Flytt

Nu. Exakt nu flyttar jag. Farväl Stockholm, jag älskar dig!

Ineffektivitet - det är så vi jobbar

Jag är världens mest ineffektiva människa. Så är det bara och så kommer det förmodligen alltid att förbli. En liten insikt jag fick idag. Men det var ändå en fin dag.

FARVÄL FÄRDTJÄNSTEN!

Farväl kära arbetsplats, nu flyger jag min kos! Och går och ser Inception med Sara istället. Den sista felbokningen tillrättad, den sista utskällningen mottagen, det sista ursäktandet givet. Det ska jag inte sakna. Men om jag känner mig själv rätt, så kommer jag göra det ändå. Och jag kommer att sakna alla mina kära, kära kollegor! Jag har inte älskat mitt jobb men jag har alltid älskat denna arbetspass. Gud vad jag kommer sakna den. Men för att citera Roy Orbinson - "It's ooooooooooooooover!". Åtminstone för en tid framöver. Jag kommer ju tillbaka till jul ändå (men jag har alltid gillat en dramatisk sorti).

Nu är jag sen. Som vanligt. HEJ DÅ FÄRDTJÄNSTEN!

Omröstning på Resegarantin

Jag hade mycket huvudbry inför hösten. Skulle jag läsa hebreiska lite random (eftersom Israel gav mersmak och jag ääälskar språk) ELLER skulle jag helt sonika ta mitt pack och flytta till Paris? Skaffa ett jobb och leva ut mina drömmar om det Parisiska livet. Balkong - mmm. Vin - mmm. Fransoser - mmm...

Jag kunde inte bestämma mig. Så Parhästen tog saken i egna händer och klistrade upp den här affischen på jobbet:

Så här blev resultatet av omröstningen:

Men det blir inget av alternativen! Det blir psykologi A i Uppis istället! Imorgon är sista arbetsdagen och i helgen går flyttlasset...

Nattliga sms

Ett sms, från okänd till okänd:

"När man är på väg hem på morgonen från en halvsunkig efterfest, somnar på tunnelbanan, vaknar upp en station för sent och det är 23 min till nästa tåg tillbaka, då finns det inget inget i livet som inte suger. Jag till och med bryter min kent-bojkott för sugighetens skull."

Steget in i framtiden

Jag lyssnar på soundtracket till Amelie från Montmartre. Jag njuter av helgen. Jag torkar svetten i pannan, för det var så varmt ute. Och jag har dålig kondition. Allt är så omärkvärdigt.

Jag hade en lugn morgon. Jag har fikat på det israeliska caféet Reggev (rekommenderas varmt!) på Ringvägen med Elvira. Jag har köpt en röd virkad mössa som jag ska ha i höst. Jag har promenerat på Söder. Jag har lagt i och hängt en tvätt. Jag ska snart äta middag och sen ska jag ta en öl med Sara och Poneh som jag inte träffat på sedan i februari. Allt är så omärkvärdigt.

Det som är märkvärdigt med den underbart sköna dagen: Jag har tagit steget in i framtiden. JAG HAR TECKNAT ABONNEMANG FÖR EN IPONE 4!!!!

Jag som brukar vara totalt ointresserad av prylar har gått och blivit lycklig av en telefon. Men det är ju förstås inte bara en telefon. Det är ju så mycket, mycket mer...

Fredagen den 13:e

Idag är det fredag den trettonde, vilket en kalenderfantast som jag förstås inte kunnat undgå att lägga märke till. Och fredag den trettonde, du skrämmer mig inte, jag skrattar faran rakt upp i ansiktet!

Med tanke på hur förra otursfredagen började (jag blev dumpad) känner jag att den här dagen inte kan bli så mycket sämre. Faktum är att denna dag började bättre än de flesta andra dagar! Jag vaknade upp i solljus, utsövd (??) och hade inget behov av att snooza (!?!?!?). Jag hann med alla morgonbestyr som annars ofta sköts på tunnelbanan (som att dricka te i en sån där jag-är-en-ocool-hipster-på-språng-termomugg) eller jobbet. Jag hann till och med äta frukost! Men också välja vad jag skulle ha på mig, istället för att bara dra på mig det som låg framme, sminka mig och gå i alldeles lugn takt till tunnelbanan, som jag hann med! Fantastiskt. Dessutom är jag ledig imorgon. Ah! Men det bästa är ändå att jag och min fina vän begravt stridsyxan och är vänner igen.

Det är märkligt hur det svänger och hur höga topparna kan vara. Är det jag? Är det åldern? Är det den här perioden? Är det livet? Jag vet inte. Men jag uppskattart.

Nu ska jag springa (jag gillar ändå när det springs) till systemet och köpa det gudabenådat goda rosévinet vi drack hos Emma och Johannes sist. Och ikväll ses vi alla hemma hos Linda och insuper livet i form av vin och varandras sällskap.

Fredagen den trettonde - you can't touch me!

