Att välja det blå pillret, eller kampen om Diskberget

Jag mår så bra. Dalarna kommer ju tillbaka, men på senare tid har de varit sällsynta. Och det är så skönt. Ibland blir jag lite rädd för att jag har blivit lycklig och tråkig. Städad, strukturerad, stabil, trygg med mig själv och med min tillvaro, jag vet var jag har min plats de närmsta åren om jag vill. Jag kommer oftare i tid och jag diskar min disk och moppar mitt golv. Jag minns det som att jag funderade mer förut. Att jag analyserade och grubblade, inte över saker i min kurslitteratur utan över saker som kanske utan att vara det, kändes viktiga. Allt som kändes kändes viktigt. Det kändes som att bitar i mitt enorma pussel föll på plats, tillsammans med slarverier, osunt leverne med för stort intag av det mesta, för lite sömn, för lite träning, ett känsloliv som lekte hela havet stormar, ett konstant drömmande och drämmande med skallen i otaliga väggar och en vilja att ge allt av sig själv till någon för att få hålla någons hand. Det kan vara inbillning. Har jag slutat grubbla eller har jag bara blivit lycklig?

Kanske är det så att just den tanken uppkommer just för att motverka detta eventuella fenomen. Lite oro ger ett skönt fokus. Det finns något som kan bli bättre! Någon sa en gång att jag älskar att vara olycklig. Jag minns det eftersom jag har ett fantastiskt minne. Jag undrar om jag kan vara till freds en längre tid eller om jag alltid måste hemsökas av det väntande Diskberget. Vi hade ett symbiotiskt förhållande: så länge som diskberget fanns, fanns samtidigt en förhoppning om det skulle bli bättre, när jag bara diskat/när jag bara klarat det blir allt bra... Kanske måste man alltid fortsätta kämpa mot berget i uppförsbacke? Eller så är det så att man alltid måste kämpa mot berget, men inte alltid i uppförsbacke? Och det här med mina moppade golv. Jag kanske inte är så illa ute. En gång är ingen gång... eller?

Att fylla 22 - så här går det till

Klockan är nästan tolv, natten till min födelsedag, när jag dansar in på ett tomt dansgolv i en av Snerikes korridorer i min allra mest emotive hardcore-utstyrsel: halsen är täckt av en palestinasjal, benen av chockrosa nätstrumpbyxor och ansiktet av kajal, en Broder-Daniel-stjärna och den snedaste snedlugg Uppsala skådat och armarna av ytterst politiskt korrekta låtsasskärsår. Magen är tom, stegen lätta och underarmarna vevar i eviga, frenetiska cirklar till untz:et (mina, under onyktra omständigheter, ständigt återkommande armrörelser). Efter mig dansar en halvnaken tjej med leopardgummistövlar som alltid hänger på festival, en brattig golfare, en stepford wife, Svampbob fyrkant, några andra alternativa svårt plågade själar och Barbie in. Välkomnar oss gör självaste DJ Pauly D.

Dagen därpå, den första dagen på året 22, vaknar jag upp i Toruns säng. Jag får en mysig morgon med födelsedagssång av fyra fina flickor och Domkyrkan. Torun bakar scones och det är då jag känner att jag inte kan gå upp ur sängen. Jag har den värsta baksmälla jag haft sen förra våren trots att jag (och detta är inte förnekelse!) varit på en lagom nivå dagen innan. Så går det till när man låter middagen utgöras av Marabouchoklad med Apelsinkrokant. Ett år äldre, men tydligen inte mycket klokare. Resten av dagens ljusa timmar tillbringar jag i fosterställning i ett mörklagt rum tillsammans med en hink (a sight for sore eyes) och så småningom Torun som kryper upp i sängen när illamåendet lagt sig. Det blev till slut väldigt mysigt.

