Lyckliga dagar

Det har varit många lyckliga dagar i rad nu. Många veckor med för övrigt. Två lediga dagar denna vecka och de har utnyttjats till fullo. Igår vid Genesarets sjö plus diverse liftaräventyr och idag ett tidigt besök i kabbala-staden Zefat tillsammans m. Lovisa, Cindy och Nathalie, där vi gick på deras onsdagsmarknad, där jag gick loss som om jag aldrig sett en butik förrut (vilket jag ju i och för sig knappt har gjort på snart tre månader). För ca 200 shekel, d.v.s. ca 400 svenska, fick jag tre klänningar, fyra toppar/linnen, tre par örhängen, en solfjäder, två rouge, ett läppstift och massa annat roligt krimskrams. Kvalité is the shit and I am a material girl, tydligen. Bussen tillbaka till Bar'am, där hettan var tryckande. Lunch i lugn och ro och jag och Lovisa gjorde iskaffe. (Gud, jag känner att jag bara sugs in mer och mer i bloggfällan. "Jag och Lovisa gjorde iskaffe". Kom igen nu!). Men hur som helst. Det var så skönt att bara strosa omkring lite. Gjorde en solidarisk insats och sorterade volontärernas tvätt, sen låg jag en stund i solen och läste Naiv, Super som hittades i den allmäna bokhyllan (den ska banne mig med hem tillsammans med andra fynd jag gjort: Alkemisten på franska och Boktjuven...). Chilledill med vin och choklad och vattenmelon medan vi peppade för Middle Eastern Night vid poolen! Så poolparty, hommus, pita och traditionell judisk ringdans för hela slanten. Ah. Lycka.

Imorgon åker vi nästan hela volontärgruppen på en tredagarstripp. Masada, Döda havet och En Gedi. Tillbaka på lördag kväll. Det går inte att förmedla allt fast jag vill det så gärna. Men lite mer går nog. Det får bli efter trippen. Adjö så länge.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, men det gjorde banne mig jag!

Om Genesarets sjö (från Wikipedia): http://sv.wikipedia.org/wiki/Galileiska_sj%C3%B6n

Verkligen, verkligen tråkigt för Kim Novak, för Genesarets sjö är en av de vackraste platser jag varit på på jorden! Idag hade jag och Lovisa en 799 (dvs. ledig dag, man får två per månad) och den utnyttjade vi till fullo. Ursprungstanken var att jag, Lovisa och Linn skulle åkt till Genesarets sjö igår för att campa och stanna över natten, men när Linn hastigt blev magsjuk bestämde Lovisa och jag oss för att göra det till en dagstripp istället.

Vi liftade dit (förstås), dit och tillbaka. (Det är väl en historia i sig, men sammantaget kan man säga att vi hade mer tur än otur). Den femte bilen tog oss till en strand jag inte minns namnet på, men det var nåt på T och den innehöll ett z och två e:n i rad, och den låg nära en exploaterad strand som hette Golan beach. Den medelålders kvinnan i bilen frågade oss om vi ville till en strand som hade butiker, ett vattenland och toaletter eller om vi ville "to the wild?".
- To the wild! ville vi.

- Yeah, yeah, no toilets, no food, but it's lovely lovely! We go there all the time! sa kvinnan och log med alla sina vanvårdade tänder.

Och into the wild begav vi oss. Och kvinnan hade rätt. Sjön var så lovely, så lovely, så lovely. Den var stor, och blå, blå, blå, och himlen var lika blå, stranden var av småsten och knappt befolkad, några få människor såg vi på kanske hundra meters håll. Och vattnet var varmt och vi omgavs av vackra vyer i 360 graders riktning. Lovisa och jag kastade av oss nästan allt och vi kunde inte som Jesus gå på vattnet men vi badade flera gånger i Genesarets sjö. Vänta en stund i skuggan på lift.

