Det är märkligt hur livet väljer att ändra färg och form så fort. Jag blir aldrig klok på det. Kanske blir jag klokare under de här fem åren med studier av människans psyke. Kanske kan jag be Passer och Smith om svaren? Och så är det den där tanken om att färgerna och formerna trots allt är konstanta och att det bara är min hjärna som spelar mig ett spratt. Luriga perceptioner. Jag har läst en månad på psykologprogrammet. Jag är redan knäpp.
Jag ser inte domkyrkan genom mitt fönster, dimman är för tjock. Jag ser bara lyftkranar.
1 kommentar:
Lilla Gull
Det blir nog bara värre för varje månad som går.
kram
mamma
Skicka en kommentar