Jag sällar mig till de bloggande flickorna som lovordar sina mammor, kallar dem sina bästisar och har rosa på sig: Älskade mame

Igår. Jag skickar ett meddelande genom cyberrymden till min mamma. Det skulle vara kort och koncist och funktionellt egentligen, men det blev det inte. Det blir sällan det.

"Hej!

Har hittat artikeln, tar med den på fredag tillsammans med USB-minne unt so weiter. Mamma, jag är så glad över livet, mitt eget och det med det stora L:et. Det är så jävla nice just nu! Det är som om det bor en puttrande lycka i min kropp, som liksom kittlar mig lite i halsen ibland när den inte kan tygla sig själv och håller på att välla över kanten, men samtidigt inte är så där euforiskt explosiv att det kommer hela vägen upp. Den ligger där och puttrar."

Idag. I Blåsenhusbiblioteket gör min mamma mig varm på insidan när jag läser hennes svar.

"underbart att du mår bra. "Så jävla nice."
kram
mamma"

Jag älskar henne. Det kommer hela vägen upp.

Älskade listor: Kents finaste låtar

Jag vet, nördbarometern blinkar röd. Men det är något med det här att nedteckna. Jag tycker det är så enormt tillfredsställande att veta att det finns någonstans, i en organiserad lista, istället för bara förirrade tankar som försöker få ihop något som är oihopsättligt i tanken. Detta är Kent, bandet som varit med i känslor av att livet hände och att livet tog slut. Jag kan inte ens beskriva nostalgin. Om man nu får kalla det nostalgi, när det inte är över. Det är över, det är över, det går aldrig över.... Jag vet, nördbarometern exploderar. Låtarna som gör mig varmast på insidan (utan inbördes ordning):

Socker

747

Håll ditt huvud högt

Mannen i den vita hatten

Romeo återvänder ensam

Ansgar & Evelyne

Chans

Utan dina andetag

Vals för satan

Berg&dalvana

Den döda vinkeln

Vi ska bara leva klart

Insikten kom till mig när jag rakade mina ben i badkaret kvällen innan nyårsafton;

- Skulle det vara så mycket mer glamoröst att göra samma sak i det där badkaret i den där hyresrätten som jag älskade att vara i en gång i tiden? Var det min dröm, skulle det göra mig lycklig, hade jag inte högre tankar om lycka, skulle jag nöja mig där, sträckte sig ambitionerna inte längre än så? Insikten var, att jo. Jag ville ha något mer, jag var inte klar där, ambitionen ska räcka längre. Jag ska leva klart först.

Jag klev upp ur badkaret. Sen tog jag många fler kliv.

Gräset är grönast på min sida om Fyrisån

Jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv jag älskar mitt liv!

Härmed bestämmer jag att jag kommer undan med att säga sådana saker. Jag skyller på åldern, eller vad helst ligger närmast till hands. Det är värt alla misstrogna blickar för genuiniteten i känslan. Gräset är grönast på rätt sida om ån.

Att locka sig till och att locka till sig till lycka

Jag har lockat ikväll. Ikväll såg jag Gud och till er som länge undrat: himlen är en plats där vi alla dansar locking. Det är något som Hanna Hellquist (käraste Hanna hellquist) borde testa i jakten på lyckan! Det är en fantastiskt kul dansstil som är en form av street dance, eller en ren form av lycka om man så vill. Kan inte minnas när jag sist blivit så lycklig av att röra så mycket på min kropp, förutom på fyllan då.

http://www.youtube.com/watch?v=5sqx6EJ1pog

It aint' over til the fat lady sings

Jag läser gamla brev och lyssnar på en slumpad spellista, i skrivande stund tysk techno. Det sista hör till ovanligheterna. Jag slutar aldrig fascineras av hur man bara genom att tänka, själv kan ge upphov till så mycket känslor. Av hur tankarna ibland okontrollerat bara forsar igenom. Jag förundras över hur de kan driva en till att fullkomligt svämma över av lyckokänslor i ett tvätteri och hur de kan göra en gråtfärdig.

Jag läser gamla brev, reminicsar, förflyttas. Somliga skulle nog säga att man inte ska grotta ned sig i det som varit utan blicka framåt. Det har aldrig varit min melodi. Nostalgi passar mig. Jag tänker på att vika tvätt från soluppgång. På att festa tolv timmar streck. På att skriva och vänta på brev. Och många andra saker. Ikväll ska jag till exempel vara världens starkaste flicka, med en häst, en apa och en kappsäck full av pengar. Det tar aldrig slut. Det är den vetskapen jag försöker känna mig mig tillfreds med. Det tar aldrig slut. Det är dags att hoppa ur haremsbyxorna och hoppa in i duschen. Folk fyller faktiskt år idag! Det tar aldrig slut, tack och lov.

Med en känsla av att jag skrivit för mycket dödar jag resten av mina älsklingar.

Mitt namn är Rebecca, Drottningen av förlorade ägodelar

Halvvägs ute genom Julias och Davids ytterdörr på Fålhagsleden, med ytterkläder jag hastigt rafsat åt mig i hopp om att hinna till träningen, som vanligt på fel sida om tidsmarginalerna, ropar David: "Vänta du ska få med dig lite tårta!". Vi hade firat Julias födelsedag kvällen innan och jag sov kvar eftersom det blev så sent. Stannar upp, tänkte på gårdagens glasstårta och ropar tillbaka "Tack men det behövs inte, den kommer ändå bara smälta!". David: "Men du kan ta av princesstårtan!". Jag, stressad: "Nej men jag ska ändå inte äta massa tårta...!". David: "Du kan frysa in eller bjuda dina kompisar. Ta lite nu!". Jag får med mig en stor bit princesstårta i en plastburk. Jag slänger burken i träningsväskan och mig själv på cykeln. Sen cyklar jag utav bara helvete för att hinna.

