Betraktelser bland broccolimolnen

Jag tittar tillbaka på veckan som gått och inser att den varit grym! Av någon anledning som jag inte känner till drabbades jag på söndagen (som ju är veckans första dag här i det heliga landet) av enorm hemlängtan. Hemlängtan av en sån sort som jag inte haft förut här och som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag ser fram emot Sommarstockholm i mitt hjärtas land med alla fina vänner och min fina familj. (Bröllop x 2, Roskildefestivalen, Lindhagensterrassen och Färdtjänsten (ja, faktiskt!), alla utserveringar, alla klubbar, alla fyllor, alla sjöar, alla sommarställen, alla bad, alla gräsmattor och alla häng till evinnerlighet).

Jag har börjat promenera runt kibbutzen med mig själv varje dag och det är så extremt skönt. Det är en av få stunder som jag någonsin är själv här. Jag promenerade och kom fram till flera saker, det är något man gör under kibbutzpromenader har jag upptäckt. En insikt jag kom till var den rationella tanken att alla känslor förmodligen skulle hållits på plats om jag inte vore så förbannat utmattad. Men jag ska sluta tjata om att jag sover för lite, för jag väljer det själv vareviga kväll. En annan var att jag bor på en så enormt vacker plats. Det är faktiskt helt absurt, stört vackert här och jag är så glad att jag lever här just nu en liten stund i mitt liv. Det finns ett krön man kommer till om man går runt kibben och den är den allra finaste. Man kommer upp för backen, rundar krönet och så breder bergen ut sig. Mega-kulle på mega-kulle och de ser ut som stora moln gjorda av broccoli. Sånna som man vill hoppa i (jag kommer att tänka på när jag för första gången fattade att moln inte var kompakta och hoppbara utan bestod av vattendroppar - vilken hemsk och världssynsförändrande insikt!). En tredje insikt var att jag har så lite tid kvar här. Idag är det två veckor och två dagar kvar tills jag lämnar Bar'am. Därefter följer tio dagars sönderstekande och runtresande i Israel. Men när tiden plötsligt blev så överskådlig kändes allt så mkt. lättare och det kändes plötsligt så viktigt att ta vara på den tid som är (Hej Fröken Pretto! Men jag kommer ju från Stockholm, så vafan). Det var inte längre att "sitta av tiden", för det är inte något jag vill göra med mitt liv, kanske speciellt inte här i Israel. Men så tänker jag att det är MVG-flickan som spökar för mig (hon har hållit sig borta ett tag). Varje dag måste inte vara ex antal intjänade kronor, ex antal skrivna uppsatssidor, ex antal utlästa böcker, x antal bockar i min att-göra-lista. Dagens åstadkommande: åtta timmar av okänt - men troligen hiskeligt stort - antal packade äppellådor och en långpromenad. Det räcker så idag.

Nu var det ju inte det det skulle handla om, det var ju min grymma vecka! Men det får bli ett annat inlägg..

Mitt krön.

Min utsikt.
Min bänk.