Ett rent rum och samvete

Klockan är elva på kvällen och jag ligger redan i min säng. Rena lakan. Och överkast. Kan inte minnas när jag senast gick och la mig utan irritation över att jag låtit klockan bli för mycket igen. Och igen och igen och igen. Men nu ligger jag här och myser och är nöjd med mig själv i mitt nystädade rum. Jag har tom tid att läsa i min skönlitterära bok, samvetet rent efter en heldags- och kvällsplugg på blåsen med kursare och pizza. Idag var dagen då vi revolutionerande adventsfirandet. Julstjärnan från Willys i mitt fönster lyser över mitt städade rum. För en gångs skull. Min parhäst skulle varit stolt.

HARRYPOTTERHARRYPOTTERHARRYPOTTER

Det kan mycket väl vara så att jag i just denna stund ägnar mig åt felprioritering. Att vad som är viktigt här i livet (eller i denna lördag till söndag-övergång) inte alls är Harry Potter utan att sova så att jag kan gå upp tidigt imorgon och plugga hela dagen på Blåsenhus. Men jag är inte säker på den saken, inte säker alls. Jag är bra på att överanalysera saker, samt att överdriva. Att vrida och vända på varenda känsla som kroppen förnimmer i en flyktig sekund och sedan ge den alldeles för mycket näring i form av tid och tankekraft. Det går lite hand i hand. Poäng: jag skulle kunna uttryck det som att jag just nu för någon slags kamp (helt klart en överdrift) med mig själv angående bloggen. Som ett litet förord måste jag också inflika att själva ordet blogg inte ligger särskilt väl i min mun, jag tycker att det ligger något förmätet i begreppet, jag förknippar det hela tiden med "Veckans outfit"-rubriker och andra viktiga tillkännagivanden som vad dagens lunch bestod av (Ceasarsallad och mineralvatten med bästa Veronika!). Slut på förord. Det är denna konstanta tanke jag har just nu, Är jag sann mot mig själv? Den vill inte lämna mig fast jag sagt ifrån på skarpen flera gånger. Skriver jag det jag vill säga för att jag har något att säga eller skriver jag för att jag vill att andra ska läsa det jag skrivit och bekräfta mig? Jag insåg för ett par veckor sedan att det lätt blir så. Ett uttrycksbehov och en skrivarglädje som blev (eller?) ett behov av att uppdatera sig, att visa en representativ yta. Och då blir det ofta vafan. Idag har varit en lyckad människa som gjorde ditten datten osv osv. OCH SÅ VIDARE OCH SÅ VIDARE. För att återknyta till det som jag djärvt kallade kamp: är det kanske så att denna tanke kuvats av Jante-lagen? TÄnk om jag kvävs av Jante-lagen, som Harry Martinsson (nej, jag jämför mig inte med en nobelpristagare i litteratur). Det kanske inte gör något att allt jag skriver inte är kärnfullt? Jag är ingen övermänniska. Jag är bara människa. Dessa tankar har hur som gjort att jag varit mer reserverad när det kommer till att uppdatera. Tyvärr har jag inget uttänkt förhållningssätt.

Så, till väsentligheterna: Harry Potter. Oh my God vilken bok! Vilken film! Vilken kille! Vilken trollkarl! Det finns ingen bok som har trollbundit mig så mycket faktiskt. Kanske beror det på att det var min första stora läsupplevelse, men jag fortsätter att förundras över J.K. Rowlings uppfinningsrikedom! När jag läste den första boken var det som om en hel värld öppnade sig, en helt ny värld i vackert inbundna pärmar. När fjärde boken kom skolkade jag från skolan för att få läsa klart boken. När man nu avslutat serien ser man att den första boken bara skrapade på ytan av den där fiktiva världen. Filmerna gillade jag aldrig riktigt, även om jag förstås såg dem och tyckte att de var ganska mysiga. Jag gillade inte att folk som inte läst böckerna skulle döma Harry Potter-böcker efter filmerna, två vitt skilda väsen enligt min nördiga mening. Men nu när jag såg den senaste filmen, Harry Potter and the Deathly Hallows, blev jag helt tagen. Jag tyckte att filmen stod sig som sin egen berättelse även om den följde boken fint. Jag skrattade och jag grät i biosalongen. Jag fick gåshud och jag kramade om händer som kramade tillbaka. Det är ett färskt barndomsminne av ren njutning av en värld som en begåvad människ har hittat på.

Ett minne av brevet jag skiackade anonymt till min bror när han var i tioårsåldern. Ett namn med adressen Minsta rummet på övervåningen i vad som skulle föreställa smaragdgrönt bläck och så ett välkomstbrev till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. En komplett lista över böcker att inhandla innan terminsstart. Och så en storögd tioårig pojke som varken visste ut eller in.

