Det blir alltid värre framåt natten

Jag är gravid. Vad värre är, jag upptäckte inte att jag var gravid förrän i åttonde månaden. Min första impuls var att göra abort, men det var det ju för sent för. Jag får helt enkelt avbryta mina psykologistudier och gå på mammaledighet. Att upptäcka att man är gravid i åttonde månaden kan ju i sig te sig lite märkligt. Än märkligare var barnets pappas identitet: basisten i Motörhead. Eftersom jag aldrig lyssnat på Motörhead ställde mig följande, i sammanhanget helt korrekta, frågor: vad gör Motörhead för slags musik? Hur många är de? Hur gammal är basisten och hur såg han ut egentligen? När basisten, tillika fadern till mitt barn, uppenbarar sig för mig känner jag dock genast igen honom som det popsnöre jag träffade en kväll för åtta månader sedan. Ödmjukt säger jag ”Du kanske inte känner igen mig, men vi träffades för åtta månader sedan…”. Motörhead-basisten möter min blick och svarar: ”Det är klart jag minns dig, Rebecca.” Jag förklarar allt och basisten vill till min lättnad ta sitt fulla ansvar. Vid nästa besök på vårdcentralen visar det sig att jag inte bara är gravid utan att jag också ska få trillingar. Och eftersom jag inte varit medveten om att jag var gravid hade jag proppat mig själv full med teratogener som ciggaretter och alkohol, sovit för lite och stressat för mycket, har jag naturligtvis förstört alla mina tre barn som blir handikappade. Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar - jag, basisten i Motörhead och våra tre handikappade barn.

Jag vaknar upp ur drömmen med en hård klump i halsen.

Hur i hela friden ska jag tolka denna dröm egentligen? Till saken hör att jag lusläser boken Child Development just nu till tentan i utvecklingspsykologi. Det hela är mycket obehagligt. Åke har noggrant upplyst oss om allt som kan gå fel under en graviditet och vilka konsekvenser det kan få för barnet. Hujeda mig.