I den digitala världen lever jag kvar i fredagen då jag var och såg Kent på Annexet. (I den verkliga världen har Kent redan spelat och orden jag hade i sinnet efter det har redan hunnit ramla ut ur min mun och nästan glömts bort). Men jag var i alla fall på Kent i fredags efter den där bussresan från Linköping som präglades av tankar på pizza. Det var jag och B - parhästen stackarn låg hemma i magsjuka - och biljetter köpte vi på plats och Kent var Kent och spelade sin grymma musik. De gjorde vad de skulle men sen var det inte så mycket mer. Bäst var när Krossa allt övergick i en uppriffad (man säger så va, musikfolk?) version av Dom Andra och avslutande Mannen i den vita hatten (16 år senare). Saknade dock två saker.
1. Vals för satan (din vän pessimisten). Den föll jag hårdast för på senaste skivan.
2. Att inte se mer än skalpen på Jocke Berg.
1. Vals för satan (din vän pessimisten). Den föll jag hårdast för på senaste skivan.
2. Att inte se mer än skalpen på Jocke Berg.
I övrigt var det topp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar