I äppelfabriken plöjdes många självhjälpsböcker

I äppelfabriken plöjdes många självhjälpsböcker. Var så här så mår du lite bättre, så blir du lite bättre. En känsla av en ljus framtid. Bestämma sig för hur man ville leva, vem man ville vara. En längtan efter att sättas på prov, leva som man lär, vara den människa man vill vara, mot sig själv sina medmänniskor, som det så vackert heter. När man står där med sina problem i en vintervardag med sexton timmars mörker och åtta timmars disig himmel, glömmer man att de konflikter man har, med självet och alla de andra, är de moraliska tvister man längtat efter. Det gäller att påminna sig om det.

Från långt håll är allt perfekt.

Det är en sådan där dag då jag saknar Israel. Saknar tiden, känslan jag tror mig minnas att jag hade, saknar människorna och landet, marken, bergen, vyerna. Det blir ju alltid så, att de bästa bitarna letar sig in i långtidminnet, lämnar de grå därhän, de får klara sig bäst de vill, blir fragment av helhetsbilden. Och jag gör mig inga illusioner (längre). Från långt håll är allt perfekt. Att i teorin veta att gräset inte är grönare på andra sidan är en sak. Praktiken däremot, det är en helt annan historia. Jag vet att allt har sin tid, att det var dags att lämna kibbutzen när jag lämnade kibbutzen, jag var glad när jag åkte vidare. Det hade inte varit samma sak att vara kvar. Jag vet att jag är på rätt plats och där jag vill vara. Skillnaden är att den var mycket tydligare då, känslan av att vara på rätt plats, det fanns inga frågetecken. Haha. Jag gör det igen, frågetecknen var överallt! Men de är så lätta att glömma bort i efterhand. Återigen, från långt håll är allt perfekt.

Jag minns många saker. Händelser, upplevelser, platser, människor, känslor. Det jag tänker på nu är dagarna i äppelfabriken. Jag brukade hänge mig åt P3:s poddradiodokumentärer och böcker, ljudböcker i alla former. Många av böckerna påbörjade jag utan att avsluta dem, var för rastlös för sega öppningar, jag ville hinna med många, höra "Du har hört Pia Johansson läsa...", sätta en mental bock i min böcker-att-läsa-lista. Om jag nu skulle stå där åtta timmar om dagen kunde jag ju lika gärna skaffa mig en gnutta allmänbildning på köpet. På platsen där det inte fanns några tvivel om att jag skulle vara. Det lustiga är, inser jag nu, att orsaken till att jag slukade alla de där ljudböckerna, var inte bara att hålla tristessen på replängds avstånd. Det var för känslan av att det var viktigt att göra något meningsfullt, att inte bara sitta av tiden, att vara på rätt plats. Det var för den känslans skull.

Prejuldagsfest, tunnelbanefunderigar, som alltid

Det att vara velig är inte att ha många viljor. Det är att inte lita på sin förmåga att avgöra vilken vilja som är viktigast att tillfredsställa. Det är inte heller längden av processen att komma fram till det som avslöjar veligheten. Jag vet inte vad det är faktiskt.

Mellan Stockholm och Uppsala

På väg tillbaka från Stockholm till Uppsala. Det är för mörkt för att se om det snöar perfekt utanför och förresten så har jag ingen bra fönsterutsikt. Husguden med Lily of the west i ena örat och ett samtal att tjuvlyssna på i det andra. Tjejen är judinna och hennes syster pluggar i Tel-Aviv. Killen undrar varför och tjejen ska hälsa på systern i jul. Jag funderar på att gå fram och säga att hon borde läsa boken som jag har i min väska. Det är "Hur man botar en fanatiker" av den israeliske författaren Amos Oz, om hans syn på konflikten mellan Israel och Palestina, fanatism och författarskap. Jag älskar Israel. Det är en fantastisk bok. Men jag går nog inte fram ändå.

Nu börjar tjejen och killen att prata om sina löner.

Igår var jag ute med parhästen. Det blev en ganska lugn men mycket trevlig kväll på morfar ginko med många ofrivilliga och smärtsamma skratt. Ja, ofrivilliga och smärtsamma skratt eftersom parhästen har brutit ett revben. Ganska hard core att gå ut ändå - sådan är hon parhästen. Hon hade hostat så mycket att hon till slut fick en spricka i revbenet. Sådant kan hända. Det gjorde så ont i henne när hon skrattade att hon var tvungen att ta sig för bröstet varannan meter och gå iväg bort en stund för att lugna ned sig. Såklart blev allting roligt. "Du kommer att bli min död!" frustade parhästen och jag var ett tag lite rädd att hon skulle få rätt. Kvällen avslutades med att hon bommade en cigg av några killar som stod och rökte på den plats där jag en gång stod och rökte och föll pladask. När vi går därifrån mot Mariatorget vänder hon sig om, storögd och vinlycklig: "Såg du vem det där var?!?! Harry i Lilla Jönssonligan!!!".

Och därmed var kvällen fulländad.

Mellan Uppsala och Stockholm

Jag leker med mina känslor. Jag letar fram dem, drar dem ur sina mörka vrår där de legat och tryckt, knappast medvetna om sig själva. Sen ger jag dem allt utrymme de någonsin kunnat drömma om men aldrig gör, eftersom de är kloka, till skillnad från mig. De vet att utrymmet inte gör någon gott. Jag förstorar upp dem, exploaterar, dissekerar och hänförs av dem. Inbillar mig att de är allt som finns. Men det är inte så konstigt. De tar så mycket plats att de skymmer sikten. Man får så småningom huvudet tillbaka. Då knöcklar jag ihop känslorna till små bollar, sparkar iväg dem och hänger mig åt trolleri istället. De förvandlas till en teatralisk Broder Daniel-dans i en studentlägenhet efter årets sista tenta tillsammans med andra som dansar av sig sin tentaångest.

Det snöar perfekt utanför mitt tågfönster.

Parhästen is back

Och som jag har längtat! En häst saknar alltid en annan häst. Och det är något visst med det där att vara nära sig själv med någon annan, att inte censurera, överdriva eller hänge sig åt fasaduppvisning. Det är något att vara tacksam över. Så nu hoppar vi upp i sadeln igen och strör våra sockerbitar för vinden.

Horisontala konklusioner

Ibland gör man så gott man kan för att vara den vuxna människa som man på papperet trots allt är. Man fattar beslut, inte för att man själv vill utan för att människor vill olika. Olika mycket. För att man tror att det är det rätta. För att man vill fatta ett moget beslut för en gångs skull och inbilla sig själv att man trots allt lärt sig något på vägen. Att det kanske är dags att låta romantiserandet över ostyriga känslor stryka på foten för eftertänksamhetens skull. Så gör man det man tänker att man borde. Och så är de ostyriga känslorna där och härjar ändå. De säger att det blev fel, igen.

En söndag tillbringades horisontalt med att försöka avstyra alla tankar på rätta eller felaktiga beslut, tillsammans med läkarna från Seattle Grace Hospital. Ett halvfullt paket Eldorado-pepparkakor (köp två för tio kr!) ligger kvar under nattduksbordet. Det betyder att ett halvt paket Eldorado-pepparkakor ligger i min mage, tillsammans med ädelosten jag jag köpte på tub. Den tomma tuben flög in under soffan, en meter från papperskorgen den var menad att träffa. Man inser att man karvat upp den sista mjukosten ur tuben med tungspetsen, tänker "imorgon är en ny dag" och känner tacksamhet. Och så tackar man för sig. Bara ett avsnitt till...

Mogenhet i sin renaste form.

Jag tycker inte synd om dig

"Jag tycker inte synd om dig." Det var den käftsmäll jag fick efter en halvtimmes gnäll förra veckan och den bästa jag fått på länge. Ett bryskt uppvaknande från ett ältande och problematiserande, vridandet och vändandet på varenda känsla som uppstår och den lilla gnagande tanken att allt kanske skulle vara bättre om något bara var lite annorlunda. (Jag säger "man", men egentligen så menar jag jag - jag gillar att hålla det på en låtsad generell nivå, det känns lite enklare så). Man hittar problem på varje ny plats man upptäcker. Man försöker att maximera lyckan i sina beslut och så glömmer man bort att vara lycklig. Det känns som en evig kamp, det är vara nöjd och att sträva efter utveckling, efter någonting som är bättre. Men det finns en skillnad mellan att vara nöjd och att nöja sig. En klok häst har sagt att det kanske är så att man har en förmåga att förstärka allt i nuet, att det är det som får det att verka som att man ser problem i allt. Det är kanske inte svårare än så, och jag tänker att kanske gör det det inte så mycket, det är nog inget problem som måste ändras på. Det bara är så.

Och så var det ju det där med köttslamsorna som vandrar omkring på jorden. Från långt håll är allt perfekt.

Uppsala codac moments

Ett rent rum och samvete

Klockan är elva på kvällen och jag ligger redan i min säng. Rena lakan. Och överkast. Kan inte minnas när jag senast gick och la mig utan irritation över att jag låtit klockan bli för mycket igen. Och igen och igen och igen. Men nu ligger jag här och myser och är nöjd med mig själv i mitt nystädade rum. Jag har tom tid att läsa i min skönlitterära bok, samvetet rent efter en heldags- och kvällsplugg på blåsen med kursare och pizza. Idag var dagen då vi revolutionerande adventsfirandet. Julstjärnan från Willys i mitt fönster lyser över mitt städade rum. För en gångs skull. Min parhäst skulle varit stolt.

