Denna söndagseftermiddagen, ett liv

Uppsala i min amygdala.

Att spatsera på cykel

Jag ser inte slutet av vägen klart för mig för allt damm. Dammet doftar. Den friska luften också. Jag har bytt vinterdäcken till sommardäck, de krasar mot grushögarna på marken när jag cyklar. Det skymmer, men än är det inte mörkt och insikten får hjärtat att ta ett skutt. Jag är fortfarande varm efter träningen, har jackan öppen men stänger den i farten när vinden blir för hård. Lyssnar för en gångs skull inte på musik, har för en gångs skull inte mobilen nära till hands, är för en gångs skull inte på stand-by, gör för en gångs skull inte per automatik, bara cyklar hem. En vattenpöl i min converse-sko, ett gross svarta fåglar högt över mitt huvud och snart är det april.

Den skymmande natten är min

Den äkta sinnesstämningen är trots allt inte åldersnoja. Det var snarare måndagkvällens känsla som jag portionerar ut retroaktivt. Ikväll är det sängen igen. Jag har fått en del saker gjorda idag och haft trevligt sällskap. Jag lyssnar på Joan Baez. Det är mammas musik. Jag vill gärna säga att det är mammas husgud, jag vet inte om hon själv skulle skriva under på det, men jag tycker om det ordet, husgud. Joan Baez är så väldigt förknippat med den 23 december, när ropen skallat i det Söder Altschulska hemmet, möbler flyttats, flyttats tillbaka och tillbaka igen, tår har trampats på, fräsningarna yrt, tårarna torkats, nödrimmen skrivits, granbarren dammsugits upp och lugnet har lagt sig. När allt är under kontroll och det finns utrymme för rekorderligt och mer gemytligt julstök, så sätts Joan Baez på. Då andas jag ut. Jag vill ta den med mig.

Det jag helst vill göra nu är att ta fram en fjäderpenna och pergamentrulle, en vinflaska, ett paket cigaretter och röka dem inomhus medan jag nedtecknar alla veckans klokheter som blir roligt att läsa imorgon, eller en annan gång, när jag anser mig vara ännu klokare. Men jag måste sova inser jag, klok som jag är.

Det tar aldrig slut.

Ålderns höst kom tidigt i år

Jag sitter efter en mysig vecka i fjällen, en avklarad tenta i biologisk psykologi och en mycket trevlig och lagom produktiv dag, nu i min säng med en förfärande ny upptäckt gällande min egen uppenbarelse. Jag är minsann inte 17 år längre. Ålderdomen närmar sig med stormsteg och det finns inget jag kan göra. Efter kvällens sedvanliga studera-mig-själv-i-spegeln-i-en-halvtimme-innan-jag-går-lägger-mig-session tog jag tillfället i akt och tryckte in ett finger min ena kind och upptäckte till min förfäran att kindhuden inte studsade tillbaka! Som den alltid har gjort. Mina runda, fasta gucci gucci-kinder som jag så många gånger ondgjort mig över men på senare tid satt mitt hopp till inför ålderns höst har svikit mig. Jag kan urskilja liksom fina, fina linjer i ansiktet som jag aldrig sett förut. Man har knappt blivit av med finnarna, innan rynkorna armbågar sig fram. Vad är det för poäng med att vara rundkindad om kinderna ändå säckar ihop innan 23!? Ska de bli till två påsar nu? Ska jag se ut som en hamster? En ung kvinna i sinnet, förkroppsligad till en tant med bulldogkinder.

Jag kan skämta om det nu, eftersom jag egentligen vet att jag är ung. Men snart är det ute med det kortet också - det är bara en tidsfråga.

Alla goda ting har ett slut, så även fjällfil

Jag är tillbaka i kulturens huvudstad (menar vissa) med en fungerande telefon, många och stora och regnbågsfärgade blåmärken, fina minnen och med många skratt i bagaget. Med så många tankar och känslor att vilja uttrycka och alldeles för lite ro i kroppen för att kunna. Det blir lite lättare när man bryter isen och börjar någonstans, någonstans mitt i.

