När jag slog mig ner med datorn vid halv nio-tiden (och kursboken som ett pockande dåligt samvete i ögonvrån) satte jag mig på min balkong genomsvettig efter ett aerobicspass (min kondition har nått nya bottennivåer), hällde i mig vatten och blickade ut över Domkyrkans topp. Under dagen satt jag på min soliga balkong i linne och läste i perceptionsboken. Våren här sannerligen här. Som jag håller den kär. Det slog mig att det känns som att det är sällan jag bara slår mig ner och stannar upp i tankarna. Hundra impulser for genom kroppen och fick mig att vilja hämta eller göra det ena eller det andra med telefonen som jag inte tog med mig ut. Den där Iphonen är min kärlek och blodsugande igel. "Maila inbjudan till släktingarna om picknick i Uppsala i maj", "Maila mamma om hon tror att första veckan i maj är ett bra datum med tanke på mormors födelsedag veckan efter", "Sms:a Claire och fråga om hon vill träna", "Hämta solglasögon", "Kolla upp texten till Markus Krunegårds låt Kär i en borderline", "Byta till shorts". Inte för att det är ett hektiskt liv att sitta på balkongen och läsa sin kurslitteratur, men varför ska allting vara så perfekt, varför måste allt, inklusive jag själv, vara så tillgängligt hela tiden innan man kan sätta sig ner och tänka en enda lång tanke? Det sitter i huvudet förstås, som alltid. Jag hämtade i alla fall inte telefonen.
Det var så väldigt mycket mer jag hade på hjärtat.
Så kom våren till min uppsaliensiska balkong.
1 kommentar:
Det är som att man med förväntan under hela sin tonårstid väntat på den dagen då man blir vuxen och slutar tänka osammanhängande och i allmänhet alldeles för mycket. Men dagen kommer aldrig, och jag börjar misstänka att den aldrig kommer. Så kanske är det nu man får lära sig leva med det och bara sitta kvar på balkongen.
Skicka en kommentar