En gång ombads jag att förklara min kärlek till en människa. I shorts och linnen, två pilotglasögonförsedda turister, åt veckans femtiosjunde falafel utanför en marknad på väg att stänga. Jag fick känslan av att jag hade tagit mig rätten till något och därför måste rättfärdiga och försvara mig och mitt rofferi. Visste verkligen jag och mitt nära tonårsunga hjärta vad kärlek var? För i så fall hade jag väl inte behövt rannsaka min hjärna så febrilt? Jag började rabbla egenskaper och nådde möjligen en nivå snäppet högre än schablonbilden av den perfekta mannen som vaskatats fram ur enkäter från diverse tidningar. Det var långt senare, när vardagen återgått till sitt normala lunk och jag återfått mitt huvud, som jag visste vad svaret var.
1 kommentar:
Fint.
Skicka en kommentar