När jag många timmar senare släpar mig upp för att ta mig hem till min lägenhet för att stå värd för födelsedagsståhej, möts jag i spegeln av en chockerande syn: förutom hopsjunkna axlar, sänkt huvud och plirande blick, så har kajalen smetat ut sig, håret är en enda stor rastafläta och ansiktet har exploderat i en allergisk reaktion (vilket jag misstänker berodde på pudret jag provade kvällen innan) - jag har röda utslag över hela ansiktet och halsen, munsår och ett brustet blodkärl i ögat. Det enda som tycks intakt är den svarta stjärnan på min kind. Förvirrad tanke 1: Jag skulle ju bara bli ETT år äldre! Skamfilad och modfälld beger jag mig hemåt och känner mig som Pomperipossan.

Jag mådde sedan mycket bättre och hade en väldigt trevlig kväll med vänner från Stockholm och Uppsala och massor av hembakad pizza. Nästa dag låtsades jag att det fortfarande var min födelsedag. Den tillbringade jag på V-dalas söndagsbrunch med mitt järngäng från Stockholm och senare på Café Linné med en saknad och efterlängtad. På eftermiddagen får jag frossa och feber, och sen låg jag sjuk och däckad i en vecka. 22, here I come. Jag ä int bitter.

Jag inledde mitt 22:a år på detta jordeliv med att visa att jag inte lärt mig någonting, men det är inte så lätt är man är så ung som jag!

Ett härdat, 22-årigt ansikte två dagar senare...

Ge mig berg och gröna dalar, utsikt över Libanon och en övergiven tennisbana

Jag sitter på tåget och väntar på att det ska ta mig tillbaka till Uppsala, ramlar nykär i Stockholm. Det är en ologisk kärlek som jag aldrig lyckats förklara, för vad har stockholm någonsin gjort för mig? Den är förbehållslös och stolt. Kanske som kärlek ska vara. Nu rullar tåget. Jag lyssnar på musik genom mina ljudisolerande hörlurar, det är en speciell sorts låtar jag vill höra, på hög ljudnivå. Jag minns kibutzens fria dagar. Jag tog mina promenader runt det lilla samhället, många gånger. Omgiven av berg och dalar, med utsikt över Libanons karga landskap och Israels gröna, med musiken som dånade genom hela kroppen, kändes det som att livet var så påtagligt som det någonsin kunde vara. Det är så jag minns det. Jag gick varv efter varv efter varv.

Ett första stapplande steg

Efter snart en veckas exil utmanar jag nu ödet och lämnar min soffa, ger mig ut i snöyran och går två kvarter bort för att fika med min parhäst. Jag vet inte när jag senast varit så här sjuk och dålig, året 22 har hittills inte imponerat, men nu är det mycket bättre och nu får det faktiskt vara nog med sjukerier.

Och ikväll ska jag banne mig tillbaka till Uppsala och dansa till Den Flygande Bokrullen, om jag så ska shotta hostmedicin hela kvällen!

Kom tillbaka färger

Jag känner mig som en vindflöjel. Mot svaga lika lite som mot starka vindar har jag något att sätta emot. När Pocahontas-vinden är full av färger, då är det härligt att vara en vindflöjel. Annars är det rätt så överskattat faktiskt. Jag är tacksam för att Broder Daniel-stjärnorna lyser med sin frånvaro. Jag älskar att jag inte är 17 längre. 22 är det nya svarta. Men jag är fortfarande en vindflöjlig.

Du håller min hand så håller jag din?

Idag fick jag höra en vacker historia. Den styrker min erfarenhet att många livsklokheter erhålls i Stockholms tunnelbanesystem, stockholmarnas kollektiva transportsystem, där vi reser samtidigt men inte tillsammans.

Två unga kvinnor möts på tunnelbaneperrongen på Gullmarsplan. De är främlingar för varandra. Den ena kvinnan gråter öppet. Ett sådant oförblommerat beteende ingår inte i kollektivavtalet. Den andra kvinnan går fram, frågar hur det är fatt. Hon får en cigg till svar. De pratar, de möts, de röker, de skiljs åt.