Konsten att inte fräsa åt främlingar

Jag har nyligen läst Stefan Einhorns två böcker (Konsten att vara snäll och Medmänniskor)och har känt mig lite inspirerad av hans uppmaningar. Människor i min närhet som har tröttnat på mitt pladder om min nya syn på hur man borde bete sig i livet och i synnerhet mot sina medmänniskor ("smörja!") och som använder Stefan Einhorn i samma mening som ordet "hycklare" skulle antagligen spy av att höra det jag ska säga nu. Igår tyckte jag att jag "fick rätt" i min tanke att varje liten handling mot vår medmänniska (någonstans vid det ordet börjar de få kväljningar) gör avtryck och spelar roll. En god eller dålig handling får ibland långtgående konsekvenser och ibland direkta. Här predikar alltså Einhorn snällhet som dygd eftersom det ger positiva följder både för en själv och för andra. Kanske ska jag istället skriva att det var Stefan Einhorn som fick vatten på sin kvarn - det var trots allt han som smällde ihop budskapet "man ska vara snäll" på två hundra sidor och gjorde det till ett lukrativt företag (även om jag inför kontentan av boken kan känna lite så här: "DAAH??").

Men hur som helst.

Igår hade gjort ett ärende under lunchen och hade bråttom tillbaka till jobbet. Jag skyndade mig på T-centralen från gröna linjen nedför trapporna mot blå linjen, sick-sackade mig genom folkmassan längs den långa gången på väg ner till blå linjen. Musiken dunkade i öronen och jag tyckte att jag hade sånt flyt. Tills två killar i rulltrappan brutalt satte stopp för det. Jag visste att mitt tåg strax skulle komma och där stod de stilla och snackade bredvid varandra. I rulltrappan antingen står man still på den högra sidan, eller så står man inte still utan går på den vänstra sidan - när ska folk lära sig (!?), tänkte jag och blev irriterad. Jag ville fräsa och knuffa dem ur vägen, men det gjorde jag inte, utan tog ett djupt andetag och sa istället "ursäkta" när jag försökte gå förbi. Vid slutet av rulltrappan inser killarna att tunnelbanan står vid perrongen och att dörrarna håller på att stängas. Jag inser att jag kommer missa tåget och komma för sent. Då rusar killarna fram till tuben och pressar upp dörrarna för varandra och mig så att vi alla hinner med.

Jag tänkte inte att det faktum att de höll upp dörren också för mig i deras hjärnor var en konsekvens av att jag hållit inne med otrevligt beteende, eller att jag har Konsten att vara snäll att tacka för mitt icke-fräsande, men ändå, tänker jag triumferande när jag står där andfådd och lycklig över att ha hunnit med tåget - hade de gjort sig besvär om jag hade fräst åt dem i rulltrappan? - Antagligen inte, hah!

Natten är dagens mor och Kaos är granne med familjen Altschul

Efter jobbet åkte vi ut till landet en sväng för att fira moster Loppans födelsedag. Det var som vanligt mycket trevligt och som vanligt mycket kaosigt. Eller jag tycker egentligen inte att det är så kaosigt, men för en utomstående kan jag förstå om det verkar så.

Aldrig får man tala till punkt, alltid avbryts man av en miljon detaljfrågor eller så byts samtalsämnet bryskt över till något annat, man får ropa högt för att få saker skickade till sig över bordet, eller ha väldigt långa armar, alltid är det någon som ska väntas in, någon som som ska ha kosher, någon laktosfritt, någon annan, sockerfritt och någon annan gravid-anpassat. En miljoner "Va??" ekar över middagsbordet och till födelsedagssången ekar fem olika stämmor och oplanerade kanon (ofta på mer en ett språk). Efter presentöppningen ska var och en få en puss och en kram (minst!) och gärna ska det applåderas och hejas på och high-fivas om någon har kommit på en finurlig present. Sen ska det sägas hej då till alla och pussas och kramas en gång till.

Jag kan inte annat än stormtrivas mitt ibland dem.

De är tillbaka

De är här igen. De har återvänt efter nästan ett års reträtt och nu har de kommit för att hämta mig.

Spindlarna.

Att jag en gång var en spindelfobiker är nästan svårt att tro när jag tänker tillbaka på förra årets kamp mot dem, Spindlarna. Mitt förhållningssätt ändrades radikalt under denna tid. Det gick från att springa skrikande ur rummet som spindeln fanns i för att hämta hjälp i form av pappa eller bror, till att sluta skrika och sedan hämta hjälp i form av pappa eller bror. Sedan började jag att försöka ignorera monstren och helt enkelt kliva förbi dem och sen började jag att själv slänga ut dem med hjälp av papper och plastmuggar. Sedan blev det mer konstruktivt och förebyggande: jag försökte täta alla hål (ett evighetsprojekt), vädra hela rummet och städa oftare. (En gång sprayade jag ner en riktigt stor paddare i badrummet med hårspray eftersom jag hade hört att de dör på en gång då (jag brukar i vanliga fall inte döda insekter eller kryp men efter ett par månader tyckte jag att det fick räcka). Jag gick hemifrån i tron att spindeln skulle ha kolat när jag kom hem. Det enda som hände var att spindeln var täckt av ett lager vitt puder och att den samlat på sig damm och hårstrån som legat på golvet).

Slutligen övergick min rädsla till en lätt fascination. Det var då jag plockade fram min kamera. Beskåda och begråt!

Till slut försvann de av sig själva någon gång i september/november. Men nu är de alltså tillbaka.