Betraktelser bland broccolimolnen

Jag tittar tillbaka på veckan som gått och inser att den varit grym! Av någon anledning som jag inte känner till drabbades jag på söndagen (som ju är veckans första dag här i det heliga landet) av enorm hemlängtan. Hemlängtan av en sån sort som jag inte haft förut här och som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag ser fram emot Sommarstockholm i mitt hjärtas land med alla fina vänner och min fina familj. (Bröllop x 2, Roskildefestivalen, Lindhagensterrassen och Färdtjänsten (ja, faktiskt!), alla utserveringar, alla klubbar, alla fyllor, alla sjöar, alla sommarställen, alla bad, alla gräsmattor och alla häng till evinnerlighet).

Jag har börjat promenera runt kibbutzen med mig själv varje dag och det är så extremt skönt. Det är en av få stunder som jag någonsin är själv här. Jag promenerade och kom fram till flera saker, det är något man gör under kibbutzpromenader har jag upptäckt. En insikt jag kom till var den rationella tanken att alla känslor förmodligen skulle hållits på plats om jag inte vore så förbannat utmattad. Men jag ska sluta tjata om att jag sover för lite, för jag väljer det själv vareviga kväll. En annan var att jag bor på en så enormt vacker plats. Det är faktiskt helt absurt, stört vackert här och jag är så glad att jag lever här just nu en liten stund i mitt liv. Det finns ett krön man kommer till om man går runt kibben och den är den allra finaste. Man kommer upp för backen, rundar krönet och så breder bergen ut sig. Mega-kulle på mega-kulle och de ser ut som stora moln gjorda av broccoli. Sånna som man vill hoppa i (jag kommer att tänka på när jag för första gången fattade att moln inte var kompakta och hoppbara utan bestod av vattendroppar - vilken hemsk och världssynsförändrande insikt!). En tredje insikt var att jag har så lite tid kvar här. Idag är det två veckor och två dagar kvar tills jag lämnar Bar'am. Därefter följer tio dagars sönderstekande och runtresande i Israel. Men när tiden plötsligt blev så överskådlig kändes allt så mkt. lättare och det kändes plötsligt så viktigt att ta vara på den tid som är (Hej Fröken Pretto! Men jag kommer ju från Stockholm, så vafan). Det var inte längre att "sitta av tiden", för det är inte något jag vill göra med mitt liv, kanske speciellt inte här i Israel. Men så tänker jag att det är MVG-flickan som spökar för mig (hon har hållit sig borta ett tag). Varje dag måste inte vara ex antal intjänade kronor, ex antal skrivna uppsatssidor, ex antal utlästa böcker, x antal bockar i min att-göra-lista. Dagens åstadkommande: åtta timmar av okänt - men troligen hiskeligt stort - antal packade äppellådor och en långpromenad. Det räcker så idag.

Nu var det ju inte det det skulle handla om, det var ju min grymma vecka! Men det får bli ett annat inlägg..

Mitt krön.

Min utsikt.
Min bänk.

Att nästan spricka

Åh, som jag älskar detta jordeliv just nu! Och som jag älskar denna plats på jorden. Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Jag tror det är bättre att sova en stund. Men högtiden Shavo'ot måste avhandlas snart. Och allt det andra. Jag ser fram emot ljusa tider, fastän denna tid redan bländar mig. Jag är bara så glad att jag är glad. Glad att jag tog mig hit, glad att jag är här och ändrade på livet.

Bota Anna

Det har hänt något märkligt med min musiksmak sen jag kom till Israel. Jag har gått från att älska indie och electro till att avguda eurotrash. Jag hjärta eurotrash.

Om man dansar sig svettig till Boten Anna (ni vet, med Basehunter) i en hebreisk version (på en tisdag), så är det illa.

Det är illa.

http://www.youtube.com/watch?v=TipQmPE6d-A&feature=related

En fin dag

Vakna för tidigt av att solen skiner in genom fönstret. Försöka somna om men misslyckas. Två ipren och en resorb. Frukostlunch och fika i members. En stadsjeep med plats för åtta personer. Några svenskar, ett par danskar, en colombian och en israel. Genom Galileen på slingriga vägar, hög volym och under gassande sol. Golanhöjderna breder ut sig och överallt man tittar är det vackert. Libanons gräns kan vi nästan snudda vid. Vi paddlar något som kallas kajak men liknar gummijolle genom Jordanfloden och badar i den. Vi är plaskblöta när vi kommer fram. Vi sätter oss med blöta kläder i bilen och är glada. Sen åker vi hem igen på de slingriga vägarna till lika hög musik. På kvällen sover jag, svenska Linn och sydafrikanske Keanan utomhus i sovsäck under en stjärnklar himmel. Det var en fin dag idag.

