My heart still beats for you

På den där stranden, i den där staden tycks livet hända och samtidigt stå still. Att känna sig så uppfylld där, just när man är ensam, jag vet inte om det är positivt. Men det spelar kanske ingen roll. Lusten att plocka upp den där boken jag var full av iver att ta mig an slocknade vid strandkanten.

Jag tänker på vad det är som får mig att känna så och kan räkna upp ett antal omständigheter som med stor sannolikhet är bidragande orsaker. Vill tänka att det inte spelar någon roll. Som om man inte skulle kunna vara lycklig i fem i minuter utan att samtidigt vara inskränkt, eller utan att samtidigt intala sig själv att det är en konstruktion, att det är ett visst antal komponenter som summeras till ett resultat. Jag lägger in en brasklapp samtidigt som jag sväljer det blå pillret. Hej hej Matrix.

(Farväl för denna gång Tel Aviv, mitt hjärta slår för dig.)

In Jerusalem we trust

Tillbaka i det heliga landet och i Jerusalem fick jag veta mitt värde. 500 kameler plus en häst! Inte illa för en icke-koscher brutta.

Man går med huvudet fullt av planer. Så händer livet och ett år senare är man någon helt annan stans än där man startade. Vet du hur du får Gud att skratta? Berätta om dina planer!

Anteckning i mörkret, du och jag telefonen

När man mår bra är det sanningen om något som är. Då kan jag inte förstå den där andra känslan, jag når den inte, kommer inte åt. Kan bara försöka dra mig till minnes, tänka tillbaka och försöka förstå intellektuellt. I ärlihetens namn så vet jag inte vad som är meningen med det. Men i alla fall. Jag tycker mig minnas att livet då tycks bestå av så många insikter, insikter som man inte vet hur man ska hantera el vet vad man ska göra av. Vad ska man göra av dem, var ska man lägga dem? Jag vill ju inte ta itu med dem just nu men jag vill inte heller att de kommer bort. Jag minns inte vad det är som man tycker sig förstå då som man inte kan förstå annars. Samtidigt vet jag att känslan är lika sann som den som är att vara lycklig. Man har redan glömt hur det var att se på livet, alltet, genom en en annan lins, en som inte är fullt så skarp. Eller hur det kan tyckas meningsfullt och roligt. De är väl de frågorna jag inte har någon lust att tänka på då, då när det är så bra. Det är väl skillnaden mellan de olika sanningarna om hur allt är- ibland orkar man inte, ser ingen mening i att eller har ingen lust att tänka på några stora frågor, och ibland är det allt man kan göra.

Så kom våren till min uppsaliensiska balkong

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Antagligen spelar det mycket liten roll men eftersom jag hyser en vild kärlek till Kronologisk ordning när det kommer till den skriftliga världen, tycks det mig ändå vara viktigt. Men det blir så mycket då.

När jag slog mig ner med datorn vid halv nio-tiden (och kursboken som ett pockande dåligt samvete i ögonvrån) satte jag mig på min balkong genomsvettig efter ett aerobicspass (min kondition har nått nya bottennivåer), hällde i mig vatten och blickade ut över Domkyrkans topp. Under dagen satt jag på min soliga balkong i linne och läste i perceptionsboken. Våren här sannerligen här. Som jag håller den kär. Det slog mig att det känns som att det är sällan jag bara slår mig ner och stannar upp i tankarna. Hundra impulser for genom kroppen och fick mig att vilja hämta eller göra det ena eller det andra med telefonen som jag inte tog med mig ut. Den där Iphonen är min kärlek och blodsugande igel. "Maila inbjudan till släktingarna om picknick i Uppsala i maj", "Maila mamma om hon tror att första veckan i maj är ett bra datum med tanke på mormors födelsedag veckan efter", "Sms:a Claire och fråga om hon vill träna", "Hämta solglasögon", "Kolla upp texten till Markus Krunegårds låt Kär i en borderline", "Byta till shorts". Inte för att det är ett hektiskt liv att sitta på balkongen och läsa sin kurslitteratur, men varför ska allting vara så perfekt, varför måste allt, inklusive jag själv, vara så tillgängligt hela tiden innan man kan sätta sig ner och tänka en enda lång tanke? Det sitter i huvudet förstås, som alltid. Jag hämtade i alla fall inte telefonen.

Det var så väldigt mycket mer jag hade på hjärtat.

Så kom våren till min uppsaliensiska balkong.