Jag tror på att hellre fråga en gång för mycket än en gång för lite, på makten hos utsträckta händer. Jag har ingen aning om vem den gråtande kvinnan var. Men den andra, hon med den utsträckta handen, har en evig plats i mitt hjärta.

Han har en grön palestinasjal och svarta Ray-Bans. Och han har inte mycket till övers för sådana som jag.

Han har en grön palestinasjal och svarta Ray-Bans. Han är inte bara vänster, han är vänster. Min andra vecka i Uppsala, på väg ut i nationsdimman, pratar vi om det stundande riksdagsvalet och vi finner varandra i att vi finner varandra på rätt sida på den politiska skalan. Snart är vi mitt uppe i en diskussion om Israel och Palestina och han sätter stor ära i att "vara vänster". Det kan man väl få göra om man vill, för all del, jag röstade på vänsterblocket i valet - det är mot tron att man måste ha en specifik åsikt i just denna konflikt om man röstar vänster, som får mig att koka. När jag säger att den viktigaste orsaken till att jag inte kunde rösta på Vänstern var på grund av deras hållning till Israel och till och med skulle kunna tänka mig att rösta på Folkpartiet för den sakens skull, är känslan av gemenskap som bortblåst och han ser ut som att han blivit slagen i ansiktet. Diskussionen fortsatte i stigande decibelnivå och så småningom riktar han en pekfinger mot mig: "DU, när det kommer till Israel och Palestina är jag fa-an antisemit!!". Eftersom jag är judinna känner jag att vi inte har så mycket mer att prata om. Luften går ur mig.

Det finns inget om upprör mig så mycket just nu som denna obefogade hets och detta hat mot Israel, liksom idiotin och trångsyntheten från de som inte kan hålla sig sakliga i sin kritik till en stat utan ger alla judar en kollektiv skuld. De skjuter sig själva i foten, av uppenbara orsaker.

Jag ska inte vara alltför hård. Jag tror inte han skulle stå för det om jag frågade honom om det mitt på ljusa dagen. Men att han ändå kallar sig antisemit "när det kommer till Israel och Palestina" tycker jag är oroande. När det kommer till Israel-Palestina-konflikten har det i Sverige och i svensk media blivit legitimt att säga lite vad som helst, oförnuftigt, osakligt, eller osant.

Man får tycka vad man vill om konflikten, man behöver inte välja sida. Även om jag inte delar åsikter med killen som kallade sig antisemit, så är det inte åsikterna jag har problem med. Jag har problem med skygglapparna han sätter på sig, jag har problem med demoniseringen av landet Israel som pågår och med den skeva, orättvisa debatten som sker i svartvitt.

Därför känns det så bra att ha skrivit under en anmälan till granskningsnämnden av Uppdrag "Gransknings" partiska skildring av Ship to Gaza. Någon måtta får det fan vara.

In vino veritas

Det var en kväll för många månader som det föll på plats. En dittills aldrig saknad eller efterfrågad pusselbit som damp ned och sa något om hur det kunde vara, om hur det skulle vara, om hur det skulle kännas. Det var på den tiden då man fortfarande lät sig imponeras och hänföras av neddimpande pusselbitar. Eller kanske rättare sagt, den tiden då man inte satte någon ära i att göra hemlighet av sin hänförelse. Och så var det en annan kväll, som det bara kollapsade. För den härdade var det ingenting märkvärdigt, men känslan var ändå, att alla färgerna försvann. Färger man dittills aldrig saknat eller reflekterat över.

Tiden går.

Många månader senare i en ny stad går man från Blåsenhus. Man cyklar hem. Man packar ihop sin dator. Man beger sig till Sysslomansgatan där ens människor bor. Man äter hämtmat i vita kartonger. Man korkar upp vinflaskan och sätter sig för att skriva ett par A4 om vad Sanning är och om hur vi kan uppnå sanning. In vino veritas. Och så är de plötsligt där igen. Färgerna. När kom de tillbaka?