Roskilde!

Nu drar jag till Roskilde! Bokstavligen nu. Om tio minuter går tåget in till centralen. Pepphet! Hej då!

Återförening

Idag fick jag tillbaka min bagageväska från Tel Aviv! Det är jag glad för.

Idag fick jag också tillbaka Internet!! Det är jag också mycket glad för.

Snart ska jag iväg och träffa jobbarkompisarna och ta några öl. Det är också mycket glädjande.

Jag är glad. Men lite för bakis och seg för att bli så där överlycklig och kunna uppbåda den entusiasm som min resväska förtjänar. Annars är det en lugn dag. Hela veckan har varit intesiv och händelserik. Skönt. Mitt liv börjar likna sig själv igen. Det är en lättnad! I övrigt: min henna"tatuering" i en mycket suspekt form i handflatan sitter fortfarande kvar efter bröllopet i torsdags (som var störigt roligt!). Det är allt jag har att säga nu. Jag är i en suspekt form.

Och snart sk jag ju till Roskilde kom jag på nu! Yabadabadoo! Baloo.

Fundering på tunnelbanan (vid Gamla stan mot Hagsätra)

Kan det vara så att det inte är så viktigt att veta vem man är, utan att det viktiga är att veta vem man vill vara?

Jag har läst rätt mycket Stefan Einhorn och annan hej kom och hjälp-litteratur på sistone.

Stuck up Stockholm

Jag tänker att jag är hemma igen när jag gick genom ankomsthallen (utan min förlorade bagageväska) på Arlanda och Drottning Silvia, E-type, Eva Dahlgren och andra viktigheter hälsade mig "Welcome to my hometown". Jag får alltid en Yes!-känsla, lokalpatriot som jag är.

Jag vet att jag är hemma igen när jag kommer på mig själv med att skriva listor. Mina fem miljoner "Att-göra-listor" fyllda av viktiga och obetydliga saker är tänkta att skänka tillfredsställelse och självbelåtenhet när jag får sätta en bock, samt känslan av att jag har kontroll över min tillvaro. Det kan stå allt från "Hitta bostad i Uppsala", "Hitta det borttappade tältet till Roskilde", "Ringa till x" till "Boka tid på RFSU" (sorry for sharing). De där listorna är beviset på att jag är tillbaka. Hej då Israel och bekymmersfri tillvaro och hej Sverige och prestationsångest och vara-effektiv-och-lyckad-komplex. Men jag skyller inte på någon.

Jag känner mig fortfarande inte helt återanpassad till verkligheten och den Stockholmska civilisationen. Det känns lite märkligt. Vadå? Kan jag inte gå omkring i haremsbyxor och sandaler på stan? Ska jag laga mat själv? Och tvätta själv?? Och alkoholen, ska den verkligen vara så här dyr? Vad hände med gratis? Och ska jag verkligen bestämma själv över min tid (hjälp!)? Och spelar klubbarna annan musik än bara Lady Gaga?

Jag tycker om att vara hemma. Men när vännerna är träffade, jobbet jobbat på, Stockholm genomvandrat, familjen kramad och när mina kinder nypts färdigt av mormor infinner sig en anitklimaxkänsla. Jahapp. Så var det gjort. Next? Och Stockholm. Som jag längtade efter så. Fy fan vad pretantiöst det är!!! Jag hade tre fantastiska månader på en kibbutz bland bergen i Israel, vid gränsen till Libanon och tio grymma dagar i Tel Aviv, en stad jag blev kär i. Staden har puls, en nerv och en rycka-på-axlarna-mentalitet när det kommer till problem.

Jag förstår det fina med att bo så nära naturen, avskärmad från civilisationens självpåhittade stress och statuskåthet, efter att ha bott i en bubbla till kollektiv på kibbutz Bar'am i tre månader. Jag som alltid skyltat med min Stockholmskärlek ser mig omkring och upptäcker hur jävla fucking arty party Stockholm är. Pretantionens högborg. Vi klär oss för att visa vem vi är, men också för att visa ATT vi är. Jag blir så trött på det. Alla stuck up, arty party, bajsnödiga människor. Dra ut de hornbågade glasögonen ur röven för fan! Liksom.

Back in da Stock and ready to rock

Jag är tillbaka.

