Stuck up Stockholm

Jag tänker att jag är hemma igen när jag gick genom ankomsthallen (utan min förlorade bagageväska) på Arlanda och Drottning Silvia, E-type, Eva Dahlgren och andra viktigheter hälsade mig "Welcome to my hometown". Jag får alltid en Yes!-känsla, lokalpatriot som jag är.

Jag vet att jag är hemma igen när jag kommer på mig själv med att skriva listor. Mina fem miljoner "Att-göra-listor" fyllda av viktiga och obetydliga saker är tänkta att skänka tillfredsställelse och självbelåtenhet när jag får sätta en bock, samt känslan av att jag har kontroll över min tillvaro. Det kan stå allt från "Hitta bostad i Uppsala", "Hitta det borttappade tältet till Roskilde", "Ringa till x" till "Boka tid på RFSU" (sorry for sharing). De där listorna är beviset på att jag är tillbaka. Hej då Israel och bekymmersfri tillvaro och hej Sverige och prestationsångest och vara-effektiv-och-lyckad-komplex. Men jag skyller inte på någon.

Jag känner mig fortfarande inte helt återanpassad till verkligheten och den Stockholmska civilisationen. Det känns lite märkligt. Vadå? Kan jag inte gå omkring i haremsbyxor och sandaler på stan? Ska jag laga mat själv? Och tvätta själv?? Och alkoholen, ska den verkligen vara så här dyr? Vad hände med gratis? Och ska jag verkligen bestämma själv över min tid (hjälp!)? Och spelar klubbarna annan musik än bara Lady Gaga?

Jag tycker om att vara hemma. Men när vännerna är träffade, jobbet jobbat på, Stockholm genomvandrat, familjen kramad och när mina kinder nypts färdigt av mormor infinner sig en anitklimaxkänsla. Jahapp. Så var det gjort. Next? Och Stockholm. Som jag längtade efter så. Fy fan vad pretantiöst det är!!! Jag hade tre fantastiska månader på en kibbutz bland bergen i Israel, vid gränsen till Libanon och tio grymma dagar i Tel Aviv, en stad jag blev kär i. Staden har puls, en nerv och en rycka-på-axlarna-mentalitet när det kommer till problem.

Jag förstår det fina med att bo så nära naturen, avskärmad från civilisationens självpåhittade stress och statuskåthet, efter att ha bott i en bubbla till kollektiv på kibbutz Bar'am i tre månader. Jag som alltid skyltat med min Stockholmskärlek ser mig omkring och upptäcker hur jävla fucking arty party Stockholm är. Pretantionens högborg. Vi klär oss för att visa vem vi är, men också för att visa ATT vi är. Jag blir så trött på det. Alla stuck up, arty party, bajsnödiga människor. Dra ut de hornbågade glasögonen ur röven för fan! Liksom.