv tolv istället för fyra! Lyckan var gjord och dagen tillbringades utomhus i solen! Brunbrända och lyckliga blev vi allihopa. Nu sitter jag här, mätt och belåten efter shabbes-middag och fika i membersclub. Snart ska jag ner till Ella och Lovisa för förfest och efter det blir det puben. När jag känner efter är jag ganska trött faktiskt. Det här med att prioritera sömn är tydligen inget man lär sig med åldern. Man uppskattar att sitta själv en liten stund eftersom man annars är omgiven av folk dygnet runt. Men jag mår väldigt bra och trivs bara bättre och bättre med livet på Baram. På tisdag kommer Jocke och hälsar på!

Ishai lekte med elden..