HARRYPOTTERHARRYPOTTERHARRYPOTTER

Det kan mycket väl vara så att jag i just denna stund ägnar mig åt felprioritering. Att vad som är viktigt här i livet (eller i denna lördag till söndag-övergång) inte alls är Harry Potter utan att sova så att jag kan gå upp tidigt imorgon och plugga hela dagen på Blåsenhus. Men jag är inte säker på den saken, inte säker alls. Jag är bra på att överanalysera saker, samt att överdriva. Att vrida och vända på varenda känsla som kroppen förnimmer i en flyktig sekund och sedan ge den alldeles för mycket näring i form av tid och tankekraft. Det går lite hand i hand. Poäng: jag skulle kunna uttryck det som att jag just nu för någon slags kamp (helt klart en överdrift) med mig själv angående bloggen. Som ett litet förord måste jag också inflika att själva ordet blogg inte ligger särskilt väl i min mun, jag tycker att det ligger något förmätet i begreppet, jag förknippar det hela tiden med "Veckans outfit"-rubriker och andra viktiga tillkännagivanden som vad dagens lunch bestod av (Ceasarsallad och mineralvatten med bästa Veronika!). Slut på förord. Det är denna konstanta tanke jag har just nu, Är jag sann mot mig själv? Den vill inte lämna mig fast jag sagt ifrån på skarpen flera gånger. Skriver jag det jag vill säga för att jag har något att säga eller skriver jag för att jag vill att andra ska läsa det jag skrivit och bekräfta mig? Jag insåg för ett par veckor sedan att det lätt blir så. Ett uttrycksbehov och en skrivarglädje som blev (eller?) ett behov av att uppdatera sig, att visa en representativ yta. Och då blir det ofta vafan. Idag har varit en lyckad människa som gjorde ditten datten osv osv. OCH SÅ VIDARE OCH SÅ VIDARE. För att återknyta till det som jag djärvt kallade kamp: är det kanske så att denna tanke kuvats av Jante-lagen? TÄnk om jag kvävs av Jante-lagen, som Harry Martinsson (nej, jag jämför mig inte med en nobelpristagare i litteratur). Det kanske inte gör något att allt jag skriver inte är kärnfullt? Jag är ingen övermänniska. Jag är bara människa. Dessa tankar har hur som gjort att jag varit mer reserverad när det kommer till att uppdatera. Tyvärr har jag inget uttänkt förhållningssätt.

Så, till väsentligheterna: Harry Potter. Oh my God vilken bok! Vilken film! Vilken kille! Vilken trollkarl! Det finns ingen bok som har trollbundit mig så mycket faktiskt. Kanske beror det på att det var min första stora läsupplevelse, men jag fortsätter att förundras över J.K. Rowlings uppfinningsrikedom! När jag läste den första boken var det som om en hel värld öppnade sig, en helt ny värld i vackert inbundna pärmar. När fjärde boken kom skolkade jag från skolan för att få läsa klart boken. När man nu avslutat serien ser man att den första boken bara skrapade på ytan av den där fiktiva världen. Filmerna gillade jag aldrig riktigt, även om jag förstås såg dem och tyckte att de var ganska mysiga. Jag gillade inte att folk som inte läst böckerna skulle döma Harry Potter-böcker efter filmerna, två vitt skilda väsen enligt min nördiga mening. Men nu när jag såg den senaste filmen, Harry Potter and the Deathly Hallows, blev jag helt tagen. Jag tyckte att filmen stod sig som sin egen berättelse även om den följde boken fint. Jag skrattade och jag grät i biosalongen. Jag fick gåshud och jag kramade om händer som kramade tillbaka. Det är ett färskt barndomsminne av ren njutning av en värld som en begåvad människ har hittat på.

Ett minne av brevet jag skiackade anonymt till min bror när han var i tioårsåldern. Ett namn med adressen Minsta rummet på övervåningen i vad som skulle föreställa smaragdgrönt bläck och så ett välkomstbrev till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. En komplett lista över böcker att inhandla innan terminsstart. Och så en storögd tioårig pojke som varken visste ut eller in.

YELLEYELLEYELLE

Någonstans ska man väl börja, annars sätter jag snart min att-göra-listor i halsen, och kvävs. Och så förtjänar hon faktiskt all världens uppmärksamhet den där fransyskan, trop cool, Yelle. Var i Stockholm i helgen (Oktoberfest hos Emma + Johannes var en mycket trevlig tillställning, avsaknaden av oktober-öl till trots). Jobbade på lördagen och på kvällen bar det av till Debaser med barndomsvännerna. Och Yelle var fantastisk. Mina vänner upptäckte henne och jag återupptäckte henne. Enorm karisma och enerig och enormt drag. Génial! Jag stod långt fram och bara tänkte att jag måste tillbaka till Frankrike.

Det blir alltid värre framåt natten

Jag är gravid. Vad värre är, jag upptäckte inte att jag var gravid förrän i åttonde månaden. Min första impuls var att göra abort, men det var det ju för sent för. Jag får helt enkelt avbryta mina psykologistudier och gå på mammaledighet. Att upptäcka att man är gravid i åttonde månaden kan ju i sig te sig lite märkligt. Än märkligare var barnets pappas identitet: basisten i Motörhead. Eftersom jag aldrig lyssnat på Motörhead ställde mig följande, i sammanhanget helt korrekta, frågor: vad gör Motörhead för slags musik? Hur många är de? Hur gammal är basisten och hur såg han ut egentligen? När basisten, tillika fadern till mitt barn, uppenbarar sig för mig känner jag dock genast igen honom som det popsnöre jag träffade en kväll för åtta månader sedan. Ödmjukt säger jag ”Du kanske inte känner igen mig, men vi träffades för åtta månader sedan…”. Motörhead-basisten möter min blick och svarar: ”Det är klart jag minns dig, Rebecca.” Jag förklarar allt och basisten vill till min lättnad ta sitt fulla ansvar. Vid nästa besök på vårdcentralen visar det sig att jag inte bara är gravid utan att jag också ska få trillingar. Och eftersom jag inte varit medveten om att jag var gravid hade jag proppat mig själv full med teratogener som ciggaretter och alkohol, sovit för lite och stressat för mycket, har jag naturligtvis förstört alla mina tre barn som blir handikappade. Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar - jag, basisten i Motörhead och våra tre handikappade barn.

Jag vaknar upp ur drömmen med en hård klump i halsen.

Hur i hela friden ska jag tolka denna dröm egentligen? Till saken hör att jag lusläser boken Child Development just nu till tentan i utvecklingspsykologi. Det hela är mycket obehagligt. Åke har noggrant upplyst oss om allt som kan gå fel under en graviditet och vilka konsekvenser det kan få för barnet. Hujeda mig.

Jag minns detaljerna. Jag minns dem alla.

En gång ombads jag att förklara min kärlek till en människa. I shorts och linnen, två pilotglasögonförsedda turister, åt veckans femtiosjunde falafel utanför en marknad på väg att stänga. Jag fick känslan av att jag hade tagit mig rätten till något och därför måste rättfärdiga och försvara mig och mitt rofferi. Visste verkligen jag och mitt nära tonårsunga hjärta vad kärlek var? För i så fall hade jag väl inte behövt rannsaka min hjärna så febrilt? Jag började rabbla egenskaper och nådde möjligen en nivå snäppet högre än schablonbilden av den perfekta mannen som vaskatats fram ur enkäter från diverse tidningar. Det var långt senare, när vardagen återgått till sitt normala lunk och jag återfått mitt huvud, som jag visste vad svaret var.

Lillgammal medelstor människa

Man kan inte gå genom livet inlindad i bomull, för då kan man inte gå ordentligt.

Nu ska jag träna.

Psykologsoffan.

Psykologsoffan.

En Torun och en bro.

Dö nackspärr, dö.

Och så kom vintern till Uppsala. Så som den alltid gör. Igår förvandlades Uppsala till ett julkort, någonstans mellan intelligensen och språkutvecklingsteorierna. Det var Kajsas födelsedag, vi lämnade de sex föreläsningarna bakom oss och gnuggade våra powerpoint-trötta ögon. Och ute var det snö överallt. Vi göta- och svealandsmänniskor tittade storögt och utropade snökaos, så som vi alltid gör när första snön fallit. Norrlänningarna fnös, så som de alltid gör när första snön fallit.

Jag förvandlades under dagen till ett litet kolli. Stelheten i min nacke från första föreläsningen utvecklade sig under dagen till Nackspärren från Helvetet. Att cykla från Blåsenhus till Café Linné på Svartbäcksgatan i snöstormen kändes som ett kamikazeprojekt. Det var det antagligen också. Det stack och sved i ögonen som rann. Jag kom fram till cafét snötäckt, pandalik, stel och invalid. Jag tackar Gud, mamma, mig själv och Cykelviktor för dubbdäcken. Dubbdäck is king på Nordpolen. Det är dags att skaffa cykelhjälm.

Vi, medlemmar i gruppen Psykologsoffan (dvs A-kursare och så jag som klamrat mig fast och vägrar släppa taget om de mysiga människorna), firade Kajsas 21-åriga liv med fika på Café Linné. Vintern rasade utanför och vi myste innanför. Jag log på hela insidan för att Uppsalalivet för en stund var som jag hoppats att det skulle vara. Så jag njöt och kände att jag aldrig ville gå därifrån. Det kunde jag i och för sig knappt göra heller på egen hand. Jag fick hjälp upp ur fotöljen jag sjunkit ner i av en stark man som hade erfarenhet av att jobba med autistiska barn. Det kändes tryggt.