En liftares guide till civilisationen

Det är roligt att lifta!Mycket har man lärt sig på kibbutzen (faktiskt). Förutom att lära sig se skillnadad på A- och B-äpplen har jag hunnit med att lifta en hel del då det ofta är enda alternativet till att komma ut från Bar'am. Här följer några av mina nyförvärvande klokheter i form av Dos and Don'ts:

KroppspositionStå helst med ansiktet vänt mot bilarna som kommer och sök ögonkontakt med föraren (hundögonen är bra). Håll ett eller två fingrar ut mot vägen i ca 45 graders vinkel från benen. Gör inte tummen upp och håll ut mot vägen - det är ett tecken för att man är prostituerad!

Lovisa och Ella vid Hiram junction.

Placering
Stå vid kanten av vägen, gärna vid en busshållsplats där det är lätt för bilarna att stanna. Undivk att stå vid ett vägkrön, för då hinner bilarna inte alltid se dig och det finns risk för krock med andra bilar (men det fattar du ju själv).

TidpunktUndvik att lifta på fredag kväll t.o.m. lördag kväll, för då är det shabbat och få bilar ute. Det är inte omöjligt, men de flesta bilar som är ute är ändå fullsatta med familjer som ska på utflykt. På lördag kväll återgår trafiken dock till det vanliga! Tid på dygnet spelar inte så stor roll är min erfarenhet, förutsatt att det är någon trafik...

TrafikfrekvensMan skulle ju kunna tro att ju mer trafik, desto lättare att få skjuts, men så tycker jag inte att det är. När många bilar passerar tror jag att bilisterna tänker att någon annan "tar hand om saken" och så kör de förbi. Står man vid en för hårt trafikerad väg är det dessutom svårare för bilarna att stanna. Men det får ju förstås inte vara för lite trafik heller så att man får stå och vänta på att över huvud taget se en bil.

Liftaren Jag skulle tro att det är lättare för tjejer att få skjuts än killar, men som tjej ska man däremot undvika att lifta själv. Jag har aldrig gjort det och vill inte göra det heller. Annars är det förstås lättare att få skjuts ju färre man är i bilen eftersom sittplatserna redan kan vara upptagna även om bilisten vill stanna. Två, tre eller max fyra är grejen. En "bra" liftare är dessutom hel och ren och ser inte skum ut!

Liftar-upplockaren
Jag åker gärna med kvinnor, och åker jag med män så vill jag helst att det ska vara max en man eller åtminstone inte fler män än antalet liftare. I övrigt har jag två tumregler: jag åker inte med soldater och inte med folk som har trasiga tänder! Helst ska de kunna hyfsad eller bra engelska också. Det värsta som hänt mig i liftar-väg, var när jag, Lovisa och Ella åkte från Nahariya. Mannen plockade upp oss och vi förstod det som att han skulle köra oss till Ma'alot, som ligger på vägen. Han kunde dock knappt ngn. engelska, utan envisades med att prata på hebreiska (eller var det arabiska? Detta var i början så jag minns inte!) innan vi hoppade in i bilen. När han släppte av oss i Ma'alot krävde han dock att vi skulle betala 10 shekel var.. Det är inte mer än 20 spänn, men det var definitivt mer än vad bussen hade kostat för motsvarande sträcka. Vi började diskutera med honom, men eftersom han inte kunde engelska klev vi till slut ur bilen utan att betala. Men då kliver mannen ur bilen och börjar skrika på oss, vilket var rätt obehagligt. Så vi betalde ju till slut, men kände oss rätt utnyttjade. Men detta var dock ett undantag!

