Halvvägs ute genom Julias och Davids ytterdörr på Fålhagsleden, med ytterkläder jag hastigt rafsat åt mig i hopp om att hinna till träningen, som vanligt på fel sida om tidsmarginalerna, ropar David: "Vänta du ska få med dig lite tårta!". Vi hade firat Julias födelsedag kvällen innan och jag sov kvar eftersom det blev så sent. Stannar upp, tänkte på gårdagens glasstårta och ropar tillbaka "Tack men det behövs inte, den kommer ändå bara smälta!". David: "Men du kan ta av princesstårtan!". Jag, stressad: "Nej men jag ska ändå inte äta massa tårta...!". David: "Du kan frysa in eller bjuda dina kompisar. Ta lite nu!". Jag får med mig en stor bit princesstårta i en plastburk. Jag slänger burken i träningsväskan och mig själv på cykeln. Sen cyklar jag utav bara helvete för att hinna.
De bristande marginalerna till trots, hinner jag. Efter träningen, till vilken jag var riktigt bra uppvärmd, tar jag på mig ytterjackan och känner samtidigt efter nycklarna i fickan. Tomt. Där de alltid brukar ligga är det tomt, tomt, tomt. Tittar i de andra fickorna som är lika nyckelfria. Med ett allt mer sjunkande hjärta undersöker jag varenda skrymsle i träningsväskan. Kollar jympasalen, omklädningsrummet, receptionen. Nada. Blir plötsligt rädd att jag glömt cykeln i låset och blivit av med cykeln dessutom. Men cykeln står kvar. Går den korta biten av väderkvarnsgatan där jag kan va tappat dem, frågar i varenda reception i lokalerna som ligger på den gatan. Går längs med gatan igen, söker, finner inte. Sen kommer plogbilen. Om jag hat något som helst hopp innan, mejade plogbilen bryskt ned det. När insikten att jag förlorat: hemnycklar till Uppsala, hemnycklar till stockholm, cykelnycklar samt jobbnyckel slår mig med full kraft går tankarna till den enda tröst jag kan finna för stunden. Min princesstårtbit som ligger i väskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar