Prokastinering, du är mitt Everest

Så har det gått ytterligare en månad av oinfriade löften om den här så kallade bloggen. Jag måste kanske erkänna mig besegrad, till slut. Det är lustigt, för i all min kluvenhet inför att göra det här utbytet så var tanken på att skriva en av de saker som kändes så okomplicerat roligt. Kanske är det ambitionen som lägger krokben (ännu en gång), kanske har jag inte känt mig så full av entusiasm inför mitt varande här som jag kanske hoppats att jag skulle. Jag vill förmedla allt, men har inte riktigt haft ro, mitt uppmärksamhetsspann är oroväckande kort (jag börjar på allvar fundera över om mina frontallober kanske är ett par neuroner korta). Från och med nu slutar jag lova runt, men jag kanske skriver en rad då och då i alla fall. Ibland kommer berättarglädjen med full kraft.

Cyberrymd, jag är tillbaka

I drygt sex veckor har jag nu försmäktat på denna ö - jag har inte skrivit på ett tag men jag är fortfarande här! Jag går och tänker då och då på saker jag vill berätta om, men lite tid och mycket praktiskt att ordna i kombination med en förkärlek för struktur och kronologisk ordning när det kommer till att skriva, har gjort att det inte blivit så mycket med det. När det har gått så lång tid (allt är relativt!) vet man inte riktigt var man ska börja eller hur man ska sammanfatta. Men nu har saker och ting börjat stabilisera sig så jag ska överge allt vad struktur heter och börja mitt i.

En liten sammanfattning:
Jag har bott hos min kusin I Queens, jag har fått ett rum i Bed-Sty, jag har blivit av med ett rum i Bed-Sty (och nästan fått magsår på kuppen), jag har jagat bostad, jag har fått en bostad, jag har bott tillfällit i en nedlagd gammal dockfabrik i Williamsburg, jag har flyttat från Williamsburg till Long Island City iQueens, jag har börjat skolan, jag har bytt kurser, jag har fått en gitarrlektion, jag har varit på MoMa PS1, jag har varit med om en Surreal but nice upplevelse i Metropolitan under min bostadsjakt, jag har varit i de ultraortodoxa judiska kvarteren i Williamsburg, jag har varit på en regnbågskabbalatshabbat, jag har sett Alicia Keys uppträda i Central Park, jag har varit på stranden i Coney Island, jag har nästan åkt till Boston med en kompis från Israel, jag har åkt färja över East River, jag har firat Rosh Hashana och Yom Kippur, jag har beundrat Williamsburg bridge varje gång jag gått förbi, jag har  jag har gått vilse otaliga gånger, jag har varit på Dumbo Arts Festival, jag har pluggat lite emellanåt och, i förrgår gick jag förbi freaking Lucy Liu!!!!!! Så lätt strastruck som jag är var Lucy Liu en ganska big deal. Det var dagen jag skulle flytta, och jag gick ganska nyvaken ut för att köpa kaffe runt hörnet (naturligtvis i flipflop, osminkad och iförd första bästa jag ser-kläder) och så går jag rakt in i en tv-serieinspelning och så bara står hon där. Försökte uppbåda så mycket coolhet som är möjligt i flippflopp och i nyvaket, osminkat tillstånd. Kanske lyckades jag. Kanske gick jag ett varv till runt kvarteret.

Mitt liv som hobo

Kära vänner!

Det blev inte så mycket skratt efter att vi skulle skriva kontrakt på Murder Avanue. Det är en mycket lång och inte alldeles rolig historia. Den ska jag berätta i oklippt version vid tillfälle, men kontentan är i alla fall att jag fortfarande letar boende i staden och håller mig fullt sysselsatt med det, därav min frånvaro i cyberrymden (inklusive alla sociala medier jag vanligen begagnar). Jag är dock vid god hälsa och gott mod och ser fram emot att berätta om roligare saker längre fram, för det känner jag att det finns potential till!