Mycket nöje på vägen! (Höhö)

Felmarginaler

Ibland säger jag att tid är min största konsumtionsvara här på kibbutzen. Hur kommer det sig då att den ändå aldrig riktigt räcker till? Det är som att det alltid saknas precis en nypa tid jämt och ständigt. Ska det vara så? Ska det alltid vara så? Kanske man behöver det, för vad ska annars driva upp en på morgonen? Jag behöver mina äpplen. Mina äpplen behöver inte mig (de skiter fullständigt om det är jag eller någon annan som sorterar dem). Men det är ändå märkligt. Jag vet att jag egentligen har mer tid här än vad jag har hemma, men det är som att man anpassar sig efter den tid man har, så att den känns precis otillräckligt.

Jag har börjat skriva listor på saker jag ska göra. För femhundramiljonte gången. Och de är rätt långa. Idag har jag inte åstadkommit en enda sak som stod på listan. Inte ens sömnen fick prioriteras. Det är nog bara att inse att det sociala tar mkt. tid i anspråk, oavsett om man vill det elle inte. "It's a kibbutz!" Det uttrycket fungerar som förklaring på allt. Kanske behöver jag inte sova så mkt. Kanske är jag en sån människa som bara behöver 6-7 timmar per natt. Kanske är det bara en stressfaktor, tron på att man måste sova åtta timmar per natt för att kunna fungera som människa dagen därpå (jag har nyligen läst självhjälpsboken "Drömliv - lycklig på riktig" om någon tycker jag låter lite självgod. Ja, jag vet, titeln låter ju som hej kom och hjälp mig, men. Ja).

För man fungerar som människa med bara några timmar sömn, flera dagar i rad. Det är bara det att man vill gå genom dagen med lite större mariginal än att "fungera". Helst vill man ju ändå må bra. Och jag känner hur alla känslor blir så stora när sömnen hållt sig på replängds avstånd lite för länge. Jag känner hur utmattad min kropp är, just nu i denna stund.

Kanske är det bara att acceptera sin lott: Hej då Sömn, jag älskar dig, men det kan aldrig bli du och jag.

Couchsurfing in Haifa

Att lifta till Haifa flöt på förvånansvärt smidigt. För mig och Lovisa i alla fall. Marti och Cindy liftade med en man som drack öl i bilen och han tog dem till en håla där det senare var väldigt svårt att ta sig ifrån eftersom det var så lite trafik, att de till slut fick ta en taxi. När alla hade hittat varandra i Haifa tog vi oss in till stan med ytterligare en lift. Vi stod vid ett övergångsställe när en bil saktade in. Det var öl-mannen som kört Martin och Cindy! Så trötta som vi var for alla betänkligheter åt sidan, in i bilen igen och in till stan. Öl-mannen lånade oss sin mobiltelefon så att vi kunde ringa Guy, couchsurfing-killen vi skulle bo hos. Guy kom och hämtade upp oss alla på mindre än 15 minuter. Han såg ut precis så som jag bara kan tänka mig att man vill att en couchsurfin-host ska se ut, och urtypen för stockholmaren från söder. Blåjeans, rödutig skjorta, converse, markerade glasögon, och mörkt, lockigt hår. Dessutom gillade han bra musik, som tex. the Knife och kunde jättebra engelska. Ah! Guy bodde väldigt stort och enormt vackert med stora fönster med utsikt över Haifas husbeklädda berg och hamnen.

Guy's place. Utsikten från hans lägenhet.

Första kvällen åt vi falafel (falafel är numer min nya kärlek), och sen gick vi ut m. Guy och träffade några av hans kompisar. De ville alla bli psykologer. Det blev en lugn utekväll, men den avslutades sent/tidigt på morgonen med att sitta och prata hemma hos Guy och dricka te. Andra dagen åkte vi till stranden dä vi alla slocknade. Det jättevarmt och fantastiskt i vattnet... Mer falafel och lite omkringstrosande i Haifa. Eller kanske snarare promenera-medan-man-letar-efter bussen-omkringstrosande. Gick ut på kvällen sen igen med andra kompisar till Guy. De var inte psykologer, men väldigt trevliga. Dagen därpå letade vi efter shoppingkvarteren och second hand-butikerna, men med föga framgång. Vi kom iaf. till bohem-kvarteren som var väldigt mysiga. Jag köpte (förutom en världens godaste falafel) en jättevacker tekanna! Till sist tog vi bussen tillbaka till Baram och det var naturligtvis då vi hittade alla affärerna.

