Vingprovning på hög nivå

Att blogga eller inte blogga – det är frågan. Eller absolut inte. Jag har länge tänkt tanken att börja blogga. Just det, ”tänkt tanken att” inte ”tänkt börja blogga”. Jag vet inte riktigt varför jag dragit mig, men kan hitta möjliga förklaringar (varför sådana känns viktiga att redogöra för vet jag inte):

1. Tanken ”Måste man inte isf. ha en riktning på bloggen? En legitim anledning att skriva”. Modeblogg, resblogg, ett specialintresse, gå en creddig utbildning, ha ett coolt jobb, besitta någon slags expertiskunskap, kunna ta snygga foton. Tanken ”Har/gör/kan jag det?”. Tanken ”… nä”.
2. Misstanken att Bloggaren anser sig vara förmer. Jag skulle kunna skylla på att det beror på den jante-lags-kultur jag vuxit upp i, eller så är jag lite morsk och står för att jag tänkt denna fula, fula tanke. Ska pröva morsk.
3. Min tendens att glömma vad som är lämpligt att hålla för sig själv och oro för att ångra något jag skrivit (läs: ångra något jag skrivit. Läs inte: skriva något jag kommer ångra).
4. Och sist men inte minst, mina tekniska färdigheters begränsning: Rent praktiskt - hur fan skapar man en blogg?!

Varför jag nu tillslut tar mig i kragen och ”kör” vet jag heller inte riktigt, men följande faktorer kan spela roll:

1. Tanken ”Äh, wtf.”. Härmed förbehåller, nej, tar, roffar jag åt mig rätten att skriva en blogg (säger man så, skriva en blogg?) utan underrubrik om både ospeciella och speciella saker. (Men kommer jag på nåt catchigt, så förbehåller jag mig även rätten att lägga till det…).
2. Insikten att källan till denna misstro var okunskap och att jag själv, hur mycket jag än vill ignorera faktumet, är ett stort fan av mitt liv. Bara att suck it up, och sluta döma andra för att de också är det (av sina egna alltså).
3. Trots va-fan-ska-jag-skriva-om- då-tankar, så har jag på sista tiden när något roligt hänt, tänkt ”Haha! Det här är exakt det jag skulle skriva i en blogg – om jag hade någon.”. Sen, besvikelsen när jag inser att jag alltså fortf. inte har en blogg.
4. Jag insåg att jag kan fråga min bästa vän Google. Jag <3 Google 4-evah.

Och om man nu behöver en legitim anledning, så har jag funnit den: min blogg, utan underrubrik, är absolut nödvändig som förlängning av Facebookstatusen. Det får ju knappt plats någonting i det där pyttelilla fältet.

Så nu kliver jag ner från mina höga hästar och provar mina vingar istället. Jag kan flyga, jag är inte rädd!