Hur man inte skriver en novell

Jag skulle skriva poesi, om jag bara kunde skriva poesi. Men jag kan inte det. Det är synd, för så ordentligt som jag skriver mina uppsatser, mina mail, dagböcker och i facebookloggar kan man ju knappast annat än tro att det skulle bli bra lyrik av det där. Men det går inte i alla fall.

Jag får en mild panik när jag tänker på hur pinsamt dåligt det blir. Jag tänker att jag i framtiden förmodligen kommer vilja radera det lilla dokumentet. Sen kommer jag tvinga mig själv att spara det trots allt, mödosamt, som ett litet bevärdigande av den yngre versionen av mig som en gång satte sig själv på pränt.

Så kommer det att bli.

Det är nog inte så här man skriver en novell. Åh, att det inte bara kan räcka med massa fint sammansatta ord. Eller massa lösa, ur sina sammanhang tagna, enskilda incidenter som man har ett tilltalande och speciellt sätt att betrakta, som tillsammans kan utgöra något. Jag har nog helt enkelt dålig fantasi. För allt jag kommer att tänka på när jag tänker på att skriva något, det är saker som redan har hänt. En liten betydelselös men tankeväckande händelse. Anekdoter.

Och det räcker inte att ha talang. Om man har en talang då måste man göra något av den, visa upp den och gärna göra den till ett lukrativt företag.

Nu ska jag försöka en gång till, i ett nytt dokument. Det finns ingen bättre tid än nu, sa min vän.