När det var dags att skingras frågade jag Torun vad som kunde vara bättre än att titta på Fanny och Alexander en vinterkväll som denna? Vi visste båda att svaret var inget. Det var alltså jag, Torun, Fanny och Alexander den kvällen. Jag tycker mycket om Torun.

Hej Sara

Jag tror att du ser mig nu. God natt.

Hur man bäst utnyttjar Stockholm över en helg:

Jag är bra på att maxa helger. Åkte direkt från föreläsningen i utvecklingspsykologi med Åke Pålshammar (jag känner nog ingen bättre Åke) till Stockholm för att jobba de sista timmarna på Färdtjänsten, eftersom det var ont om folk. Möttes av en ensam kollega som svarade av samtalen som en duracellkanin och stod på tårna för att han var så kissnödig men inte kunde gå ifrån innan jag kom. Tekniskt fel hos ett taxibolag dessutom så det ringde på rättså frekvent de sista timmarna. Komma hem vid nio-tiden och sedan tillbringa tre timmar med att hjälpa min brors flickväns med sitt geografiarbete. Läsa för länge i den beroendeframkallande boken och gå till tunnelbanan 07.05 som kommer två minuter för tidigigt. Eftersom jag inte har några marginaler men däremot en marginell kondition resulterade springturen, tio minuter efter att jag vaknat, i att jag stod på tunnelbanan och rosslade och såg prickar och var rädd om hjärtat. Men jag hann med tunnelbanan i alla fall. Komma till jobbet 07.45 och mötas av kär kollega "Men du började väl 10.15??". Party party.

Jag mår fortfarande lite illa och jag har blivit hes. Men essingeleden mår fint idag.

En vis 21-åring sa en gång...

"... den här kroppen bygdes av chokladsås, sprit och hallon."

Ack, om det ändå inte vore sant.

Några saker.

Jag tänker på det fantastiska och perfektionen i "Kolla vilken gullig sten". Jag minns inte ens hur det började, det var nog ett internskämt mellan LM och Parhästen som jag fick ta del av och sedan tog till mitt hjärta. Citatet blev en påminnelse om att man ibland inte behöver göra saker mer komplicerade än de faktiskt är. Jag satt idag (i natt? alldeles nyss?) och läste gamla chatt-konversationer jag haft med parhästen, i vilka "Kolla vilken gullig sten"-citatet dök upp. Jag fällde huvudet bakåt och skrattade rakt ut här i min ensamhet i köket.

Jag tänker på att jag har fina människor i mitt liv.

Jag tänker på att jag saknar parhästen.

På att jag vill åka till New York.

Och Paris och Tel-Aviv. På att jag ska det också.

Jag tänker på att jag borde ägna mig åt sömn egentligen.

Idag åt jag tårta hos Jobin (jag vet inte varför Robin blev Jobin) som fyllde år idag (igår?) och sen gick jag på ett sent Aerobics-dans-pass på friskis.

Jag hoppas att det löser sig. Jag tror det gör det, alltet. Jag är bara otålig.

Jag har ytterligare några oslipade 'tankar' angående förra helgen som egentligen är helt oviktiga för världen, men som ändå ligger och gnager och vill ut, de längtar efter uppmärksamhet. Och som den välvilliga curlingmänniska jag är så ska ja ge dem det de vill ha och med självklar arrogans anser sig förtjäna: en plats i cyberrymden.

Nu ska jag återvända till min bok, Smuts. Den är egentligen rätt dåligt skriven, men den är spännande och fängslande och det var länge sen jag läste ut en skönlitterär bok, så jag hyser stora förhoppningar till denna. Pausen vid datorn varade i två timmar och anledningen till att jag slog på den kom jag just på.

Israel fattas mig så det skär i bröstet!

Jag tittar ut över en deprimerad Essingeled i Stockholm. Jag älskar Stockholm, trots att vädret kunde behöva lite psykofarmaka. Men jag saknar Israel så det skär i bröstet. Det är något med det där landet. Jag vill uttrycka det som Håkan Hellström:

Dom kunde säga vad som helst till mig,
dom kunde dra åt helvete,
men ett enda ont ord om dig
har alltid fått mig upp i ringen.

Att leva där var en känsla av att livet hände.

Gud vill inte att jag ska cykla

Gud tycks ha synpunkter på fordonet med vilket jag tar mig fram på Uppsalas gator.

En månad efter att jag och min två månader gamla Skeppshult flyttat till Uppsala separerades vi brutalt av en cykeltjuv. Fick ut en ny cykel på försäkringen. Lagom till helgen fick den punka. Pappa fixade punkan. I måndags halkade jag och cykeln i en backe. Jag skrapade upp handflatan och fick blåmärken. Det gjorde ont. I onsdags blev jag påkörd av en bil när jag cyklade över ett övergångsställe i korsningen Torkelsgatan/Råbyleden. Jag hade grönt! Gubbjävlen hissade ned fönsterrutan och sa "Jag kan inte göra så mycket mer än att be om ursäkt.". Det gick bra, men styret blev skevt (gick att vrida tillbaka dock) och styret deformerat. Mina matvaror flög ut på gatan och jag handflatssåret sprack upp igen. Äggen i kassen sprack sönder och jag cyklade hem med darrande underläpp. En dag senare, natten torsdag-fredag, efter Smålands electroklubb hade cykel fått punka igen. Lämnade in den hos cykelviktor dagen därpå, fick det lagat och passade på att byta till DUBBDÄCK. Så nu glider jag fram som på cyklarnas stadsjeep - yes! På väg från cykelviktor ramlade en reflex av cykeln och senare en annan svart del som jag inte ens vet var den ska sitta. What the fuck? Nu hoppas jag innerligt att cykeln står kvar vid stationen när jag kommer tillbaka på tisdag..

Juden, buddisten och ett Jehovas vittne - fortsättningen

Jag känner (för jag känner ju så mycket) att det finns tjugo andra saker jag borde göra - som att plugga inför kognitionstentan till exempel - men så kände jag, eller vi kan säga insåg för omväxlings skull, att det där inlägget jag påbörjade någon gång i september och sa att jag skulle avsluta kommit lite på skam, alldeles oförtjänt.

För att besvara min kibbutzkompis Fias fråga appropå att jag sa att jag tillbringat eftermiddagen i en vitvinbärsbuske tillsammans med en buddist och ett Jehovas vittne (But why, WHY? löd frågan):

Jo, så här var det: jag var hemma i Sthlm en helg och träffade min kompis Eric som har varit utomlands i flera månader, i framför allt Indien. Eric är mer el mindre (men mest mer) buddist och väldigt intresserad av trädgård och närodlat, till min mammas stora förtjusning, eftersom ingen av hennes egna ungar hittills intresserat sig för vare sig hennes vinbärs-hallon-rabarber- eller krusbärsbuskar. Inte plommon- körsbärs- äppel- eller fläderträd heller för den delen.

"Det finns massor av äpplen Eric, ta så mycket du vill, ta med dig hem också!!" Att se Eric i vår trädgård var som som att se ett barn på julafton. Eller, Santa... on prozac... at Disneyland... getting laid!

Vi satt som bäst och plockade vita vinbär och pratade om existentiella ting när en okänd, äldre man kom förbi runt hörnet "Din mamma skickade hit mig, hon trodde att ni kanske skulle vara intresserade av ett litet samtal". Vi satt där bland kvistarna i den stora vinbärsbusken, jag på huk i strumpbyxor, en stor, grå stickad tröja och gummistövlar, och Eric i skräddarställning iförd linne och vita linnebyxor, och visste inte riktigt hur vi skulle bete oss. Jag tänkte först att det kanske var en familjebekant jag borde känna igen, tills han plockade upp en bibel ur väskan och sa "Jag tänkte att vi skulle prata lite om Gud".

Jag tyckte att detta var lite för bra för att vara sant. Buddisten tyckte också det var för bra för att var sant och gick in med liv och lust för att diskutera en eventuellt existerande Gud. Jehovas vittne ville diskutera saken vidare under privatlektioner. Judinnan föreställde sig det hela utifrån sett och bad till högre makter om att lyckas hålla sig för skratt.

Fredagkväll på Kantorn och untz untz:et lyser med sin frånvaro

Ikväll har jag valt bort alla former av socialt umgänge till förmån för förkovrande i Friskis&Svettis, städning, tvättning, räkningar, studier, Radiohead, ljudbok om Israel-Palestina-konflikten samt tankar om varandets mening. Svärmorsdröm eller fall för socialtjänsten?

Imorgon kommer Öijer hit.

Tålamod är en berg- och dalbanas bästa vän

And for a minute there, I lost myself, I lost myself
And for a minute there, I lost myself, I lost myself

Ge mig lite solsken och jag tar världen.

http://www.youtube.com/watch?v=rSKmYC0mHXI&ob=av3e

Spretigt

Ingenting fungerar.
Jag är en reproducent.
Sitter, glor, har ont i ryggen och vågar inte öppna min bok.
Såg bara vitt genom fönstret, Domkyrkan täckt av dimma.
Vände mig om, somnade om.
Nu ser jag bara blått och svart.
Kan inte avgöra vilken slags dag det är.
Jag kan inte koncentrera mig på något.
Allting blir till ingenting, jag kan inte hålla kvar tankarna.
Jag hatar när det blir så.
Men det går över.
Sress gör att ingenting fungerar.
Det är jag som hittat på stressen.
Är meningen att skapa sig mening?
Ogenomtänkthet.

