Kärleksbetygelser som tidsfördriv

När jag väntade på tuben (vid Slussen för att vara exakt) på väg till Hjorthagen i söndags skrev jag det som skulle bli ett blogginlägg på baksidan av ett kvitto. För ett kvitto var allt jag hade att skriva på för stunden. Det känns lite passé nu, men i alla fall:

Jag tycker om julafton. Men jag älskar jul- och annandagen. De måste vara årets bästa dagar. Totalt kravlösa. En promenad får etiketten ”julpromenad” och räknas som en fullt tillräcklig aktivitet för dagen, man kan hänge sig åt julklappar man fått (det som förr om åren var trösten när årets mest hypade dag var över) som att läsa en bok el se en film (el som i mitt fall i år, epilera benen) medan man med gott samvete äter upp julmatsrester och tar från det undre lagret i chokladasken. Sen på kvällen är det fest överallt i stan, fredag, lördag, söndag. Åh, älskade jul- och annandag, ni finns i mitt hjärta.

HAR NÅN SETT MIN LEVERPASTEJMACKA!?!

Imorse fick jag en blixtrande insikt. Det finns inget ”vakna på fel sida”, bara jävliga omständigheter att vakna upp till.

På sista tiden har jag skaffat mig ovanan att skippa frukosten innan jobbet, och dessutom att skippa matlådan och äta lunch ute. Igår kom jag hem rätt sent, men min sömnbrist till trots ställde jag mig och gjorde en omelett till lunch OCH förutseende nog en macka till frukost. Min självbelåtenhet visste inga gränser och jag somnade som en stock.

Imorse hade jag som vanligt inte marginalerna på min sida. Rycker upp kylskåpsdörren och letar febrilt efter min macka som inte finns någonstans. ”HAR NÅN SETT MIN LEVERPASTEJMACKA?!?!?!?!”. Inget svar, inget svar, inget svar. Sen, från en avlägsen plats: ”…ja, den har nog jag ätit upp”. Rafsade iaf. åt mig omeletten som låg i en urdiskad russinburk och skyndade iväg till jobbet.

På jobbet ringde mamma: ”Rebecca, det har skett ett fruktansvärt misstag.” (Notera ordvalet, fruktansvärt). ”Jag ställde in en russinburk med gröt i kylen igår och det har skett en förväxling. Din omelett är kvar hemma och du fick med dig gröt”. Jag är normalt sett lugn som en filbunke (typ..) men nu var jag trött och hungrig och jag hatar gröt och inget, absolut inget blir bättre av kommentaren ”Har du vaknat på fel sida?”. Har sällan blivit så provocerad. Nej, jag hade inte vaknat på fel sida, min macka var UPPÄTEN och jag hade gröt i min russinburk!

Julen ÄR här

Efter de gångna dagarna går det inte längre att förneka att det lider mot jul.

Torsdag: Det jag-ser-det-snöar-snöade inte längre, utan snön vräkte ju ned. Det var ju väldigt vackert och så, men mindre roligt att jobba på SL/färdtjänsten när det var kaos på vägarna. På kvällen glömde vi dock våra bekymmer på SL:s julfest på Collage (köpte aldrig några vingar, men däremot en svart gloria och körde på fallen ängel-looken). 400 änglar och demoner - incest, incest familjefest. Men fan vad kul vi hade!

Fredag: Kap från kvällen innan: 2 djävulshorn, 2 glorior, 1 glittersprayburk. Hur hamnade de i min väska? Lågmäld dagen-efter-dag på jobbet. Efter jobbet bar det hem till David för julmys med Sara, Emma och Olle m.fl. Lussebullsbak, glögg och sällskapsspel. Mkt trevligt. Sen vidare för öl på Bonden, där vi lyckades med konststycket att känna oss gamla bland alla indiekidsen. De dansade som om varje låt var den bästa de hört och drack öl som om det var den första de drack (vilket många gånger kan ha varit fallet). Tänkte att jag inte längre är en av dem. Kändes lite konstigt, som slutet på en era. Kvällen avslutades med att vi startade ett spontant snöbollskrig utanför baren. Så gammal är man kanske inte ändå.

Lördag: Simma i Högdalen, sen vidare i snöyran och köpa julklappar, julstjärna, ingredienser till bak m. Jocke. Blidde inget julbak, men däremot deg i soffan. Till kvällen ut i snön igen och tog ett glas vin med Kim i stan. Kulturigt och väldigt mysigt. Komma hem och mötas av doften av typ… bränt hår. Det var Jocke och Tobias som hade bakat pepparkakshus. Pepparkakshus gjort av nachos. Nachos. Det snöade fortfarande ute och julkänslan var ett faktum.

Söndag: Nu börjar alla studenter att komma hem efter månader ute i vida världen. Det tycker jag om. Så efter mer julbak ska saker tas igen med Lisa och sen hjälpa Sara att packa upp i nya lyan.

Snart ere jul.

Men vi skulle ju bjuda VILGOT!?!?