De bristande marginalerna till trots, hinner jag. Efter träningen, till vilken jag var riktigt bra uppvärmd, tar jag på mig ytterjackan och känner samtidigt efter nycklarna i fickan. Tomt. Där de alltid brukar ligga är det tomt, tomt, tomt. Tittar i de andra fickorna som är lika nyckelfria. Med ett allt mer sjunkande hjärta undersöker jag varenda skrymsle i träningsväskan. Kollar jympasalen, omklädningsrummet, receptionen. Nada. Blir plötsligt rädd att jag glömt cykeln i låset och blivit av med cykeln dessutom. Men cykeln står kvar. Går den korta biten av väderkvarnsgatan där jag kan va tappat dem, frågar i varenda reception i lokalerna som ligger på den gatan. Går längs med gatan igen, söker, finner inte. Sen kommer plogbilen. Om jag hat något som helst hopp innan, mejade plogbilen bryskt ned det. När insikten att jag förlorat: hemnycklar till Uppsala, hemnycklar till stockholm, cykelnycklar samt jobbnyckel slår mig med full kraft går tankarna till den enda tröst jag kan finna för stunden. Min princesstårtbit som ligger i väskan.

Nattugglerli

Klarvakna ögon. Jo, det var om tanken från ett par timmar sedan, tanken om alla tankarna (teorier, observationer, insikter, funderingar, analyser, påståenden, svammel). Det är lite som med trädet i skogen - om ingen har hört det falla, existerar då verkligen ljudet? Tankarna. Om de aldrig uttalas, existerar de då verkligen?

Ja alltså, för att bättre förklara alla dessa ord var tanken.

Hej Kropp & Knopp

En sak slår mig när jag ligger i min säng i mitt numer blänkande bo på Kantorsgatan i Uppsala och läser artiklar i personlighetspsykologi alldeles för ineffektivt för att ens kunna kalla det att läsa: en kvarts skeende (jag skulle säga "händande", men jag tror inte att det är ett ord) av livet blir till tjugo minuters pratande och analyserande av livet. Ibland. För ofta. En kvarts telefonsamtal blir till ytterligare ett tjugo minuter långt samtal om det första samtalet. Det verkar inte vara helt rimliga proportioner. X mängd levande och 1,25x teoretiserande av levandet. Jag har någon slags inneboende och hittills outtalad teori om att alla tankar och orosmoln måste komma ut ur min mun. Eller tangentbord. Helst båda. Det blir rätt mycket ord och någonstans måste de ju ta vägen? Som om de inte hörde hemma på insidan, eller som om de inte fick plats. Man kan fråga sig själv varför. Men det gör jag inte. Jag bara konstaterar, jag bara säger, jag bara skriver. Det verkar inte helt rimligt. Är det rimligt? Är det normalt? Snälla KP, HJÄLP! Och säg inte att jag ska prata med skolsköterskan eller mina föräldrar, för det har jag redan gjort!

- Undrande flicka på 21 jordsnurr

Annika svarar: Hej undrande flicka! Det låter inte alls rimligt att tänka så där mycket, och som att du har allvarliga problem. Du borde söka hjälp. Du borde prata med dina föräldrar igen, även om du inte tycker att det är så kul. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med någonting.

Älskade listor: Nyårslöften

Ytterligare ett år med ytterligare chanser att göra sig själv till en lite bättre människa. Åtminstone en lite nöjdare människa. Jag brukar inte ge nyårslöften. Jag brukar framför allt inte hålla nyårslöften. Men ändå.

Nyårslöften år 2011 (chansernas år)

1. Läsa fler böcker

2. Sova mer

3. Laga fler matlådor - att se sanningen i vitögat och inse att jag numer är student, även i plånboksmått mätt.

But at the end of the day...

Sista kvällen i Stockholm. Njut för helvete, njut!!! Sammanfattar fint känslan ikväll. Lite lagom slutet-på-lovet-ångest. Jag lovprisar ju Stockholm till höger och vänster, mest vänster. Mina drömmars stad. Saknar det utan att riktigt veta vad det är jag saknar. Men den bästa medicinen mot denna typen av ångest brukar vara att ta tjuren i hornen, itutagande. Det är gräset är grönare på andra sidan-syndrom som ska fås bukt med. Kragar ska tas i, chanser ska tas och ges. Stockholm i mitt hjärta, men jag kommer alltid att komma tillbaka. År 2011 är det studenternas, kullerstenarnas, de stulna cyklarnas och de svanslösa katternas år. I år det Uppsalas år.

Tunnelbanepredikan

Jesustanten predikar på mitt tunnelbanetåg. Hela vägen mellan Gullmarsplan och Hötorget. Hon är arg. Hon är arg på det mesta och på de flesta, speciellt oss gudlösa människor. Med hög sprucken röst skriker hon ut sin ilska på den gudlösa världen. Vi, de gudlösa tunnelbanemänniskorna, sitter tysta, blinkar beskedligt och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till, eller borde. "Jag har sett Jesus! Misshandel, våld, våldtäkter - VAD TROR NI DET BEROR PÅ?!?!". Hon får inte svar. Jag tänker att det kan bero på att somliga människor inte får den hjälp de behöver och istället springer lösa på Stockholms gator. Men det säger jag inte.