Om speciella ting i allmänhet och ospeciella ting i synnerhet, om saker man minns och sånt man helst vill glömma. Det blir rätt mycket ord, och någonstans måste de ju ta vägen?

Leta i den här bloggen

söndag 11 april 2010

Hej Livet

När jag skriver det här sitter jag på tåget från Tel Aviv, på väg tillbaka till Bar’am. Jocke och jag har haft det bra, promenerat mkt, gått på marknader , legat på stranden (Jocke ser ut som en kräfta), ätit middag och fikat ute, Jocke har klippt sig och jag har tappat bort ett fint armband. Med colombianen gick vi ut i torsdags, sedan dess har vi tagit det lugnt, trots att Tel Aviv är ett under av klubbar och uteliv. Det har varit skönt att ta det lugnt och vara lite för sig själv en stund. Jag är en social varelse, men jag kan vara hur lycklig som helst ensam ibland.

I väntan på att det var dags att bege sig till tåget gick jag efter att jag checkat ut, till stranden. Sa hej då till jocke som skulle stanna en natt till. Jag satt på stranden och upplevde att jag uppfylldes av livet. En sån där lågmäld känsla av tillfredsställelse, något som liknar lycka, men utan att vara berusande. Det var tryckande varmt, 34 C, men himlen var molntäckt och det blåste. Jag fick sand i min väska och i mina skor. Skrev vykort och log på insidan. Lyssnade återigen, efter en månads uppehåll, på Kent. Tänkte att Tel Aviv är världens raggigaste stad. Tel Aviv-borna är ofta vackra. Kvinnorna har stora bröst och männen stora leenden på läpparna. De (männen alltså) flirtar som det vore en del i en säga-hej-process (men jag uppskattar ändå rakheten och hymmelfriheten – man fattar i alla fall vad de menar).

Jag gick tillbaka till hotellet för att hämta min väska. Upptäckte att jag hade sandslott i skorna och att klockan på ett märkligt sätt blivit alldeles för mycket. Förbannade min tidsoptimism. Tanke 1: ”Varför har jag aldrig marginalerna på min sida – är det något fel på min DNA?”. Sen går det fort. Hämtar väskan, vinkar in en taxi och känner mig som en världsvan Carrie Bradshaw i storstaden. Tanke 2: ”Ett steg närmare svaret på gåtan om tidsoptimismen. En känsla av att livet händer lite mer när man skyndar sig. Lite mer adrenalin i kroppen, i full färd, på väg mot ett tydligt mål, det blir plötsligt så viktigt, det att hinna.”

Jag trivs så bra i det lilla samhället kibbutz Bar’am. Men när jag kom till Nahariya och Tel Aviv, var det som att mina lungor ville explodera av glädje över att få andas lite avgasluft igen. Skämt åsido, det var inte avgasernas förtjänst… Men jag korsade ett övergångsställe för att möta upp min bror, själv, någonstans mitt i Mellanöstern, på väg. Livet kändes så påtagligt.
(När jag lägger upp det här är jag tillbaka till Bar'am. Resan gick bra, jag har hittat mitt armband och Jockes kalufs är ett minne blott.)

1 kommentar:

loppan sa...

Härligt Rebecca

Det låter som du har det ljuvligt, härligt att höra att du är tillbaka i Ba´ram och att din och Jockes resa varit lyckad. Lev livet men ta det lite lugnt med allt festande.

En stor kram från
Loppan