Hoppas alla mår bra. Mycket lycka till till de som börjat nya utbildningar, flyttat till nya städer och återvänder till skolan idag!

Xoxo, som vi skriver här i Amerika.

De första dagarna i ett nötskal - Dag 1

Vakna jetlagad och förvirrad. Hur hamnade jag här och varför? Bege sig till stan för att styra upp mitt nya liv. Dagens outfit: linnebyxor och vit tunika. Dagens väder: plötsligt regn. Resultat: inte så bra. Saker att fixa: ny telefon, adapter, datasladd, simkort. Saker jag kom hem med: ett paraply. Ingenting tycktes gå min väg till en början den dagen, men det skulle ordna sig.

Bege sig till Brooklyn för att titta på rum i Williamsburg (en egen historia) tillsammans med en annan utbytesstudent från Uppsala, Martin. Mycket glad över att ha fått en ny kompis glömde jag bort förmiddagens misär en stund. Det blev inget med rummet, men jag var glad ändå. Vi promenerade längs Bedford Avenue, även känt som hipster-mecka (hört på vägen upp från tunnelbanan av trumpen och missbelåten hipster - "Bedford is like the new Times Square"), köpte ta med-middag och satte oss vid piren vid Kay Avenue i Brooklyn med utsikt över vad som föreföll vara ett skrämmande Manhattan med tanke på vår stundande hemlöshet. Tänk, sa jag, när allt det här är över, då kan vi skratta åt att vi satt här och var miserabla. Sen skrattade vi lite nervöst, som om vi verkligen trodde att det skulle lösa sig. Oy vey, vad visste jag väl då.

Imorgon, onsdag, ska vi utbyta nycklar och pengar för de rum vi beslutat oss för i området Bedford-Styvesant! Det ligger bredvid en gata som heter Myrtle Avenue och som - nu blir mamma glad - tidigare kallades Murder Avenue. Under 80-talet pågick tydligen riots i området, det var en klasch mellan afro-americans och chassider som bodde i där. Men lugn, bara lugn, området är mycket lugnare nu! Väldigt up and coming, enligt vissa. Notorious BIG kommer ju därifrån, bara en sån sak. Men vi får väl se imorgon hur det blir det med det där skrattet...

Det lockande och skrämmande Manhattan.

Let's hear it for New York!

Ja, det gick ju så där med att hålla den här bloggen uppdaterad, kan man ju konstatera. Kan nog ändå tycka att år 2012 faktiskt kom undan. Borde byta namn på den till "Goda föresatser - om ingenting i allmänhet".

Hur som helst. Fylld av de goda föresatserna var jag tvungen att inse att mitt matlåde-liv på Carolina Rediviva, inte riktigt var så spännande att skriva om. Och kanske var det just matlådetristessen som fick mig att söka mig till andra sidan Atlanten. Jag befinner mig alltså i New York. Staden jag drömt om att bo i och bestämt mig för att ta mig till - sägs det åtminstone, i svaga stunder är det minnet lite luddigt. Nu är jag alltså här. Och i starka stunder känns det svindlande.

Det är nu måndagkväll i det stora äpplet, jag sitter i min syssling Heidis lägenhet i Jackson Heigts i Queens och knappar och det har gått fem dagar sedan jag kom hit. Har inte riktigt haft ro att sätta mig för att skriva eftersom det varit så mycket praktiskt att ordna med, men nu börjar saker och ting falla lite mer på plats. Och ja, det har ju varit ett hårt tryck på min facebooksida om att jag ska uppdatera denna blogg. Hela tre inlägg, samtliga från mina föräldrar, låter mig förstå hur efterfrågad den är. Så nu gör jag det igen, svänger mig med de goda föresatserna och börjar! Här tänkte jag skriva om mina kommande (miss)öden och äventyr, och kanske en och annan matlåda.