(Närmare bestämt vid 14-tiden, i ett stycke, många erfarenheter rikare, men en bagageväska - förstås innehållandes bagage - fattigare.)

Sista kvällen med gänget

Jag väntar. Jag sitter på mitt rum och insuper allting. Kvällen, vännerna, vinet. Lyssnar på Naive med The Kooks. Om en liten stund ska jag gå ner till de andra. Vi har grillfest. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Och jag vet att det inte krävs något av mig heller, det finns kanske inte så mycket att säga. Men jag känner mig lycklig. Jag är lycklig på den här platsen. Det har varit många berg och dalar här uppe. Jag har blivit berochdalbanevan kan man säga. Jag har velat åka härifrån tidigare. Svurit över slitigt arbete och äpplen som aldrig tar slut. Väntat på att the time of my life skulle infinna sig. Jag vet inte vad som är det att ha sitt livs bästa tid. Det kanske inte är de här specifika månaderna, men det känns som att det bland annat är nu. Jag har velat åka hem tidigare, tyckt att två månader räckt. Men jag är så glad att jag kom att älska den här platsen till slut. För det gör jag verkligen av hela mitt hjärta! Imorgon åker jag härifrån.

Kibbutz Bar'am - JAG ÄLSKAR DIG!

En dag av inga åstadkommanden

Idag har jag varit ledig och jag har åstadkommit absolut ingenting. Förutom att gå ett varv runt kibbutzen, läsa 37 sidor i Boktjuven, tittat på filmen "Youth in revolt" m. gänget i common room och kännt mig rastlös. Rastlöhset och trötthet på samma gång och vemod inför att åka härifrån om bara tre dagar.

Det mest spännande som hände idag var upptäckten att Blue Trey Guy har börjat välja en ny färg på brickorna i Dining room, som annars utan undantag brukade vara blå. Ben, en kille från Holland som jobbar i Dining, har tydligen gömt alla mörkblå brickor för honom. Nu för tiden väljer Blue Trey Guy alltså beiga brickor. Beige Trey Guy ligger bara inte lika bra i munnen.

Nä, nu ljög jag kom jag på, det hände faktiskt en ännu mer intressant sak idag! Rie och Kelvin kom just tillbaka från Nazareth (av ngn anledning har folk, dvs. vi volontärer, vallfärdat dit de senaste dagarna) där de var med om att en bomb smällde. De hörde hur skott avfyrades och hur en bomb fick kyrkan de befann sig i att skaka, och de såg hur gatorna tömdes på folk. De var båda helt oskadda och jag har inte hört något mer om händelsen eller vad det var som verkligen hände. Men det hela kändes ganska overkligt och svårt att ta på.

En liten film om äpplen

So this is how we get down..
Starring: Linn Hollanti.

Nazareth i bilder

Vänta på lift någonstans mellan Zefat och Tiberias. Den allra längsta väntetiden i den värsta värmen...

Leta efter vykort med kors och sånt på.

Titta på pashminasjlar. Inte kunna välja.

Fota sig själva utanför Basilikan. Utan att få med Basilikan.

Hitta Bar'am-äpplen! De såg misstänkt A-klassiga ut.

En vacker Linn vid en vacker mur.

Mary's Well. En liten kyrka som en gång försåg stadens befolkning med vatten.

Mary's Well.

Brunnen i Mary's Well.

Nazareths smågator.

Basilikan. Den största kyrkan i Mellanöstern.

Barn som leker vid marknaden i Gamla stan.

Att vila sig ett slag.

Nazareth tur och retur

"So you're jewish AAAND you're Swedish? You're like every israeli man's dream!" Han tyckte jag skulle betänka detta lite.Mannen som plockade upp mig och Linn i Meron junction och tog oss till Hiram junction ringde innan han släppte av oss sin vän Louie:
"Louie! Guess what I have in my car?? Two swedish girls! Can you believe it?"
Från den sprakande högtalartelefonen svarar Louie:
"I am trying to..."