Och mamma och Astrid, tack för era kommenterarer, de är alltid roliga att få, jobba på med mössorna Atcha så ska jag jobba lite på min keramik - se fram emot vårt blivande succéstånd - och liftandet gick som en dans. Värre var det m. bussresan som tog oss hela vägen till Baram - på den blev jag tafsad på av en 60-årig gubbe som satte sig bredvid mig. Jag satt och halvsov och lutade huvudet mot fönstret när han tog sig friheten. Jag sa (klok från tidigare erfarenheter) ifrån och bad honom att byta sittplats. Det gjorde han i och för sig inte, men jag tror inte han fattade engelska. Det här är alltså tredje gången i mitt 21-åriga liv som det händer och jag börjar tycka att det är lite för många gånger. Jag misstänke att det är för att jag ser så oskuldsfull ut, att gubbarna tror att jag inte ska säga ifrån. Jag förstår inte hur vissa människor så lättvindigt kan ta sig friheten att förnedra och försöka utöva makt mot sina medmänniskor. Sorgliga stackars människor.

Haifa by night.

On the road

Helskinnad tillbaka efter en helg av couchsurfing i Haifa, aka civilisationen. Det var prima ballerina, men varmt, varmt. Det var jag, Martin, Lovisa och Cindy och vi liftade hela vägen, vilket blev billigt och bra. Vägen dit:
This is how we get down.

Första bilen som plockade upp oss var en gammal dam som knappt kunde någon engelska, men däremot spelade väldigt poppig musik. Jag tror inte hon sa något på hela resan till Ma'alot (typ halvvägs till Nahariya) förutom "Belts!" för att vi skulle ta på oss bilbälten (som om att man skulle våga något annat utan hennes uppmaning - ordet trafikvett verkar inte existera för israelerna)

Andra bilen var en manlig läkare i övre medelåldern. Vi blev djupt imponerade när hans telefon ringde och han stannade i väggrenen innan han svarade. Mindre imponerade blev vi när Martin gav läkaren vår karta, vilken han tog emot och studerade med båda händerna och båda ögonen. Läkaren tog oss en bra bit längre än till Nahariya.

En vän med en bil (och rosa nagellack).

Vid tredje bilen var vi tvugna att splitta på oss. Jag och Lovisa hoppade in i lastbilen som den här gången hade stannat. Bilen kördes av en medelålders arab. När vi skulle kliva ur bilen upptäckte vi att han hade rosa nagellack.

Den fjärde bilen som stannade innehöll en äldre man som visade sig vara teaterregissör. Han hade rest över hela världen lät det som och talade väldigt bra engelska. Han körde bilen barfota...

Den femte bilen stannades av vad vi tror var en pappa och hans son. Det var sonen som skötte snacket. De var verkligen snälla och erbjöd sig att köra hela vägen fram till adressen vi skulle till. När vi förklarade att vi inte hade den utan att det var våra vänner som liftade med en bil efter oss, erbjöd sig sonen att låna ut sin mobil, fast vi sa att hon hade ett svenskt nummer.
Haifa i bakgrunden...

Sjätte och sista bilen för mig och Lovisa. Det var en gapig, lite större man i medelåldern han också och et visade sig att han var född på Baram! Han förklarade att han var chef över ett stort företag och att han skulle visa oss runt i Haifa och köra oss till Tel Aviv oeller Jerusalem om vi hörde av oss. Därefter väntade Haifa...

Victory chocolate! Att vänta in Martin och Cindy...

Äpplen, äpplen är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Ja, här har ni min vardag. Just här är det ett gäng b-äpplen som åker förbi...

