Meddelande från himlen

Nu sitter jag på ett plan någonstans i atmosfären mellan Zurich och Tel-Aviv. Det är skönt att vara på väg igen, att ha känslan av att man lever, utnyttjar sin tid. Den här resan är rätt just nu, för mig. Destinationen för den som inte vet är kibbutz Bar'am som ligger i bergen i norra Israel. Jag åker den 9 mars och planerar att komma hem i slutet av maj. Däremellan ska jag volontärarbeta (fast det känns nästan lite som hyckleri att kalla det volontärarbete – nog för att jag kommer ha en slavlön på motsvarande ett ciggpaket om dagen (eller var det i veckan!?), men jag åker ändå dit för min egen skull, i mitt sökande efter fler storartade upplevelser), leva och njuta av livet.

Det känns märkvärdigt omärkvärdigt. Jag tänker tillbaka till januari för ett år sedan och förundras. Då satt på Skavsta flygplats tillsammans med min pappa och var nervös och gråtfärdig och ångestfylld. Det var visserligen för en längre tid jag skulle vara borta, det var den första långresan jag gjorde själv, jag hade ingenstans att bo och jag lämnade mitt Stockholm där de flesta av mina vänner var kvar. Jag hade tänkt förekomma alla genom att själv vara den som stack iväg – hellre lämna än lämnas, aight? (Tji fick jag visserligen, när halva Stockholm emigrerade till hösten istället…). Innan avresa var det gråtfest i dagarna tre! Var är alla tårarna den här gången, var är nervositeten, ångesten, stressen, sentimentaliteten? Borde det inte kännas mer än så här? Men så tänker jag, att det är inte så satans märkvärdigt. Det är bara några månader. Och den här gången har jag bättre koll på läget, jag har gjort det förr, jag är lugnare. Jag har kramat folk hej då och glatt sagt, vi ses i sommar!

Det var först när jag spänt fast säkerhetsbältet i planet på Arlanda som tankarna for till de jag kommer att sakna därhemma. För jag kommer att sakna er.

Okej, sentimentalitetskvoten uppfylld och följande har hänt:
1. Handtaget till handbagagerullväskan (jag gillar långa ord) pajade. Jag nämner inga namn, men vissa fäder har lite för bråttom ibland. (Allt är dock förlåtet! Inget som inte går att laga med tejp är trasigt)
2. Planet var ca en kvart försenat. En kvart kan ju tyckas vara en piss i Mississippi, men jag hade bara 45 min på mig innan anslutningsflyget Zurich-Tel-Aviv skulle avgå. Låt er imponeras: Stockholmsflyget landar 22.15 – klockan 22.45 sitter jag fastspänd i nästa plan som rullar ut på startbanan. Det blev med andra ord en språngmarsch genom hela flygplatsen. Jag tänker att det är så typiskt mig, att jag alltid ska vara sen. Flashbacks till hemresan från Paris till Stockholm då jag efter en liten miss i planeringen klev in på Charles de Gaulles flygplats (en av Europas största har jag hört!) 30 minuter innan avgång. Det där gör jag aldrig om, tänke jag, aldrig mer så lite marginal! Ha. Ha. Ha. Åh, kära jag.
3. Insikten att jag måste göra något åt min kondition. Att springa till tunnelbanan var och varannan dag är en sak, att springa till flygplanet är en helt annan.
4. Nu sover snart hela byn (läs, passagerar på planet). Trots ett nästan fullsatt plan har jag märkligt nog på båda planen fått hela tre säten för mig själv – en kontrast till första gången jag åkte till Israel och tvingades byta plats. Jag hamnade bredvid en ung chassid som såg helt förkrossad ut när han insåg att jag hade platsen bredvid honom. För honom gick det inte för sig att sitta bredvid en kvinna, förklarade den israeliska kvinnan i sätet framför. Det slutade med att min bror och jag bytte plats, chassiden tackade ödmjukt min bror och jag återgick till att läsa vidare i Bitterfittan.

Nu har jag ätit min flygplansmat, klockan är 00.55 svensk tid och jag ska tupplura lite. Jag mår bra så här långt, fler uppdateringar kommer! Och även bilder, de ska ju tydligen säga mer än tusen ord. (Fast drottningen av ordsvada är skeptisk)

2010-03-10 kl. 00.57