Om speciella ting i allmänhet och ospeciella ting i synnerhet, om saker man minns och sånt man helst vill glömma. Det blir rätt mycket ord, och någonstans måste de ju ta vägen?

Leta i den här bloggen

onsdag 21 april 2010

Memorial- och Independence day

Jag ska inte göra ett försöka att återge allt som hände under de dagarna (i förrgår och förrförrgår) för då glömmer jag säkert något. Men det var intressant att ta del av det som faktiskt är livet i Israel.

För det är en viktig del av landet, även för en sekulariserad kibbutz som Bar'am, det att inte glömma de som dött för eretz Israel och att vara tacksamma för sin stat. Sorgen och lyckan verkar gå hand i hand, i alla fall under dessa två dagar. De hoppas att staten kommer att fortsätta finnas. Bara det är en ganska stor kontrast till vad jag är van vid. Jag lever i ett land som inte haft krig på tvåhundra år - att grubbla över dess fortsatta existens ingår inte i mitt vanliga bekymmerstänk.

Ursäkta om det låter skitnödigt eller så, men några andra tankar som poppade upp under cermonierna: Självständighetsdagen i måndags firades med att alla samlades på en plats där tal hölls och sånger sjöngs. En barngrupp i femårsåldern uppträdde med en välinövad dans. De slog på trummor och hade blå ljusdioder och sprang och viftade med stora Israelflaggor. Jätteduktiga var de. Men av någon anledning är det svårt att betrakta barngruppens show utan att tankarna föranleds till armén. Det känns absurt när man tänker på att de är de små pojkarna och flickorna som ska försvara landet om drygt tio år. Det var på samma sätt som när jag såg två små pojkar som sprang och lekte med varandra med låtsatsvapen. Det ser man hemma också ibland men av någon anledning bekommer de israeliska pojkarnas lek mig mer. Jag vet inte om det beror på deras verklighetstrogna kulsprutor i miniformat eller kipporna på deras huvuden.

Och fyrverkerierna på kvällen till självständighetsdagen var väldigt vackra. Men det lät som att man hörde en luftstrid. Och som Sophia bredvid mig sa: "Tänk om Libanon missförstår det här nu...". Dagen efter var vi ett gäng som utnyttjade vår lediga dag genom att åka till stranden i Nahariya. Flera gånger såg vi flygplan i set om tre som flög lågt och det var inte några charterflyg. Det är bara lite obehagligt när man inte förstår varför. Och den där obehagskänlan är man inte van vid.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ångrar verkligen att jag inte kom till Tel Aviv på självständighetsdagen. Hade säkert varit väldigt kul att se nationaldagsfirandet i ett land som Israel.