Slutar göra saker per automatik. Slutar göra. Korkade människor tänker inte, det är smart.

Jag måste räta ut ryggen åtminstone.

Och det regnar här i Stockholm idag.

Klockan är ett och allt är väl. Väl?

Regn, regn, regn och jag känner mig som en blöt hund. Mina vantar luktar blöt hund. Arbetsinervju. Plugg på Karolina Rediviva, mina ögon ser i kors. Allt jag vill är lägga arm på bord och arm på arm och huvudet på armar och somna in i det anrika biblioteket. Av rädsla för att bli utkickad gör jag det inte. Åker hem, sover. Läser, somnar om. Åka till Stockholm med 20 andra kultursugna människor för att gå på balett. Basker och rött kulturläppstift på. Operan tyckte inte att vi skulle se Svansjön, de hade slarvat bort vår bokning. Snopna människor. Språngmarsch till Dramaten istället där Stormen visades. Stormen var inte upphetsande. Jag tänkte på andra saker. Och man hinner aldrig komma till de där andra sakerna förrän det är dags att gå och lägga sig. Spela Alias på tågstationen och på tåget hem. Skratta.

Jag saknar Stockholm. Jag saknar mina människor från förut. Jag saknar noderna som räcker hela vägen fram. Jag förstår inte riktigt varför man ska sakna någon som man kommer att träffa igen, om än inte på samma sätt eller i samma samanhang. Ändå ägnar jag en ansenlig mängd tid åt detta fenomen. Min rationella förmåga räcker inte till. Hej, jag är pretto. I Stockholm är det helt okej. Jag vill skriva allt och jag kan inte kill my darlings. Mitt hår är så tovigt.

Jag är alldeles för trött för det här egentligen

Föreläsningen var intressant, väldigt upplysande. Den hölls av Svd-journalisten Per Gudmunsson. Det är en lättnad att det finns några journalister som är sakliga i sina rapporteringar om Israel och konflikten i Mellanöstern. Leif Silbersky fanns också på plats. Det värmde hjärtat, av någon anledning jag inte riktigt förstår. Jag bara konstaterar att det är så.

Mobilen var ute och åkte ikväll. Jag och cykeln klev av i Uppsala, men Iphonen bestämde sig för att ligga kvar mellan sätena och åka tillbaka till Stockholm igen (fanfanfan). Så under ett par dagar framöver nås jag brevledes: Kantorsgatan, 75424, Uppsala. Jag gillar duvor.

En plats i solen

Är i Stockholm. Sitter i solen på en bänk på Östermalms torg och väntar på familjen. Familjen Söder Altschul ska gå på föreläsning. Det är helg och jag åker till Stockholm för att gå på föreläsning om svensk mediabevaknkng av Israel. Ja, jag är ett partydjur.

(Hänger nästan aldrig på Östermalm, men satan vad vackert det är, även här. Nu är jag ju dock inte den bästa fotografen.)
Jag har ett inlägg jag måste få ur mig. Det handlar om orsaken till varför jag låg vaken två timmar mitt i natten mellan tors-fredag. Jag låg och var förbannad över en artikel i Aftonbladet, ondgjorde mig och tänkte på vad jag skulle skriva om saken dagen därpå. Till slut insåg jag att jag inte skulle somna, så halv fyra tände jag lampan, tog fram papper och penna och började skriva. Det blir rätt mycket ord och någonstans måste de ju ta vägen?

Nu gick solen i moln.

Kontor i trädkronorna

Sitter och skriver på en labbrapport i kognition. Det handlar om glömska.

Har ju en helt okej arbetsplats.

Åh. Gud. Hösten. Som jag älskar dig.

Diddy Kong Racing i våra hjärtan

Jag har fått jingeln till Diddy Kong Racing på hjärnan.

http://http//www.youtube.com/watch?v=kScx6SlpUJk&feature=related

Igår var en seg dag, alltså inte en tråkig dag utan rent neurontransmittermässigt - det gick långsamt där uppe Dagen Efter. Men dagen började ju fint med pizza i sängen, sen fika med David och Julia i stan och sen var jag hemma hos Hanna och drack te och åt kakor, som Hanna hade bakat själv. Hon är fantastisk Hanna. Och sen gjorde vi något mer. För ett par dagar sen fick jag ett sms från henne: "(...) ja tog upp nintendo till Uppsala i somras! VI MÅSTE SPELA DET PÅ LÖRDAG!" Så igår återupplevde vi våra barndomsminnen med Nintendo 64 och Diddy Kong Racing. Vi tillbringade en hel sommar med det underbara spelet, vi klarade det aldrig. Vi klarade aldrig sista bossen, Wizpig, och vi vann aldrig den sista gubben, tuppen Drumstick. Jag minns hur jag och Hanna satt och kämpade med en av de sista banorna, en vattenbana. Efter många förluster mot bläckfisken införde vi en ny regel: den av oss som inte spelade var tvungen att ha en klädnypa på näsan. Tanken var att det skulle sporra den som körde att vinna mot bläckfisken och på så sätt rädda kompisen från klädnypan (som faktiskt gjorde rätt ont).

Ah. Those were the days.

Bäckenfraktur och pionröda kinder

Terminens tredje tenta, om inlärning, är över och jag drar en lättnadens suck. Fredagskvällen avslutades med en psykologinspark och sittning med temat "kom ut". Tingeling, shemales, franska bögar, youtube-animationer, afrikaner och sjömän skådades och bikter ekade genom Smålands salar hela kvällen.

Jag vill summera kvällens eskapader med de lärdomar jag gjort. Den ena har att göra med den smärta jag känner i mina ljumskar ikväll. Tantvarning på min gångstil.

Note to self 1: förstå att det var tio år sedan du kunde kalla dig gymnast och gå inte ned i spagat på ett dansgolv på en psykologinspark. Alla dina ljusa idéer efter kl. 00.00 bör ignoreras.

Den andra lärdomen gjorde jag på efterfesten vi var på och kan tillämpas av den som inte vill skrämma bort sin date. Fransyskan (jag), glammrockaren (Ylva)och transvestiten (Kille 1) stod och pratade framåt småtimmarna. Kille 1 som är väldigt trevlig men som jag inte pratat så mycket med förut säger "Det är ju kul att du träffar någon Rebecca, det är ju kul för er som har någon att träffa...". Jag: "Jo...". Han fortsätter: "Hur går det för dig och Kille 2?". Eftersom jag inte riktigt känner Kille 1 så tyckte jag att frågan var väldigt direkt, så jag svarar kaxigt: "Jo det går skitbra, vi ska ha barn faktiskt!". Då öppnas dörren till toaletten som vi stått och pratat vid och Kille 2 kommer ut. Kille 2: "Jaha så nu ska vi ha barn!?". Jag dör en smula och Ylva skrattar.

Note to self: Skämta aldrig om att du ska ha barn med någon du nyligen börjat träffa. Han kan befinna sig var som helst.

Visst skulle jag säga att dessa lärdomar är en relativt långvarig förändring i möjligheten att utföra ett visst beteende. Och visst skulle jag säga att det är resultatet av erfarenhet av händelser... nånting... nångting. Den där definitionen flög in och ut genom örat.

Två ögon som ser i kors (varav det ena har en synnedsättning)

Insåg för en timme sen att det inte alls löser sig om man sover sina nio timmar per natt. Som jag länge misstänkt. Det var det här jag fruktade.

Hur ska man nu kunna pusha sig när lösningen inte längre finns runt hörnet? För att citera Tomas Dileva (som min gamla svensklärarinna avgudade för övrigt av en vad som då tedde sig som en outgrundlig anledning): "Vem ska jag tro på, tro på, tro på???(!!!!)".

Men ändå. Idag har jag ätit scones och druckit te med mina fellow psykologstudenter. Och så ska jag gå på balett. Och så kanske jag ska hälsa på parhästen i Cambridge. Och så kommer Bruno K Öijer till stan. Och så finns det någon som håller min hand.

Blåsenhusbiblioteket 16.57

Sitter på Blåsenhusbiblioteket och fryser och pluggar ineffektivt (köpa-kaffe-rast tog 30 minuter). På fredag är det tredje tentan, jag hatar Michael Domjan som skrivit vår kurslitteratur i jag-form, mitt kaffe är ljummet, jag känner mig lite lätt efterbliven, tittar ut genom fönstret och undrar om psykologyrket verkligen är mitt kall. Positivt tänkande - det är så vi jobbar.

Till killen tre platser till vänster om mig som har begravt sitt ansikte i sina korslagda armar på bordet som i resignation vill jag säga Du är inte ensam. Till tjejen mitt emot som smaskar på ett äpple vill jag säga Dra åt helvete och ta ditt äpple med dig.

Infraostruktur

Man måste ju kunna vara ensam utan att känna sig ensam, eller?

Man måste slipa sina objektiva glasögon.

Jag har upptäckt att jag har en lätt synnedsättning på höger öga (men inte så stor att jag behöver glasögon).

I natt har jag sovit nästan ingenting. Jag gjorde andra saker.

Idag har jag pluggat nästan ingenting. Jag gjorde andra saker.

Jag tror att jag har fått en ny vän.

Jag saknar min parhäst.

Ikväll blev jag bjuden på bio på Fyrisbiografen.

Filmen sa att omöjlig kärlek varar för evigt. Jag undrade om det var sant. Nej, jag bara skojar, jag undrar fortfarande.

Jag är jättejättejättejättejättetrött.