År 2012, du kommer inte undan

Så många storslagna idéer om texter, reduceras nu till detta lilla korta. Under 2012 års sista skälvande timmar kastar jag in handduken mot prestationsångest och tar upp Ord i sinnet igen.

Det är nyårsafton och naturligtvis är jag lite efter i tidsschemat. Till nyårsfesten har jag producerat den antagligen mest självgoda efterrätten som skådats: marängfågelbon med halloncheesecake och bär. Förhoppningsvis är den god och inte bara självgod.

Sömnen

Har för länge sen kastat in handduken i kampen om de åtta timmarna. Sömn, varför kan vi aldrig bli vänner du och jag? Varför vill du ha mig när jag inte vill ha dig och varför kan jag inte få dig när jag vill ha dig?

Helena af Sandberg-syndromet

Jag var på Parkteater i Bredäng med Emma, Sara och Saras mamma. Det är den perfektaste sommarkvällsakiviteten! Deja vu-upplevelse när jag insåg att jag varit hemma hos en av skådespelarna en gång i tiden - en kväll jag då ville glömma bort. En påminnelse om Helena af Sanberg-syndromet - det att i ett socialt sammanhang (i detta fall med Helena af Sandberg) helt låsa sig så att det blir omöjligt att säga något, man har helt enkelt inget att säga (och detta kan ursprungligen bero på timing el humör), det blir en ond spiral och plötsligt känns det som att man genomgått en metamorfos till en grå mus. Man vill skrika "Det här är inte jag!!!", men allt som kommer ut är ett litet pip, vilket avskräcker en från att öppna munnen på ytterligare en halvtimme eller så. Allt man önskar är att få förenas med väggen, antingen genom att bli en del av inredningen eller genom att dunka huvudet i den.

Elakartad optimism

Jag har drabbats av en svårartad optimism. Den tar snart hela min kropp i besittning och den ger inte med sig. Jag börjar frukta för munsår, då mina mungipor drar åt motsatta håll alldeles för mycket. För mycket att säga, för lite tid att säga det på, det är den typen av kontext som är fördelaktig för mitt välmående och där är jag nu. Med andra ord: jag har så mycket storslagna planer för min kära lilla plats i cyberrymden, men så lite tid att breda ut mig på.

Njut för helvete, njut.

Just nu vågar jag knappt skriva en rad, för det känns som slöseri med ord som kunnat läggas fram på ett tjusigare sätt, men jag har inte tillräckligt med kapacitet i hjärnan för att hålla allt därinne för tillfället. Det vill ut, huller om buller. Kanske tar jag mig tiden att sitta ned och fundera på i vilken ordning de egentligen borde ha kommit, någon annan gång.

I alla fall.

Hanna Hellquist undrar i sitt program Jakten på lyckan om receptet på lycka inte kan sammanfattas i tre saker: Något att göra, någon att älska och något att se fram emot. Jag tror att det ligger mycket i det, framför allt i det sista. Jag försöker ta på den där känslan som växer i bröstet ibland, den jag tror är lycka, ömsom stillsam, ömsom bubblande. Klichéer som jag har inte bättre ord för. Jag skulle vilja förklara känslan, men mina försök (inget av dem) når inte fram. När jag försöker nå den där känslan i alla fall, den jag tror är lycka, och förstå den, tänker jag att stunder då jag är som lyckligast är när det känns som att dagarna inte räcker till för allt man vill göra och uppleva och känna. Som att hela livet ligger framför en. Något att se fram emot. Allt att se fram emot.

När känslan uppstår, och hittills har jag aldrig kunnat predicera den, är allt jag kan tänka: njut, njut nu för helvete, det blir inte bättre än så här! Vill bevara känslan, knappt leva ut den eftersom jag inte vill att den ska försvinna, och samtidigt, maximera den. Inte skynda på, inte hålla tillbaka. Det är det läskiga med att inte kunna styra. Och det är charmen. Vissa saker ska kanske inte dissekeras, analyseras eller förklaras. Njut för helvete, njut.