Igår var det den sista dagen av åtta som jag jobbade i ett streck (somliga firar chanukka med att tända ett ljus varje dag under åtta dagar, men varför begränsa sig på det viset?). Man hade kunnat tro att dagen skulle starta lite snett, med tanke på att jag var tvungen att gå upp typ två timmar tidigare än nödvändigt för ett halvkul ärende i stan – men icke. Detta tack vare morgonens sällskap i form av en fin vän och den vackra snön som lagt sig som ett täcke utanför fönstret och som fortfarande singlade ner i ett alldeles lagom tempo. Trots mörker, otta och allmän jävlighet blev jag så uppfylld och rusig. Allt jag ville var att prisa vintern genom att sträcka upp händer och tunga mot himlen! (Men det gjorde jag inte). Jag mötte upp min vän på tuben och så begav vi oss iväg tillsammans. När alla måsten var avklarade var det fortfarande ett bra tag innan det var dags att jobba, så vi tog en promenad. Att det kan krävas så lite. Över Skanstullsbron, tvärs över Söder och Slussen mot Gamla stan i den vintrigaste vinter. Det var fanimig lycka som man kunde ta på.
Idag fick jag sova ut och vaknade återigen till ett vintrigt landskap/villaområde. Jag tycker om onsdagens dagordning:
göra typ ingenting - spotify med på ett hörn , dammsuga (det låter tråkigt, men resultatet blir en förhöjd julstämning) äta frukost, simma kanske, köpa julklapp, kanske köpa ett par vingar el. dyl. (morgondagens julfest m jobbet har temat "Himmel och helvete"), fika m. Hanna, äta middag m. Eric.
Känns lagom krävande.
1 kommentar:
Nu äter jag inte längre bacon med händerna. Dock är det fortfarande äckligt. Däremot ser jag fram emot allt detta. Men mest av allt ser jag fram emot dig.
Skicka en kommentar