Det här med trygghet och stabilitet är viktiga grejer.

Jag tänker att jag borde tänka igenom mer och inte säga allt som dyker upp i mitt huvud. Men jag ignorerar tanken och trycker på publicera.

Uppsaliensisk höst

Stockholm i all ära, men Stockholm har fått konkurrens av Uppsalas gränder. Höst i Uppsala är världens vackraste. Jag håller av superlativ.

Trädalléer är en av mina idéer om lycka.

Kajsa och Torun.

Jag är på världens bästa holme och jag fattar inte hur man skriver blogginlägg från min iphone

Men nu kom jag på hur det går till!

Står vid stationen i gamla stan och tänker att Stockholm är världens vackraste. Jag har till och med saknat trängseln i tunnelbanan! Ska köpa en ny cykel och fira moster som fyller 60 år.

(Men Stockholm har fått konkurrens.)

Den sista bilden kräver lite fantasi, jag kunde nämligen inte vrida den åt rätt håll, så tänk "upp och ned".

Dagen innan tenta: Engelska parken, söndag, 21.34

Tentan avklarad, men det tog sin tid. Så här såg det ut mellan klockan 18-22 i söndags kväll - pizza, det är så vi jobbar. Som Freddan (och då är det givetvis Freud jag menar) brukade säga.

Pizzalyckliga psykologistudenter. Fem tentor, fyra timmar och fyra pizzor senare var vi klara...

Domkyrkan är tillbaka

Hösten är så fantastisk. På vägen mellan Smålands nation och Norrlands igår kväll, när tentan var över, men öl fortfarande låg framför oss, gick jag och lyssnade på Painted by numbers (den som Jacob på kibbutzen älskade så mycket och dansade så vilt till) och kände mig lycklig banne mig. Det går så fort att bygga upp ett liv.

Tentan är över, livet sätts på play igen, idag ska jag köpa biljetter till psykologinsparken, promenera (jag är så illa tvungen), plugga, träffa folk. Hösten är i sitt esse och jag kan se Domkyrkan från mitt fönster igen.

Jagälskarmittlivjagälskarmittlivjagälskarmittliv!!!

Det var allt.

Ett försök

Det är märkligt hur livet väljer att ändra färg och form så fort. Jag blir aldrig klok på det. Kanske blir jag klokare under de här fem åren med studier av människans psyke. Kanske kan jag be Passer och Smith om svaren? Och så är det den där tanken om att färgerna och formerna trots allt är konstanta och att det bara är min hjärna som spelar mig ett spratt. Luriga perceptioner. Jag har läst en månad på psykologprogrammet. Jag är redan knäpp.

Jag ser inte domkyrkan genom mitt fönster, dimman är för tjock. Jag ser bara lyftkranar.

Sitter på bussen och försöker med Robyns hjälp låtsas att jag inte är nervös. Men det är jag

Tjuvarnas natt

(Någon som minns den gamla dängan från Melodifestivalen, typ 75?)

Någon har snott min vackra Skeppshult!! Denna någon kan ju ligga med Jimmie Åkesson. Och borgarna och rasister har snott vårt Sverige! De borde utförsäkra sig själva.

Vi tar ett steg mot segregation, extremism, utanförskap, klimatnegligering, egoism och ett splittrat Sverige. Jag hoppas av hela mitt hjärta att borgarna inte hinner riva upp och sälja ut alltför mycket av det som Sverige gemensamt byggt upp, så att vi får en chans att åter föra en politik för hela Sverige.

Nu ska jag gråta mig till sömns. God natt.

Uppsalas gränder

Fortfarande fjättrad vid mina böcker. Iphonen, som jag precis börjat lära mig, pockar på uppmärksamheten, liksom datorn, och det soliga vädret ute. Tack och lov älskar jag det jag läser - jag älskar det! Och Uppsala känns alltmer som en stad där jag kan må bra och trivas med livet. Känslan kom igår, när jag susade över Fyrisån, hemåt i natten på min Skeppshult. Om ett tag får jag i alla fall rymma från tegelstensböckerna till Julia och valvaka. Hoppas innerligt på rödgrön valseger!

Sämre fönsterutsikt kan man ju ha.

Statistik, statistik är min arvedel

Den på tok för tråkiga statistikboken. Läses inte med fördel i sängen. Ta mig härifrån.

Juden, buddisten och ett Jehovas vittne

Tillbringade en del av eftermiddagen sittandes under en vitvinbärsbuske tillsammans med en buddist och ett Jehovas vittne. Kändes fint, öppensinnat.

Mer om det en annan dag, för nu måste jag ägna min uppmärksamhet åt en mycket tråkig bok om statistik (ångesten står redan som en sky runt mig). Ge mig lite hjärnor att analysera istället!

Du och jag Stockholm

O, du ljuva Stockholmsnatt! Snart är det vi två igen. Har tillbringat eftermiddagen hos päronen, hos vilka jag regrederat, fått ordentlig mat och tvättad tvätt, höstpromenerat med parhästen som flyger sin kos till England imorgon. Kände först en stark längtan till att ligga i fosterställning i soffan hela kvällen, har ju trots allt apamycket att plugga och en übertäppt näsborre, men så började det rycka i mina sociala nerver och ett glas med finLisa lockade lite för mycket. Jag ska pusha för Marie Laveau. Lisa är ju ändå Lisa, vin är ju ändå vin och den andra näsborren fungerar ju fortfarande ändå.

Fjättrad vid datasladden

Sitter med laptopen i knät, så långt som sladden räcker - det vill säga en meter. Har suttit 45 minuter i telefon med teknisk support på Clas Ohlsson och ändå inte lyckats fixa trådlös uppkoppling med min nyinköpta rauter (att jag tagit reda på vad en rauter är tycker jag själv är en bragd i sig) - hur oteknisk får man bli egentligen??? Den stackars killen på Clas Ohlsson: "Ja, alltså... nu kan jag nog inte hjälpa dig mer. Känner du ingen som kan hjälpa dig på plats?". Jag (gråt i halsen): "Nej, jag är nyinflyttad i den här stan, och alla mina tekniska vänner bor i Stockholm." Den snälla killen försökte tio minuter till men sen tvings vi ge upp. Ringer sen till husets internet leverentör, Upnets, tekniska support som visserligen hjälper mig upprätta internetuppkoppling som jag alltså kopplar datorn i väggen med den en meter långa sladden. Så här sitter jag nu - fjättrad vid min internetsladd. Men 25 minuter senare har jag fortfarande ingen fungerande rauter.

Det positiva i kråksången är att jag känner mig alltmer säker i mitt studieval till psykolog - det är ju inte systemvetare eller tekniker jag ska bli i alla fall - och det får mig att avguda psykologi ännu mer!

Nu ska jag trots allt kravla mig upp från golvet, hitta duschen och sen träffa Julia och David i stan. Och imorgon blir det Stockholm!

Kvalitativ egentid kan ta sig i röven

Hej kära blogg, nu är jag tillbaka! Och gissa vem jag är kär i???

I min balkong. Det låter kanske inte så smaskigt - men det är det.

Jag sitter på min uppsalienska balkong. Lyssnar på Detektivbyrån, röker en cigarett, tittar ut på Domkyrkan och låtsas att det är Eiffeltornet och att balkongen är fransk, är lite lagom pretto så. Har inte öppnat psykologiboken idag (heller) och vill bara sitta här en liten stund. Men i övrigt kan kvalitativ egentid ta sig.

Och just det, jag har kommit in på psykologprogrammet.

Flytt

Nu. Exakt nu flyttar jag. Farväl Stockholm, jag älskar dig!

Ineffektivitet - det är så vi jobbar

Jag är världens mest ineffektiva människa. Så är det bara och så kommer det förmodligen alltid att förbli. En liten insikt jag fick idag. Men det var ändå en fin dag.

FARVÄL FÄRDTJÄNSTEN!

Farväl kära arbetsplats, nu flyger jag min kos! Och går och ser Inception med Sara istället. Den sista felbokningen tillrättad, den sista utskällningen mottagen, det sista ursäktandet givet. Det ska jag inte sakna. Men om jag känner mig själv rätt, så kommer jag göra det ändå. Och jag kommer att sakna alla mina kära, kära kollegor! Jag har inte älskat mitt jobb men jag har alltid älskat denna arbetspass. Gud vad jag kommer sakna den. Men för att citera Roy Orbinson - "It's ooooooooooooooover!". Åtminstone för en tid framöver. Jag kommer ju tillbaka till jul ändå (men jag har alltid gillat en dramatisk sorti).

Nu är jag sen. Som vanligt. HEJ DÅ FÄRDTJÄNSTEN!

Omröstning på Resegarantin

Jag hade mycket huvudbry inför hösten. Skulle jag läsa hebreiska lite random (eftersom Israel gav mersmak och jag ääälskar språk) ELLER skulle jag helt sonika ta mitt pack och flytta till Paris? Skaffa ett jobb och leva ut mina drömmar om det Parisiska livet. Balkong - mmm. Vin - mmm. Fransoser - mmm...

Jag kunde inte bestämma mig. Så Parhästen tog saken i egna händer och klistrade upp den här affischen på jobbet:

Så här blev resultatet av omröstningen:

Men det blir inget av alternativen! Det blir psykologi A i Uppis istället! Imorgon är sista arbetsdagen och i helgen går flyttlasset...

Nattliga sms

Ett sms, från okänd till okänd:

"När man är på väg hem på morgonen från en halvsunkig efterfest, somnar på tunnelbanan, vaknar upp en station för sent och det är 23 min till nästa tåg tillbaka, då finns det inget inget i livet som inte suger. Jag till och med bryter min kent-bojkott för sugighetens skull."

