Elakartad optimism

Jag har drabbats av en svårartad optimism. Den tar snart hela min kropp i besittning och den ger inte med sig. Jag börjar frukta för munsår, då mina mungipor drar åt motsatta håll alldeles för mycket. För mycket att säga, för lite tid att säga det på, det är den typen av kontext som är fördelaktig för mitt välmående och där är jag nu. Med andra ord: jag har så mycket storslagna planer för min kära lilla plats i cyberrymden, men så lite tid att breda ut mig på.

Njut för helvete, njut.

Just nu vågar jag knappt skriva en rad, för det känns som slöseri med ord som kunnat läggas fram på ett tjusigare sätt, men jag har inte tillräckligt med kapacitet i hjärnan för att hålla allt därinne för tillfället. Det vill ut, huller om buller. Kanske tar jag mig tiden att sitta ned och fundera på i vilken ordning de egentligen borde ha kommit, någon annan gång.

I alla fall.

Hanna Hellquist undrar i sitt program Jakten på lyckan om receptet på lycka inte kan sammanfattas i tre saker: Något att göra, någon att älska och något att se fram emot. Jag tror att det ligger mycket i det, framför allt i det sista. Jag försöker ta på den där känslan som växer i bröstet ibland, den jag tror är lycka, ömsom stillsam, ömsom bubblande. Klichéer som jag har inte bättre ord för. Jag skulle vilja förklara känslan, men mina försök (inget av dem) når inte fram. När jag försöker nå den där känslan i alla fall, den jag tror är lycka, och förstå den, tänker jag att stunder då jag är som lyckligast är när det känns som att dagarna inte räcker till för allt man vill göra och uppleva och känna. Som att hela livet ligger framför en. Något att se fram emot. Allt att se fram emot.

När känslan uppstår, och hittills har jag aldrig kunnat predicera den, är allt jag kan tänka: njut, njut nu för helvete, det blir inte bättre än så här! Vill bevara känslan, knappt leva ut den eftersom jag inte vill att den ska försvinna, och samtidigt, maximera den. Inte skynda på, inte hålla tillbaka. Det är det läskiga med att inte kunna styra. Och det är charmen. Vissa saker ska kanske inte dissekeras, analyseras eller förklaras. Njut för helvete, njut.

Omvälvande vinterpromenader

Öppnade min gamla Sony Ericsson igår natt och hittade ett utkast. Jag minns genast allt. En ensampromenad från Gullmarsplan hem till Stureby. En känsla av att vilja insupa allting så mycket som det gick, vara överallt och bara just där, ha allting. Och så var jag ensam, och fick inte dela med någon. Odelbergsvägen, en brant, isig backe och så en plötslig oro för att något skulle hända mig utan att jag fått säga något av det jag hade på hjärtat. Så jag samlade ihop hjärtats tillfälliga angelägenheter och komprimerade dem till ett ett litet meddelande till den som skulle hitta mig.

"Om något skulle hända mig nu, är jag i denna stund lycklig ~ 29 december 2009"

Ibland måste man hindra sig själv från att tänka, så att man inte tänker för långt

Ikväll kom jag upp från tvättstugan, översköljd av tillfredsställelse som utfört hushållsarbete aldrig kunde åstadkomma för ett par år sedan. Jag la mig på sängen och vickade på tårna i takt till Miike Snows låt Sans Soleil. Allt kändes så fullkomlig tillräckligt en liten stund. Med Ikea-kassen på ryggen på väg över gården tänkte jag på att den där stranden i Tel Aviv inte är det enda stället att känna sig stilla och lycklig på. Och att det inte bara var den rena tvättens förtjänst. Som alltid kan man fundera över känslornas etiologi, kanske få en omistlig insikt. Eller så känner man bara en liten stund. Ibland måste man hindra sig själv från att tänka, så att man inte tänker för långt. Det var en känsla av att vara hel och intakt. Som en överdimensionerad klaviatur, känslorna uppstår när man spelar på tangenterna och alla tangenterna kan kombineras till ett oändligt antal. Någon sitter på pallen och trycker på tangenterna, skapar alla möjliga melodier i dur och moll och andra tjusiga musiktermer som jag inte kan. Jag står bredvid, kikar över axeln och försöker lära mig att skapa och kontrollera melodierna. Än så länge kan jag bara spela Kalle Johansson, men har hopp om förbättring.

Miike Snow – Sans Soleil