Fjällfil och fjällexil

Jag befinner mig i fjällen åkandes snowboard. 2 plusgrader, 2 stugor à 9 psykologstudenter, många boxar vin och kakor. Fint väder idag, imorgon, något mulet på torsdag. Åter i Uppsala på söndag. Jag har förövrigt att och vis haft ihjäl min telefon genom att stänga av och låsa den utan att minnas pinkoden (fast jag är helt övertygad om att jag har skrivit in rätt pinkod och att telefonen spelar mig ett elakt spratt. Jag nås alltså inte heller på moblen en liten tid framöver (Snälla gode Tre, hjälp mig imorgon). Tala in ditt meddelande efter tonen. Eller skicka ett brev. Eller en uggla.

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Jag är en lycklig Uppsalabo. Tänkte jag igår när jag cyklade till skolan. Där cyklade jag i min pappas gamla hemstad, sen till föreläsningen, hade knappt hunnit svälja morgonkaffet, susade fram längs med domkyrkan och lyssnade på klezmermusik. Jag tänkte att jag har det bästa av två världar.

Och snart är våren här.

Den Flygande Bokrullen

Uppsala! Smålands nation! Katuschka! Den Flygande Bokrullen! Efter ungefär en veckas misär och sjukdom tyckte jag att det fick räcka, så jag tog mitt pick och pack och lämnade sjukstugan i Stockholm för Uppsalas gränder. Jag var knappt frisk, jag hade ingen röst, men jag var där. Det gick på ren vilja och hostmedicin. Och det är jag glad för.

Den Flygande Bokrullen är ett svenskt klezmerband. Jag såg dem första gången på Stockholms Universitet när jag var i 14-årsåldern och nu alltså igen i Uppsala. Jag hade nog uppskattat kvällen om jag varit helt frisk, men trots det var det sjukt bra, och jag är innerligt tacksam för att jag var där. Annars vet man aldrig vad som kunde hänt. Och inte hänt.

När den undernärda skyltdockan visade mig lyckan

Jag har hittat den - vårjackan från min ungdoms drömmar (och min plånboks mardrömmar), jackan som skulle göra mig lycklig om inte för resten av livet så resten av våren. Jag känner mig otroligt fånig, men detta att ha hittat denna jacka är baske mig förnöjsamhet som man kan ta på.

Det var en solig eftermiddag på H&M i slutet av februari (alltså, i lördags). Jag hade egentligen inget ärende utan gjorde en kompis sällskap, när jag såg den: den utmärglade stackars skyltdockan, dömd till evig undernäring och exponering för folks blickar. Den här dockan bar den, Jackan. En ljusbrun jacka i mocka med vackra knappar och fint foder. Kärlek vid första ögonkastet. Jag har haft en bild av den här jackan i mitt huvud i jag vet inte hur många år, och plötsligt var den där, jackan, drömmen i sitt förkroppsligande. Och satt som en smäck gjorde den också. Det var ju ingen brådska med vårjacka men jag tänkte att jag faktiskt lika gärna kunde vara ute i god tid för en gångs skull i mitt liv. Men att vända på prislappen gav brännskador - aoch! Inte studentanpassat. Jag gick därifrån med hängande huvud.

Igår hade gjort mig mentalt redo för att linka iväg till Myrorna på Sysslomansgatan efter skolan för att leta efter ett substitut. Jag hann inte mer än ett kvarter från H&M förrän jag insåg omöjligheten - jackan hade mig i sitt våld. Efter lite förhandling (bönande och bedjande) med det dåliga samvetet ("jag har ju haft samma vårjacka i tre år och den är borta nu och den var jättebillig, dessutom har jag haft samma höst- och vinterjacka i flera år också. Och så fick jag ju födelsedagspengar. Snälla?!") bestämde jag mig. Och nu äger jag den. Vårjackan från mina drömmar är min!! Jag hade ingen aning om att jag var en materialist av sådana mått, men tydligen, och jag är inte ledsen, jag är lycklig, lycklig!

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar, Jackan och jag.

Glöm inte att the camera adds 5 pounds!