Steget in i framtiden

Jag lyssnar på soundtracket till Amelie från Montmartre. Jag njuter av helgen. Jag torkar svetten i pannan, för det var så varmt ute. Och jag har dålig kondition. Allt är så omärkvärdigt.

Jag hade en lugn morgon. Jag har fikat på det israeliska caféet Reggev (rekommenderas varmt!) på Ringvägen med Elvira. Jag har köpt en röd virkad mössa som jag ska ha i höst. Jag har promenerat på Söder. Jag har lagt i och hängt en tvätt. Jag ska snart äta middag och sen ska jag ta en öl med Sara och Poneh som jag inte träffat på sedan i februari. Allt är så omärkvärdigt.

Det som är märkvärdigt med den underbart sköna dagen: Jag har tagit steget in i framtiden. JAG HAR TECKNAT ABONNEMANG FÖR EN IPONE 4!!!!

Jag som brukar vara totalt ointresserad av prylar har gått och blivit lycklig av en telefon. Men det är ju förstås inte bara en telefon. Det är ju så mycket, mycket mer...

Fredagen den 13:e

Idag är det fredag den trettonde, vilket en kalenderfantast som jag förstås inte kunnat undgå att lägga märke till. Och fredag den trettonde, du skrämmer mig inte, jag skrattar faran rakt upp i ansiktet!

Med tanke på hur förra otursfredagen började (jag blev dumpad) känner jag att den här dagen inte kan bli så mycket sämre. Faktum är att denna dag började bättre än de flesta andra dagar! Jag vaknade upp i solljus, utsövd (??) och hade inget behov av att snooza (!?!?!?). Jag hann med alla morgonbestyr som annars ofta sköts på tunnelbanan (som att dricka te i en sån där jag-är-en-ocool-hipster-på-språng-termomugg) eller jobbet. Jag hann till och med äta frukost! Men också välja vad jag skulle ha på mig, istället för att bara dra på mig det som låg framme, sminka mig och gå i alldeles lugn takt till tunnelbanan, som jag hann med! Fantastiskt. Dessutom är jag ledig imorgon. Ah! Men det bästa är ändå att jag och min fina vän begravt stridsyxan och är vänner igen.

Det är märkligt hur det svänger och hur höga topparna kan vara. Är det jag? Är det åldern? Är det den här perioden? Är det livet? Jag vet inte. Men jag uppskattart.

Nu ska jag springa (jag gillar ändå när det springs) till systemet och köpa det gudabenådat goda rosévinet vi drack hos Emma och Johannes sist. Och ikväll ses vi alla hemma hos Linda och insuper livet i form av vin och varandras sällskap.

Fredagen den trettonde - you can't touch me!

Konsten att inte fräsa åt främlingar

Jag har nyligen läst Stefan Einhorns två böcker (Konsten att vara snäll och Medmänniskor)och har känt mig lite inspirerad av hans uppmaningar. Människor i min närhet som har tröttnat på mitt pladder om min nya syn på hur man borde bete sig i livet och i synnerhet mot sina medmänniskor ("smörja!") och som använder Stefan Einhorn i samma mening som ordet "hycklare" skulle antagligen spy av att höra det jag ska säga nu. Igår tyckte jag att jag "fick rätt" i min tanke att varje liten handling mot vår medmänniska (någonstans vid det ordet börjar de få kväljningar) gör avtryck och spelar roll. En god eller dålig handling får ibland långtgående konsekvenser och ibland direkta. Här predikar alltså Einhorn snällhet som dygd eftersom det ger positiva följder både för en själv och för andra. Kanske ska jag istället skriva att det var Stefan Einhorn som fick vatten på sin kvarn - det var trots allt han som smällde ihop budskapet "man ska vara snäll" på två hundra sidor och gjorde det till ett lukrativt företag (även om jag inför kontentan av boken kan känna lite så här: "DAAH??").

Men hur som helst.

Igår hade gjort ett ärende under lunchen och hade bråttom tillbaka till jobbet. Jag skyndade mig på T-centralen från gröna linjen nedför trapporna mot blå linjen, sick-sackade mig genom folkmassan längs den långa gången på väg ner till blå linjen. Musiken dunkade i öronen och jag tyckte att jag hade sånt flyt. Tills två killar i rulltrappan brutalt satte stopp för det. Jag visste att mitt tåg strax skulle komma och där stod de stilla och snackade bredvid varandra. I rulltrappan antingen står man still på den högra sidan, eller så står man inte still utan går på den vänstra sidan - när ska folk lära sig (!?), tänkte jag och blev irriterad. Jag ville fräsa och knuffa dem ur vägen, men det gjorde jag inte, utan tog ett djupt andetag och sa istället "ursäkta" när jag försökte gå förbi. Vid slutet av rulltrappan inser killarna att tunnelbanan står vid perrongen och att dörrarna håller på att stängas. Jag inser att jag kommer missa tåget och komma för sent. Då rusar killarna fram till tuben och pressar upp dörrarna för varandra och mig så att vi alla hinner med.

Jag tänkte inte att det faktum att de höll upp dörren också för mig i deras hjärnor var en konsekvens av att jag hållit inne med otrevligt beteende, eller att jag har Konsten att vara snäll att tacka för mitt icke-fräsande, men ändå, tänker jag triumferande när jag står där andfådd och lycklig över att ha hunnit med tåget - hade de gjort sig besvär om jag hade fräst åt dem i rulltrappan? - Antagligen inte, hah!

Natten är dagens mor och Kaos är granne med familjen Altschul

Efter jobbet åkte vi ut till landet en sväng för att fira moster Loppans födelsedag. Det var som vanligt mycket trevligt och som vanligt mycket kaosigt. Eller jag tycker egentligen inte att det är så kaosigt, men för en utomstående kan jag förstå om det verkar så.

Aldrig får man tala till punkt, alltid avbryts man av en miljon detaljfrågor eller så byts samtalsämnet bryskt över till något annat, man får ropa högt för att få saker skickade till sig över bordet, eller ha väldigt långa armar, alltid är det någon som ska väntas in, någon som som ska ha kosher, någon laktosfritt, någon annan, sockerfritt och någon annan gravid-anpassat. En miljoner "Va??" ekar över middagsbordet och till födelsedagssången ekar fem olika stämmor och oplanerade kanon (ofta på mer en ett språk). Efter presentöppningen ska var och en få en puss och en kram (minst!) och gärna ska det applåderas och hejas på och high-fivas om någon har kommit på en finurlig present. Sen ska det sägas hej då till alla och pussas och kramas en gång till.

Jag kan inte annat än stormtrivas mitt ibland dem.

De är tillbaka

De är här igen. De har återvänt efter nästan ett års reträtt och nu har de kommit för att hämta mig.

Spindlarna.

Att jag en gång var en spindelfobiker är nästan svårt att tro när jag tänker tillbaka på förra årets kamp mot dem, Spindlarna. Mitt förhållningssätt ändrades radikalt under denna tid. Det gick från att springa skrikande ur rummet som spindeln fanns i för att hämta hjälp i form av pappa eller bror, till att sluta skrika och sedan hämta hjälp i form av pappa eller bror. Sedan började jag att försöka ignorera monstren och helt enkelt kliva förbi dem och sen började jag att själv slänga ut dem med hjälp av papper och plastmuggar. Sedan blev det mer konstruktivt och förebyggande: jag försökte täta alla hål (ett evighetsprojekt), vädra hela rummet och städa oftare. (En gång sprayade jag ner en riktigt stor paddare i badrummet med hårspray eftersom jag hade hört att de dör på en gång då (jag brukar i vanliga fall inte döda insekter eller kryp men efter ett par månader tyckte jag att det fick räcka). Jag gick hemifrån i tron att spindeln skulle ha kolat när jag kom hem. Det enda som hände var att spindeln var täckt av ett lager vitt puder och att den samlat på sig damm och hårstrån som legat på golvet).

Slutligen övergick min rädsla till en lätt fascination. Det var då jag plockade fram min kamera. Beskåda och begråt!

Till slut försvann de av sig själva någon gång i september/november. Men nu är de alltså tillbaka.

Hjärnstagnation

Det här är mitt jobb:

Jag: "Välkommen till Resebeställningen, du talar med Rebecca." (x 70 miljoner/dag)
Resenär: "Blablabla."
Jag: "När vill du åka?"
Resnär: "Jag vill åka till Vällingby centrum."
Jag: "Okej, men vilken tid vill du åka dit?"
Resnär: "Vällingby centrum."
Jag: "Vart vill du i så fall åka ifrån?"
Förvirring uppstår.
Resnär: "... Ja till Vällingby centrum."
Jag: "Ja, men var ska vi hämta upp dig??"
Resenär: "Klockan två imorgon."

Det blir några stunder av ömsesidig förvirring.

Det här är egentligen inte något att göra sig lustig över, men min hjärna håller på att skrumpna ihop till ett russin (ja ä int bitter).

Natten är dagens mor (jag väljer att se kopplingen)

För en liten stund sen kom jag hem från min första längre promenad med mig själv sedan Israel. Jag är matt och utpumpad och mitt huvud dunkar, men jag är så väldigt glad. Jag kan inte riktigt säga varför. Ibland blir jag så trött på att alltid försöka förstå allt. Något kändes väl så fullständigt tillräckligt en liten stund (och så gick jag i fällan att försöka förstå igen...).

