Felmarginaler

Ibland säger jag att tid är min största konsumtionsvara här på kibbutzen. Hur kommer det sig då att den ändå aldrig riktigt räcker till? Det är som att det alltid saknas precis en nypa tid jämt och ständigt. Ska det vara så? Ska det alltid vara så? Kanske man behöver det, för vad ska annars driva upp en på morgonen? Jag behöver mina äpplen. Mina äpplen behöver inte mig (de skiter fullständigt om det är jag eller någon annan som sorterar dem). Men det är ändå märkligt. Jag vet att jag egentligen har mer tid här än vad jag har hemma, men det är som att man anpassar sig efter den tid man har, så att den känns precis otillräckligt.

Jag har börjat skriva listor på saker jag ska göra. För femhundramiljonte gången. Och de är rätt långa. Idag har jag inte åstadkommit en enda sak som stod på listan. Inte ens sömnen fick prioriteras. Det är nog bara att inse att det sociala tar mkt. tid i anspråk, oavsett om man vill det elle inte. "It's a kibbutz!" Det uttrycket fungerar som förklaring på allt. Kanske behöver jag inte sova så mkt. Kanske är jag en sån människa som bara behöver 6-7 timmar per natt. Kanske är det bara en stressfaktor, tron på att man måste sova åtta timmar per natt för att kunna fungera som människa dagen därpå (jag har nyligen läst självhjälpsboken "Drömliv - lycklig på riktig" om någon tycker jag låter lite självgod. Ja, jag vet, titeln låter ju som hej kom och hjälp mig, men. Ja).

För man fungerar som människa med bara några timmar sömn, flera dagar i rad. Det är bara det att man vill gå genom dagen med lite större mariginal än att "fungera". Helst vill man ju ändå må bra. Och jag känner hur alla känslor blir så stora när sömnen hållt sig på replängds avstånd lite för länge. Jag känner hur utmattad min kropp är, just nu i denna stund.

Kanske är det bara att acceptera sin lott: Hej då Sömn, jag älskar dig, men det kan aldrig bli du och jag.