Tankar i tvätteriet

Komuna. Komuna, komuna, komuna – tvätteriet – det är där det händer och där jag återfinns slavandes under berg av lakan, tröjor, byxor, handdukar, filtar, underkläder mellan klockan 06.30 och 16.00 söndag-måndag. Aldrig har jag sett så mycket fula kläder på ett och samma ställe.

Efter en dag med äpplena förflyttades jag till Komuna, vilket är att betrakta som en steg upp i ”karriären” i den inofficiella (och förnekade) hierarkin här på Bar’am och där har jag jobbat senaste veckan. Till mitt sällskap har jag en colombiansk 19-åring som inte talar engelska och ett stort antal israeliska, högljudda damer. De ser alla ut som min mamma och mina mostrar. Arbetsuppgifter: fördela tvätt, vika tvätt, sortera tvätt och lägga in i hyllor efter färg och nummer. Detta är enformighet i sin renaste form – det känns som att jag förlorar ett par tusen hjärnceller varje dag ungefär.

Men jag måste säga, att jag ändå trivs väldigt bra! I början försökte jag kommunicera med den andra volontären, Laura, på min knappt befintliga spanska (Como estas? Muy bien gracias! Några färger och veckans alla dagar), och försökte få henne att lära mig lite spanska (de flesta ord jag lärt mig är tvättrelaterade kan jag ju säga), men efter en stund gav vi upp och jag återgick till min ipod (Philip Pullman och P3 Dokumentär). Vår gemensamma humornivå ligger ungefär här:

1. Rebecca klappar ihop händerna sista timmen och säger ”Hey ho, let’s go!” (inte menat som ett skämt). Laura skrattar.
2. Laura står och viker ett par par gigantiska herrjeans och håller upp dem mot sin midja. Jeansen ser löjligt stora ut i förhållande till hennes lilla kropp (jag, 1,57 m lång - om jag verkligen vill - känner mig som en jätte bredvid henne). Rebecca skrattar artigt.

De första dagarna var jag rädd att jag skulle få sluta där efter ett par fatala misstag – förlade en trasa och vek en tröja ”fel” vilket fick den lilla 1 och 45 cm långa kvinnan med stora, tjocka glasögon och flätor och en omisskännlig klädstil, att gå i taket. Hon skällde och gormade på hebreiska med trasan i högsta hugg, inte på mig, men på vår arbetsledare Ira, medan hon pekade på mig och såg galen ut.

Som tur är så tror jag att jag har vunnit Iras hjärta. Hon säger alltid ”Rebecca? Look my darling, look!” och ler snällt. Visualisera detta sagt med hebreisk brytning. Rysk går dock också bra. När jag sa att jag kan franska blev hon överförtjust och slog ihop händerna ”Ah! Is bjuttiful language, bjuttiful!”. Äntligen får man användning för sin franska.