Samla tankarna, tappa bort dem, plocka upp dem igen. Ingen panik över att inte kunna hålla dem i styr. De bara gör som de vill, men de far varsamt fram med mig. Frisk luft och mörker.

Jag kände mig pubertal och ville uppdatera min Facebookstatus till Naive (den med The Kooks) eller Who's that girl med Robyn, eller den franska versionen Qui est cette fille med Yelle, efter att kroppen genomdunkats av låtarna, väldigt mycket à la fjortis. Det gjorde jag inte. Jag ville också dansa lite för mig själv i mörkret, under det att kroppen genomdunkades av låtarna. Det gjorde jag ockå (bara en liten snutt förbi Enskede IP, men det var kanske inte så mycket att dansa som att promenera dansant).

Jag tänkte på Julia, som jag tycker så mycket om. Jag tänkte på helgen som varit så bra. På att Frankrikegänget hälsade på i Stockholm och att det var så härligt. Och på allt vin jag drack med Hanna och Sara i fredags. På att Kim kommer hem snart. På att jag ska skriva en bok. Och på nya insikter. Och nya funderingar. På att jag snart lämnar mitt flickrum och min älskade hemstad och på att det kanske var okej att känna sig lite pubertal. På att Uppsala väntar och på att vi ska ta staden med storm (som sagt, det är okej att vara lite pubertal för tillfället). På att mina örhängen som jag köpte idag visst var fina, fast pappa tyckte att de var förskräckliga. På att 21-årig naivitet är ganska så angenämt. Alltså, jag heter Rebecca och jag tycker faktiskt det (*upprorisk min, roflmao*).

Skeppshult - vägen till lycka

Idag, eller tekniskt sett igår, köpte jag en cykel. Tekniskt sett var det min mamma som köpte en cykel åt mig. I femtonårspresent, sex år i efterskott. Det är den finaste cykel jag någonsin haft och jag älskar den. Högt. Min dröm om att susa fram på Uppsalas kullerstensgator med en cykelkorg full av böcker kommer att realiseras. Inget Paris för min del i höst, jag vill ha Uppsala.

Just det, jag har varit utan snus och internet i tre dagar då jag varit på landet. På den tiden hann det hända mycket. Alltså: JAG HAR FÅTT EN BOSTAD I UPPSALA! Efter alla bakslag och avslag ang. bostäder blev jag uppringd från Dombron som sa att de fått ett avhopp på en dublett i Kantorn på Kvarngärdet. Kullerstensgator here I come!

Jippi!!!

Snilleblixt

Jag var övertrött som vanligt, klockan var två på natten, jag satte mobilalarmet på fyra timmar senare då Parken skulle väcka mig med "Jag har vart vilsen Lisa" och displayen skulle visa textraden "Yes we can", när jag träffades av snilleblixten.

Varför inte tillbringa hösten i Paris istället?

Ja, varför i helvete inte?

Besvikelse

Jag kom inte in (jävla helvetes skitpung!). Jag fick, som en liten fågel viskade, reda på det i måndags, och jag blev otroligt besviken. Antagningsgränsen har gått upp, söktrycket på Uppsala har ökat m. 10%, de har tagit bort kravet på arbetslivserfarenhet vilket frigör även 91:ornas årskull och blablabla. Jag kom inte in. Jag trodde att jag skulle det. Nu ligger alltså gränsen på 2,4 i kvotgrupp B1 och 22,5 i Uppsala och Stockholm. BLÄÄ! Jag får nog vidga perspektivet till andra lärosäten till nästa termin. Typ Örebro.

Men all känslostorm som jag lyckades uppbåda - eller misslyckades med att hålla tillbaka - på jobbet är bortblåst. Jag har koncentrerat mig intensivt på besvikelsen tills natten till igår, alltså tisdag/onsdag natt, när jag fick en plötslig snilleblixt. Och det är mycket hellre den jag vill skriva om!

Saknad

Det är egentligen en okomplicerad sak, det att sakna någon, att komma över och gå vidare. Det räcker med att låta tiden gå. För det gör den oavsett protester. Det svåra är bara, att den går så långsamt, tiden. Ibland.

Läget är under kontroll, det var inte alltid så. Skratten är inte undantdagstillstånd och de är heller inte oäkta. Men när man skiljs från vännerna som man talat så förnuftigt med om sitt komma-över-ande, intellektualiserat sorgen och uppmuntrats i största välmening, när man skiljts från tunnelbanefolket och ljuset från spåret och promenerar hemåt i kvällen. Och det blir tyst. Det är då tiden går för långsamt.

Och jag orkar inte styra min kosa, inte tänka framåt, vill bara driva för vinden. En liten stund i alla fall. Jag vill bara att det ska vara okej att vara ledsen, tills tiden återfått sin normala takt, eller tills jag glömmer bort den.

Ord om ingenting

Häromdagen fick jag mig en glad överraskning när jag såg att besöksstatistiken för Ord i sinnet hade ökat. Den hade inte bara ökat utan fyrdubblats. Jag blev alldeles upprymd när jag för ett ögonblick trodde att det var Världen som Sett Mig, innan jag insåg att jag inte var den enda med antagningsbeskedsångest, utan att en hel del människor googlad "Urval förbereds/körs" och hamnat på min blogg. Mitt begynnande storhetsvansinne klubbades bryskt ned.

Åter på jobbet med alldeles för lite att göra. Detta sedan vår beställningscentral anställde 10 nya personer eftersom vi var underbemannade, och sedan blev av med 30% av alla inkommande samtal. Från att ha haft en konstant kö på telefonerna sitter vi nu och rullar tummarna och dagdrömmer om det vackra vädret som vi skymtar genom fönstren. Jag ägnar mig åt att leta cykel och bostad på nätet och förkovra mig i Hanna Hellquists krönikor. Jag har tre månaders krönikor av Hanna Hellquist att ta igen. Ah.

Sinnesstämning: Lite lågmäld och trött men glad och lugn. Detta sedan jag och min kära mor ägnade kvällen och en bit in på natten åt att diskutera Israel-Palestina-konflikten. Om detta finns förstås mycket att säga. Men just nu har jag ingen lust och nöjer mig istället med att säga att jag anar något slags ljus i en lång, lång, skitig tunnel som jag annars tidigare bara uppgivet kikat in i. Gladheten kommer sig nog mycket av att jag pratade med Julia för en liten stund sen för första gången på länge. Bara det är ju fint nog, men det visade sig dessutom att sannolikheten att vi båda kommer att plugga i Uppsala i höst är mycket högre än jag trodde. Jag liksom skuttade upp ur min stol när jag fattade det. Och ikväll ser jag fram emot att hänga med Camilla. Och imorgon är jag lite sugen på att vara huslig. Imorgon vill jag städa, putsa fönster och göra hummus.

Och en annan sak. Robyn måste ju kommenteras! Hon var fantastisk på Roskilde! Lätt den roligaste koncerten jag var på. Otroligt proffsig och duktig, hon bara gav, gav, gav. När hon spelade "Hang with me" kom min inre, blödiga tönt fram; jag fick gåshud och tårar bakom ögonlocken.

http://www.youtube.com/watch?v=MdwueBQOQ5s&feature=related

Urval förbereds/körs

"Urval förbereds/körs" - så lyder upplysningen från studera.nu angående min ansökan till psykologprogrammet i Uppsala. Jag är nervös.

Jag vill vina omkring på cykel över Uppsalas kullerstensgator, äta billiga nudlar, klaga över dyr kurslitteratur och knappt befintlig ekonomi, sitta och kämpa med deadlines, organisera mina studier till ett myller av post-it-lappar och skriva vackert i min nyinköpta kalender. Nostalgin är nog ofta vackrare än verkligheten. Men ändå. Nytt folk, ny stad, ny sysselsättning, nytt kapitel. Om jag nu kommer in vill säga... Jag känner över huvud taget lust till allt möjligt, fixa egen bostad, köpa cykel, skaffa nytt jobb. Ångesten över itutagande är borta.

För första gången sedan gymnasiet känner jag att jag ser fram emot att plugga. Jag läntar till och med, så där som man gjorde när sommarlovet började lida mot sitt slut förr om åren. Jag sökte förra terminen, kom in på Örebro Universitet och kände absolut ingen glädje över det. Så jag drev omkring ett par månader och kände mig olycklig över hur livet tedde sig. Sen drog jag till Israel och levde livet där istället.

Men nu kryper förväntningarna i kroppen.

Parhästen

Nu har jag tagit kvällens sista samtal och blivit sittade kvar i min kontorsstol.

Jag saknar min parhäst. Den är på landet i Roslagen. Jag är inte mycket för att rubricera mina vänner, "Bästa vän" hit och dit. Hon bara är min närmaste vän, punkt. Hur hon kom att kallas Parhästen vet jag inte. Men det hade sitt ursprung i att vi ständigt var ett radarpar. Igår var jag och hon och en annan häst och badade vid Farstabadet (helt fantastiskt skönt och vackert!) och det var då, på den promenaden mot oändligheten och vidare (aka fotbollsmatch och kröka i Hökarängen), som vi tilldelade Parhästen den förnäma titeln "Ers Kungliga Höghet Parhästen". Detta på grund av att B kallar vissa av mina vänner för "snygg-x" (x:et är alltså ett utbytbart kompisnamn) och Parhästen kände sig förnärmad för att inte hon också hade det epitetet. Jag ville dock hävda att Parhästen var det finaste man kunde bli, och för att understryka detta blev det alltså "Ers Kungliga Höghet Parhästen".

