Konsten att inte fräsa åt främlingar

Jag har nyligen läst Stefan Einhorns två böcker (Konsten att vara snäll och Medmänniskor)och har känt mig lite inspirerad av hans uppmaningar. Människor i min närhet som har tröttnat på mitt pladder om min nya syn på hur man borde bete sig i livet och i synnerhet mot sina medmänniskor ("smörja!") och som använder Stefan Einhorn i samma mening som ordet "hycklare" skulle antagligen spy av att höra det jag ska säga nu. Igår tyckte jag att jag "fick rätt" i min tanke att varje liten handling mot vår medmänniska (någonstans vid det ordet börjar de få kväljningar) gör avtryck och spelar roll. En god eller dålig handling får ibland långtgående konsekvenser och ibland direkta. Här predikar alltså Einhorn snällhet som dygd eftersom det ger positiva följder både för en själv och för andra. Kanske ska jag istället skriva att det var Stefan Einhorn som fick vatten på sin kvarn - det var trots allt han som smällde ihop budskapet "man ska vara snäll" på två hundra sidor och gjorde det till ett lukrativt företag (även om jag inför kontentan av boken kan känna lite så här: "DAAH??").

Men hur som helst.

Igår hade gjort ett ärende under lunchen och hade bråttom tillbaka till jobbet. Jag skyndade mig på T-centralen från gröna linjen nedför trapporna mot blå linjen, sick-sackade mig genom folkmassan längs den långa gången på väg ner till blå linjen. Musiken dunkade i öronen och jag tyckte att jag hade sånt flyt. Tills två killar i rulltrappan brutalt satte stopp för det. Jag visste att mitt tåg strax skulle komma och där stod de stilla och snackade bredvid varandra. I rulltrappan antingen står man still på den högra sidan, eller så står man inte still utan går på den vänstra sidan - när ska folk lära sig (!?), tänkte jag och blev irriterad. Jag ville fräsa och knuffa dem ur vägen, men det gjorde jag inte, utan tog ett djupt andetag och sa istället "ursäkta" när jag försökte gå förbi. Vid slutet av rulltrappan inser killarna att tunnelbanan står vid perrongen och att dörrarna håller på att stängas. Jag inser att jag kommer missa tåget och komma för sent. Då rusar killarna fram till tuben och pressar upp dörrarna för varandra och mig så att vi alla hinner med.

Jag tänkte inte att det faktum att de höll upp dörren också för mig i deras hjärnor var en konsekvens av att jag hållit inne med otrevligt beteende, eller att jag har Konsten att vara snäll att tacka för mitt icke-fräsande, men ändå, tänker jag triumferande när jag står där andfådd och lycklig över att ha hunnit med tåget - hade de gjort sig besvär om jag hade fräst åt dem i rulltrappan? - Antagligen inte, hah!