Idag for jag och Linn till Nazareth, Jesus hemstad. Vi hade halvt om halvt förväntat oss att få se åsnor dra vagnar, herdar valla getter och kanske en och annan vis man, men Nazareth var faktiskt lite modernare än så. Det är numer en trevlig arabisk liten stad. Vi åt falafel och gick på den slingrande marknaden i gamla stan, vidare besökte vi Mary's Well och Basilikan, som tydligen är den största i hela Mellanöstern. Vi gjorde måstena, gick på marknad och åt med andra ord. Det var en väldigt fin dag. Men varm. 35 grader sa en som körde oss till Tiberias.

Vägen dit var lång. Vi tillbringade ungefär fem och en halv timme i Nazareth. Sex timmar tog det att lifta dit och tillbaka. Med åtta olika prsonbilar och tre bussar kom vi fram och tillbaka... Det finns mycket märkliga och fina människor.
Vi kommer hem vid tiotiden. Då har dining room stängt, men jag hittar fem halvtorra sushibitar som blivit kvar sedan gårdagen. Jag äter dem. Jag sätter mig tillrätta vid min hög av ren tvätt med laptopen i knäet och uppdaterar mig på Ship to Gaza-händelsen. Jag blir lite ledsen. Jag börjar skriva ett blogginlägg. Innan det är klart somnar jag i tvätthögen. Jag vaknar klockan tjugo i tre på natten med kläderna på och laptopen på magen som blivit alldeles varm. Lampan i rummet lyser fortfarande. Jag ser att Cindy har somnat på precis samma sätt, med kläderna på och datorn på magen. Lite groggy avslutar jag blogginlägget och släcker lampan.

Kibbutzvisdomar

Vad är egentligen en kibbutz? Frågar sig somliga. Kibbutz är många saker. Ordet kibbutz är hebreiska och betyder "samling" eller "gemensamt". Det är, enligt min BFF Wikipedia, ett israeliskt kollektivt samhälle. Men kibbutz är många saker. Kibbutzvidomar:

Kibbutzvisdom 1: Kibbutz är inget som lär dig prioritera det här med sömn.

Kibbutz är också att trösta en gråtande colombian för att han förlorat sin kamera och förlåtas av densamme för att man "är lesbisk". "I still like you!" (En colombian som förlorat sin kamera är inte vid sina sinnens fulla bruk)

Kibbutz är att få sina nya strumpbyxor förstörda av kibbutzens oborstade kattungar medan man dränker sina sorger i hummus.

Kibbutz är att grädda tvåtusen pannkakor tillsammans m. en mexikan, medan man pratar om livets viktigheter och dumma människor.

Kibbutz är att städa toaletter.

Kibbutz är Arak.

Kibbutz är Blue Trey-guy.

Kibbutz är DDR. Storebror ser dig.

Kibbutz är att dansa sig svettig till en hebreisk version av Boten Anna m. Basehunter (på en tisdag).

Kibbutz är att ondgöra sig över den ansvarslöse volontärledaren Raviv, den jiddrigaste jidd världen någonsin skådat.

Kibbutz är att ondgöra sig över äpplen som aldrig tar slut.

Kibbutz är att bli raggad på av slemmiga soldater på permis på fredagkvällar.

Kibbutz är att riva av Love song-medley från Moulin Rouge med största möjliga inlevelse tillsammans m. Ella Jax klockan fem en lördagmorgon inför två förstummade (och i vårat tycke hänförda) colombianer. Och att få artiga applåder efteråt.


Kibbutz är att lifta bort från kibbutzen i sökandet efter civilisationen.

Kibbutz är att couchsurfa hos en lite blyg och mycket rolig kille tillsammans med sina vänner.

Kibbutz är att jobba i Dining room och ha ett tyst krig med dansken Niels och amsterdambon Ben som handlar om att spruta ner varandra med vatten alternativt skrämma skiten ur varandra. Det är att känna sig som tio år igen och ha krig mot killarna och tycka att det är jätteroligt. På riktigt.

Kibbutz är att förlora det tysta vattenkriget.

Kibbutz är att dansa traditionell judisk ringdans vid poolen på en fest med mellanösterntema.

Kibbutz är att ta farväl av nyvunna vänner.

Kibbutz är att röka fast man egentligen inte röker.

Kibbutz är långa promenader med sig själv i bergen.

Kibbutz är Linn Hollanti som försöker lära sydafrikaner att dansa sjottis.

Kibbutz är att drömma. Och längta och känna.

Kibbutz är många saker.