Hon är alltså på sitt landställe på grönbete och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Och det känns lite tomt utan henne på jobbet. Därför tillägnar jag henne denna lilla sång:

Parhäst, kom hem,
för jag längtar efter dig,
kom innan sommarn är slut lilla Parhäst.
Åskan har gått,
och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna lyser,
på himlen igen.

KOM HEEEEEEEEEEEEM.

Färdtjänst, Färdtjänst är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Det är något med de där raderna som Stagnelius knåpat ihop. De dyker alltid upp i mitt huvud.

Jag sitter på jobbet och försöker hålla mitt humör i styr. Det pendlar lite för lätt och fort av helt obetydliga orsaker. Inkommande samtal hör till ovanligheterna, det är nästan så att man ser fram emot dem. Samtidigt gruvligt trött på att upprepa mantrat "Välkommen till Resegarantin, du talar med Rebecca" för sjuhundrafemtioandra gången i ordningan. Fast det är klart, jag säger ju också "Välkommen till Färdtjänsten/sjukresor/schemaresor/dagisresor" ibland också - icke att förglömma! Jag är ensam kvar till stängning vilket faktiskt är lite skönt. Klassisk musik hörs borta från trafikplaneringen.

Jag har inget att klaga över på något vis. Men jag gör det ändå, så kanske jag kan stryka ett streck över det och sen skriva saker jag vill skriva om. För det här blir ju till ingenting (seriöst).

Irritationsmoment 1: Jag ägnade jättelång tid åt att ändra om layouten på bloggen, som ändå bara blev sämre och försökte infoga ett nytt ordmoln som inte gick att spara ner på sidan. Som tur var kunde min kollega Malin fixa detta med sina superdataskills och problemet var löst!

Irritationsmoment 2: Gud så jag hatar ordet "egentid" (ordet spelar i samma äckliga liga som "unna sig", "kvalitetstid", "för det är jag värd" och "behöva komma bort"), men inte desto mindre var det precis egentid jag efterlyste ikväll. Det är inte ofta jag gör det, att vara själv är det värsta jag vet ibland. (Och det bästa jag vet ibland.) Hur som helst, jag kom ifrån tråden: med en bror i Ryssland och två päron ute på sjön hade jag sett fram emot att åka hem och vara själv några timmar; laga mat (ceasarsallad - mm!), lyssna på min ljudbok (Midnattsbarnen - mm!), städa och putsa fönster, kanske titta lite på tv - när mobilen ringer och det är "Hem". Mamma och pappa bestämde sig för att komma hem tidigare. Yippi. Så var det med den friden. Jag är APAtrött!

Men sen var det nog slut på bekymren. Nu stryker vi ett streck!

Roskilde!

Nu drar jag till Roskilde! Bokstavligen nu. Om tio minuter går tåget in till centralen. Pepphet! Hej då!

Återförening

Idag fick jag tillbaka min bagageväska från Tel Aviv! Det är jag glad för.

Idag fick jag också tillbaka Internet!! Det är jag också mycket glad för.

Snart ska jag iväg och träffa jobbarkompisarna och ta några öl. Det är också mycket glädjande.

Jag är glad. Men lite för bakis och seg för att bli så där överlycklig och kunna uppbåda den entusiasm som min resväska förtjänar. Annars är det en lugn dag. Hela veckan har varit intesiv och händelserik. Skönt. Mitt liv börjar likna sig själv igen. Det är en lättnad! I övrigt: min henna"tatuering" i en mycket suspekt form i handflatan sitter fortfarande kvar efter bröllopet i torsdags (som var störigt roligt!). Det är allt jag har att säga nu. Jag är i en suspekt form.

Och snart sk jag ju till Roskilde kom jag på nu! Yabadabadoo! Baloo.

Fundering på tunnelbanan (vid Gamla stan mot Hagsätra)

Kan det vara så att det inte är så viktigt att veta vem man är, utan att det viktiga är att veta vem man vill vara?

Jag har läst rätt mycket Stefan Einhorn och annan hej kom och hjälp-litteratur på sistone.

Stuck up Stockholm

Jag tänker att jag är hemma igen när jag gick genom ankomsthallen (utan min förlorade bagageväska) på Arlanda och Drottning Silvia, E-type, Eva Dahlgren och andra viktigheter hälsade mig "Welcome to my hometown". Jag får alltid en Yes!-känsla, lokalpatriot som jag är.

Jag vet att jag är hemma igen när jag kommer på mig själv med att skriva listor. Mina fem miljoner "Att-göra-listor" fyllda av viktiga och obetydliga saker är tänkta att skänka tillfredsställelse och självbelåtenhet när jag får sätta en bock, samt känslan av att jag har kontroll över min tillvaro. Det kan stå allt från "Hitta bostad i Uppsala", "Hitta det borttappade tältet till Roskilde", "Ringa till x" till "Boka tid på RFSU" (sorry for sharing). De där listorna är beviset på att jag är tillbaka. Hej då Israel och bekymmersfri tillvaro och hej Sverige och prestationsångest och vara-effektiv-och-lyckad-komplex. Men jag skyller inte på någon.

Jag känner mig fortfarande inte helt återanpassad till verkligheten och den Stockholmska civilisationen. Det känns lite märkligt. Vadå? Kan jag inte gå omkring i haremsbyxor och sandaler på stan? Ska jag laga mat själv? Och tvätta själv?? Och alkoholen, ska den verkligen vara så här dyr? Vad hände med gratis? Och ska jag verkligen bestämma själv över min tid (hjälp!)? Och spelar klubbarna annan musik än bara Lady Gaga?

Jag tycker om att vara hemma. Men när vännerna är träffade, jobbet jobbat på, Stockholm genomvandrat, familjen kramad och när mina kinder nypts färdigt av mormor infinner sig en anitklimaxkänsla. Jahapp. Så var det gjort. Next? Och Stockholm. Som jag längtade efter så. Fy fan vad pretantiöst det är!!! Jag hade tre fantastiska månader på en kibbutz bland bergen i Israel, vid gränsen till Libanon och tio grymma dagar i Tel Aviv, en stad jag blev kär i. Staden har puls, en nerv och en rycka-på-axlarna-mentalitet när det kommer till problem.

Jag förstår det fina med att bo så nära naturen, avskärmad från civilisationens självpåhittade stress och statuskåthet, efter att ha bott i en bubbla till kollektiv på kibbutz Bar'am i tre månader. Jag som alltid skyltat med min Stockholmskärlek ser mig omkring och upptäcker hur jävla fucking arty party Stockholm är. Pretantionens högborg. Vi klär oss för att visa vem vi är, men också för att visa ATT vi är. Jag blir så trött på det. Alla stuck up, arty party, bajsnödiga människor. Dra ut de hornbågade glasögonen ur röven för fan! Liksom.

Back in da Stock and ready to rock

Jag är tillbaka.

(Närmare bestämt vid 14-tiden, i ett stycke, många erfarenheter rikare, men en bagageväska - förstås innehållandes bagage - fattigare.)

Sista kvällen med gänget

Jag väntar. Jag sitter på mitt rum och insuper allting. Kvällen, vännerna, vinet. Lyssnar på Naive med The Kooks. Om en liten stund ska jag gå ner till de andra. Vi har grillfest. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Och jag vet att det inte krävs något av mig heller, det finns kanske inte så mycket att säga. Men jag känner mig lycklig. Jag är lycklig på den här platsen. Det har varit många berg och dalar här uppe. Jag har blivit berochdalbanevan kan man säga. Jag har velat åka härifrån tidigare. Svurit över slitigt arbete och äpplen som aldrig tar slut. Väntat på att the time of my life skulle infinna sig. Jag vet inte vad som är det att ha sitt livs bästa tid. Det kanske inte är de här specifika månaderna, men det känns som att det bland annat är nu. Jag har velat åka hem tidigare, tyckt att två månader räckt. Men jag är så glad att jag kom att älska den här platsen till slut. För det gör jag verkligen av hela mitt hjärta! Imorgon åker jag härifrån.

Kibbutz Bar'am - JAG ÄLSKAR DIG!

En dag av inga åstadkommanden

Idag har jag varit ledig och jag har åstadkommit absolut ingenting. Förutom att gå ett varv runt kibbutzen, läsa 37 sidor i Boktjuven, tittat på filmen "Youth in revolt" m. gänget i common room och kännt mig rastlös. Rastlöhset och trötthet på samma gång och vemod inför att åka härifrån om bara tre dagar.

Det mest spännande som hände idag var upptäckten att Blue Trey Guy har börjat välja en ny färg på brickorna i Dining room, som annars utan undantag brukade vara blå. Ben, en kille från Holland som jobbar i Dining, har tydligen gömt alla mörkblå brickor för honom. Nu för tiden väljer Blue Trey Guy alltså beiga brickor. Beige Trey Guy ligger bara inte lika bra i munnen.

Nä, nu ljög jag kom jag på, det hände faktiskt en ännu mer intressant sak idag! Rie och Kelvin kom just tillbaka från Nazareth (av ngn anledning har folk, dvs. vi volontärer, vallfärdat dit de senaste dagarna) där de var med om att en bomb smällde. De hörde hur skott avfyrades och hur en bomb fick kyrkan de befann sig i att skaka, och de såg hur gatorna tömdes på folk. De var båda helt oskadda och jag har inte hört något mer om händelsen eller vad det var som verkligen hände. Men det hela kändes ganska overkligt och svårt att ta på.