Som tur är, är det inte det enda jag ägnar mig åt här! Jag har slutat på Komuna, vilket är både bra och dåligt. Bra för att mitt nuvarande jobb är mer varierande och flexibelt och innebär mer ansvar, dåligt för att det samtidigt innebär mer tid med äpplena. Och jag saknar mina tvätteritanter! Ju längre jag jobbade där, desto mer anförtroliga blev de. Det visade sig att det fanns en hel del skvaller och intriger bland de nogrannt strukna och vikta skjortorna. Mer om mina tvätteritanter en annan gång. Men jag saknar dem faktiskt lite. Speciellt denna underbara och snälla människa. Hon är min favorittant på Kibbutzen:

Foto från Pesah (det ser ut som att jon gråter, men hon skrattar)

Bokningspanik

Nu har jag bokat min hemresa! Den 18:e juni kl. 13.35 ska jag åter stå på svensk mark (flyger dock m. Air Baltic, så helt säker kan man väl inte vara.) Jag vill ha juni nu. Jag älskar ankomsthallen på Arlanda där Drottning Silvia och E-type och andra viktigheter säger "Welcome to my home town". "Tack som faa-an!" känner jag alltid och så spricker jag av tillgivenhet för min kära hemstad.

Det är så skönt att veta när jag kommer hem, även om bokningsproceduren var ett kapitel i sig (i min kommande bok som jag ska döpa till Rebecca får panik):

För två dagar sen bestämde jag mig för att jag ville boka den flight som jag nu bokat, fredagen den 18:e. Den kostade då ett och nio, 300 riksdaler mer än för en vecka sen. Irritation. Efter att ha mejlat kollegor för att kolla om det går att byta jobbpass (för att jag alltså skulle kunna vara ledig tom. den 18:e) och jag fått positiv respons, men inte definitiva besked, bestämmer jag mig för att boka, men vänta med att betala. Två timmar senare har priset gått upp ytterliga 300 spänn. Stress. Mejlar chefen och frågar om hon tror att det går att lösa även om ingen kunde ta passen, eftersom det kommer så mycket sommarpersonal. Hennes svar: "Så här är det, jag har pratat med Sofie och tyvärr är det så att du måste komma hem och ta dina pass from 14 juni… ". Fucking jävla skit. Läser vidare: "Hehe nä skoja bara med dig. Klart du ska stanna om du vill det…". Underbara jävla människa. Om du läser detta, så fick du både mitt hjärta att sätta sig i halsgropen och mungiporna att flyga till himlen! För nån timme sen skulle jag betala min bokning, men först gick jag in på Flygstolen för att se om priset var detsamma. Då hade det sjunkit igen! Tänker, kan man boka två biljetter på samma person? Avbokar min första och hoppas innerligt att det inte ska vara några problem att boka en ny. Det är det inte, bokningen går igenom. Tack. Får låna Cindys Nordea-dosa (min egen har jag tappat bort, men den finns inom dessa 12 kvm...). Knappar in alla uppgifter och klickar på genomför köp. Då går proppen och uppkopplingen bryts. "Sidan kan inte visas". Nooooooooooooooooooooo! Utan biljett. Backar, uppdaterar, reparerar, startar om. Backar, uppdaterar, reparerar, startar om. Det funkar inte.... I köket jag hittar colombianen Oscar som står och rotar i kylskåpet med en ficklampa. Vi har en mini-spis som inte funkar som den ska. Om man vrider på värmen på den högra plattan så går strömmen. Den hade han vridit på. Jag föbannade mig själv för att jag inte satt upp en lapp om att den var trasig. Han hade ringt Raviv, som naturligtvis inte tyckte det var viktigt nog för att ta sig till volontärområdet. Ge mig något eller någon att slå på. Helst Raviv. Om jag hade en sån där pulserande åder i tinningen, hade den brustit vid det laget. Går in igen, väntar lite och vips, efter kanske 20 minuter så funkar intenet igen! Ingen aning om varför, men det var bara att tacka och ta emot och betala biljetten kvickt som attan. Det gick bra och jag drar en lättnadens suck.

Sen kommer jag på att jag hela tiden haft kvar bokningen. Det var vid betalningen som det strulade sig, men jag hade ju haft 24 timmar på att betala biljetten...