YELLEYELLEYELLE

Någonstans ska man väl börja, annars sätter jag snart min att-göra-listor i halsen, och kvävs. Och så förtjänar hon faktiskt all världens uppmärksamhet den där fransyskan, trop cool, Yelle. Var i Stockholm i helgen (Oktoberfest hos Emma + Johannes var en mycket trevlig tillställning, avsaknaden av oktober-öl till trots). Jobbade på lördagen och på kvällen bar det av till Debaser med barndomsvännerna. Och Yelle var fantastisk. Mina vänner upptäckte henne och jag återupptäckte henne. Enorm karisma och enerig och enormt drag. Génial! Jag stod långt fram och bara tänkte att jag måste tillbaka till Frankrike.

Det blir alltid värre framåt natten

Jag är gravid. Vad värre är, jag upptäckte inte att jag var gravid förrän i åttonde månaden. Min första impuls var att göra abort, men det var det ju för sent för. Jag får helt enkelt avbryta mina psykologistudier och gå på mammaledighet. Att upptäcka att man är gravid i åttonde månaden kan ju i sig te sig lite märkligt. Än märkligare var barnets pappas identitet: basisten i Motörhead. Eftersom jag aldrig lyssnat på Motörhead ställde mig följande, i sammanhanget helt korrekta, frågor: vad gör Motörhead för slags musik? Hur många är de? Hur gammal är basisten och hur såg han ut egentligen? När basisten, tillika fadern till mitt barn, uppenbarar sig för mig känner jag dock genast igen honom som det popsnöre jag träffade en kväll för åtta månader sedan. Ödmjukt säger jag ”Du kanske inte känner igen mig, men vi träffades för åtta månader sedan…”. Motörhead-basisten möter min blick och svarar: ”Det är klart jag minns dig, Rebecca.” Jag förklarar allt och basisten vill till min lättnad ta sitt fulla ansvar. Vid nästa besök på vårdcentralen visar det sig att jag inte bara är gravid utan att jag också ska få trillingar. Och eftersom jag inte varit medveten om att jag var gravid hade jag proppat mig själv full med teratogener som ciggaretter och alkohol, sovit för lite och stressat för mycket, har jag naturligtvis förstört alla mina tre barn som blir handikappade. Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar - jag, basisten i Motörhead och våra tre handikappade barn.

Jag vaknar upp ur drömmen med en hård klump i halsen.

Hur i hela friden ska jag tolka denna dröm egentligen? Till saken hör att jag lusläser boken Child Development just nu till tentan i utvecklingspsykologi. Det hela är mycket obehagligt. Åke har noggrant upplyst oss om allt som kan gå fel under en graviditet och vilka konsekvenser det kan få för barnet. Hujeda mig.

Jag minns detaljerna. Jag minns dem alla.

En gång ombads jag att förklara min kärlek till en människa. I shorts och linnen, två pilotglasögonförsedda turister, åt veckans femtiosjunde falafel utanför en marknad på väg att stänga. Jag fick känslan av att jag hade tagit mig rätten till något och därför måste rättfärdiga och försvara mig och mitt rofferi. Visste verkligen jag och mitt nära tonårsunga hjärta vad kärlek var? För i så fall hade jag väl inte behövt rannsaka min hjärna så febrilt? Jag började rabbla egenskaper och nådde möjligen en nivå snäppet högre än schablonbilden av den perfekta mannen som vaskatats fram ur enkäter från diverse tidningar. Det var långt senare, när vardagen återgått till sitt normala lunk och jag återfått mitt huvud, som jag visste vad svaret var.

Lillgammal medelstor människa

Man kan inte gå genom livet inlindad i bomull, för då kan man inte gå ordentligt.

Nu ska jag träna.

Psykologsoffan.

Psykologsoffan.

En Torun och en bro.

Dö nackspärr, dö.

Och så kom vintern till Uppsala. Så som den alltid gör. Igår förvandlades Uppsala till ett julkort, någonstans mellan intelligensen och språkutvecklingsteorierna. Det var Kajsas födelsedag, vi lämnade de sex föreläsningarna bakom oss och gnuggade våra powerpoint-trötta ögon. Och ute var det snö överallt. Vi göta- och svealandsmänniskor tittade storögt och utropade snökaos, så som vi alltid gör när första snön fallit. Norrlänningarna fnös, så som de alltid gör när första snön fallit.