Källan till mitt senaste skrattanfall var en liten tripp längs memory lane med Sara och Eric häromveckan. Det var inte helt nyktert och det skulle youtubas. Efter diverse skräckinjagande klipp (som 2 girls one cup mm – ångrar djupt att jag alls såg det) behövde vi lugna ner oss och då youtubade vi julkalendern från 1995. Jul i Kapernaum var dåtidens skit när det kom till julkalendrar.

http://www.youtube.com/watch?v=Ffx8pnlt2ew

Jag skrattade så att jag grät, fick ont i magen och inte kunde andas. Det spelade kanske viss roll att jag inte var vid ett helt nyktert tillstånd, men i alla fall, jag tycker fortfarande att inslaget är fantastiskt. Paniken i den mörkhåriga pojken Beppes röst när kokosbollen har sprängts och han utbrister ”Men vi skulle ju bjuda VILGOT!!!” är obetalbar. Vi skrattade också åt det faktum att man faktiskt älskade ett program som hette Magister Munter som handlade om fyra dockor vars dumglada uppsyner aldrig förändrades oavsett om de faktiskt var glada eller om något så fasansfullt som att en kokosboll sprängdes inträffade. ”Fy fan vad lättroad man var!” tänkte vi och garvade vidare.

Sen inser jag att jag 20 år gammal, ju tydligen fortfarande skrattar ihjäl mig åt programmet.

Hej mitt vinterland nu är jag här!

Igår var det den sista dagen av åtta som jag jobbade i ett streck (somliga firar chanukka med att tända ett ljus varje dag under åtta dagar, men varför begränsa sig på det viset?). Man hade kunnat tro att dagen skulle starta lite snett, med tanke på att jag var tvungen att gå upp typ två timmar tidigare än nödvändigt för ett halvkul ärende i stan – men icke. Detta tack vare morgonens sällskap i form av en fin vän och den vackra snön som lagt sig som ett täcke utanför fönstret och som fortfarande singlade ner i ett alldeles lagom tempo. Trots mörker, otta och allmän jävlighet blev jag så uppfylld och rusig. Allt jag ville var att prisa vintern genom att sträcka upp händer och tunga mot himlen! (Men det gjorde jag inte). Jag mötte upp min vän på tuben och så begav vi oss iväg tillsammans. När alla måsten var avklarade var det fortfarande ett bra tag innan det var dags att jobba, så vi tog en promenad. Att det kan krävas så lite. Över Skanstullsbron, tvärs över Söder och Slussen mot Gamla stan i den vintrigaste vinter. Det var fanimig lycka som man kunde ta på.

Idag fick jag sova ut och vaknade återigen till ett vintrigt landskap/villaområde. Jag tycker om onsdagens dagordning:

göra typ ingenting - spotify med på ett hörn , dammsuga (det låter tråkigt, men resultatet blir en förhöjd julstämning) äta frukost, simma kanske, köpa julklapp, kanske köpa ett par vingar el. dyl. (morgondagens julfest m jobbet har temat "Himmel och helvete"), fika m. Hanna, äta middag m. Eric.

Känns lagom krävande.

Vingprovning på hög nivå

Att blogga eller inte blogga – det är frågan. Eller absolut inte. Jag har länge tänkt tanken att börja blogga. Just det, ”tänkt tanken att” inte ”tänkt börja blogga”. Jag vet inte riktigt varför jag dragit mig, men kan hitta möjliga förklaringar (varför sådana känns viktiga att redogöra för vet jag inte):

1. Tanken ”Måste man inte isf. ha en riktning på bloggen? En legitim anledning att skriva”. Modeblogg, resblogg, ett specialintresse, gå en creddig utbildning, ha ett coolt jobb, besitta någon slags expertiskunskap, kunna ta snygga foton. Tanken ”Har/gör/kan jag det?”. Tanken ”… nä”.
2. Misstanken att Bloggaren anser sig vara förmer. Jag skulle kunna skylla på att det beror på den jante-lags-kultur jag vuxit upp i, eller så är jag lite morsk och står för att jag tänkt denna fula, fula tanke. Ska pröva morsk.
3. Min tendens att glömma vad som är lämpligt att hålla för sig själv och oro för att ångra något jag skrivit (läs: ångra något jag skrivit. Läs inte: skriva något jag kommer ångra).
4. Och sist men inte minst, mina tekniska färdigheters begränsning: Rent praktiskt - hur fan skapar man en blogg?!

Varför jag nu tillslut tar mig i kragen och ”kör” vet jag heller inte riktigt, men följande faktorer kan spela roll:

1. Tanken ”Äh, wtf.”. Härmed förbehåller, nej, tar, roffar jag åt mig rätten att skriva en blogg (säger man så, skriva en blogg?) utan underrubrik om både ospeciella och speciella saker. (Men kommer jag på nåt catchigt, så förbehåller jag mig även rätten att lägga till det…).
2. Insikten att källan till denna misstro var okunskap och att jag själv, hur mycket jag än vill ignorera faktumet, är ett stort fan av mitt liv. Bara att suck it up, och sluta döma andra för att de också är det (av sina egna alltså).
3. Trots va-fan-ska-jag-skriva-om- då-tankar, så har jag på sista tiden när något roligt hänt, tänkt ”Haha! Det här är exakt det jag skulle skriva i en blogg – om jag hade någon.”. Sen, besvikelsen när jag inser att jag alltså fortf. inte har en blogg.
4. Jag insåg att jag kan fråga min bästa vän Google. Jag <3 Google 4-evah.

Och om man nu behöver en legitim anledning, så har jag funnit den: min blogg, utan underrubrik, är absolut nödvändig som förlängning av Facebookstatusen. Det får ju knappt plats någonting i det där pyttelilla fältet.

Så nu kliver jag ner från mina höga hästar och provar mina vingar istället. Jag kan flyga, jag är inte rädd!