Njut för helvete, njut.

Just nu vågar jag knappt skriva en rad, för det känns som slöseri med ord som kunnat läggas fram på ett tjusigare sätt, men jag har inte tillräckligt med kapacitet i hjärnan för att hålla allt därinne för tillfället. Det vill ut, huller om buller. Kanske tar jag mig tiden att sitta ned och fundera på i vilken ordning de egentligen borde ha kommit, någon annan gång.

I alla fall.

Hanna Hellquist undrar i sitt program Jakten på lyckan om receptet på lycka inte kan sammanfattas i tre saker: Något att göra, någon att älska och något att se fram emot. Jag tror att det ligger mycket i det, framför allt i det sista. Jag försöker ta på den där känslan som växer i bröstet ibland, den jag tror är lycka, ömsom stillsam, ömsom bubblande. Klichéer som jag har inte bättre ord för. Jag skulle vilja förklara känslan, men mina försök (inget av dem) når inte fram. När jag försöker nå den där känslan i alla fall, den jag tror är lycka, och förstå den, tänker jag att stunder då jag är som lyckligast är när det känns som att dagarna inte räcker till för allt man vill göra och uppleva och känna. Som att hela livet ligger framför en. Något att se fram emot. Allt att se fram emot.

När känslan uppstår, och hittills har jag aldrig kunnat predicera den, är allt jag kan tänka: njut, njut nu för helvete, det blir inte bättre än så här! Vill bevara känslan, knappt leva ut den eftersom jag inte vill att den ska försvinna, och samtidigt, maximera den. Inte skynda på, inte hålla tillbaka. Det är det läskiga med att inte kunna styra. Och det är charmen. Vissa saker ska kanske inte dissekeras, analyseras eller förklaras. Njut för helvete, njut.