Jag förvandlades under dagen till ett litet kolli. Stelheten i min nacke från första föreläsningen utvecklade sig under dagen till Nackspärren från Helvetet. Att cykla från Blåsenhus till Café Linné på Svartbäcksgatan i snöstormen kändes som ett kamikazeprojekt. Det var det antagligen också. Det stack och sved i ögonen som rann. Jag kom fram till cafét snötäckt, pandalik, stel och invalid. Jag tackar Gud, mamma, mig själv och Cykelviktor för dubbdäcken. Dubbdäck is king på Nordpolen. Det är dags att skaffa cykelhjälm.

Vi, medlemmar i gruppen Psykologsoffan (dvs A-kursare och så jag som klamrat mig fast och vägrar släppa taget om de mysiga människorna), firade Kajsas 21-åriga liv med fika på Café Linné. Vintern rasade utanför och vi myste innanför. Jag log på hela insidan för att Uppsalalivet för en stund var som jag hoppats att det skulle vara. Så jag njöt och kände att jag aldrig ville gå därifrån. Det kunde jag i och för sig knappt göra heller på egen hand. Jag fick hjälp upp ur fotöljen jag sjunkit ner i av en stark man som hade erfarenhet av att jobba med autistiska barn. Det kändes tryggt.

När det var dags att skingras frågade jag Torun vad som kunde vara bättre än att titta på Fanny och Alexander en vinterkväll som denna? Vi visste båda att svaret var inget. Det var alltså jag, Torun, Fanny och Alexander den kvällen. Jag tycker mycket om Torun.

Hej Sara

Jag tror att du ser mig nu. God natt.

Hur man bäst utnyttjar Stockholm över en helg:

Jag är bra på att maxa helger. Åkte direkt från föreläsningen i utvecklingspsykologi med Åke Pålshammar (jag känner nog ingen bättre Åke) till Stockholm för att jobba de sista timmarna på Färdtjänsten, eftersom det var ont om folk. Möttes av en ensam kollega som svarade av samtalen som en duracellkanin och stod på tårna för att han var så kissnödig men inte kunde gå ifrån innan jag kom. Tekniskt fel hos ett taxibolag dessutom så det ringde på rättså frekvent de sista timmarna. Komma hem vid nio-tiden och sedan tillbringa tre timmar med att hjälpa min brors flickväns med sitt geografiarbete. Läsa för länge i den beroendeframkallande boken och gå till tunnelbanan 07.05 som kommer två minuter för tidigigt. Eftersom jag inte har några marginaler men däremot en marginell kondition resulterade springturen, tio minuter efter att jag vaknat, i att jag stod på tunnelbanan och rosslade och såg prickar och var rädd om hjärtat. Men jag hann med tunnelbanan i alla fall. Komma till jobbet 07.45 och mötas av kär kollega "Men du började väl 10.15??". Party party.

Jag mår fortfarande lite illa och jag har blivit hes. Men essingeleden mår fint idag.

En vis 21-åring sa en gång...

"... den här kroppen bygdes av chokladsås, sprit och hallon."

Ack, om det ändå inte vore sant.

Några saker.

Jag tänker på det fantastiska och perfektionen i "Kolla vilken gullig sten". Jag minns inte ens hur det började, det var nog ett internskämt mellan LM och Parhästen som jag fick ta del av och sedan tog till mitt hjärta. Citatet blev en påminnelse om att man ibland inte behöver göra saker mer komplicerade än de faktiskt är. Jag satt idag (i natt? alldeles nyss?) och läste gamla chatt-konversationer jag haft med parhästen, i vilka "Kolla vilken gullig sten"-citatet dök upp. Jag fällde huvudet bakåt och skrattade rakt ut här i min ensamhet i köket.

Jag tänker på att jag har fina människor i mitt liv.

Jag tänker på att jag saknar parhästen.

På att jag vill åka till New York.

Och Paris och Tel-Aviv. På att jag ska det också.

Jag tänker på att jag borde ägna mig åt sömn egentligen.

Idag åt jag tårta hos Jobin (jag vet inte varför Robin blev Jobin) som fyllde år idag (igår?) och sen gick jag på ett sent Aerobics-dans-pass på friskis.

Jag hoppas att det löser sig. Jag tror det gör det, alltet. Jag är bara otålig.

Jag har ytterligare några oslipade 'tankar' angående förra helgen som egentligen är helt oviktiga för världen, men som ändå ligger och gnager och vill ut, de längtar efter uppmärksamhet. Och som den välvilliga curlingmänniska jag är så ska ja ge dem det de vill ha och med självklar arrogans anser sig förtjäna: en plats i cyberrymden.

Nu ska jag återvända till min bok, Smuts. Den är egentligen rätt dåligt skriven, men den är spännande och fängslande och det var länge sen jag läste ut en skönlitterär bok, så jag hyser stora förhoppningar till denna. Pausen vid datorn varade i två timmar och anledningen till att jag slog på den kom jag just på.