På den där stranden, i den där staden tycks livet hända och samtidigt stå still. Att känna sig så uppfylld där, just när man är ensam, jag vet inte om det är positivt. Men det spelar kanske ingen roll. Lusten att plocka upp den där boken jag var full av iver att ta mig an slocknade vid strandkanten.
Jag tänker på vad det är som får mig att känna så och kan räkna upp ett antal omständigheter som med stor sannolikhet är bidragande orsaker. Vill tänka att det inte spelar någon roll. Som om man inte skulle kunna vara lycklig i fem i minuter utan att samtidigt vara inskränkt, eller utan att samtidigt intala sig själv att det är en konstruktion, att det är ett visst antal komponenter som summeras till ett resultat. Jag lägger in en brasklapp samtidigt som jag sväljer det blå pillret. Hej hej Matrix.
(Farväl för denna gång Tel Aviv, mitt hjärta slår för dig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar