Och så kom vintern till Uppsala. Så som den alltid gör. Igår förvandlades Uppsala till ett julkort, någonstans mellan intelligensen och språkutvecklingsteorierna. Det var Kajsas födelsedag, vi lämnade de sex föreläsningarna bakom oss och gnuggade våra powerpoint-trötta ögon. Och ute var det snö överallt. Vi göta- och svealandsmänniskor tittade storögt och utropade snökaos, så som vi alltid gör när första snön fallit. Norrlänningarna fnös, så som de alltid gör när första snön fallit.
Jag förvandlades under dagen till ett litet kolli. Stelheten i min nacke från första föreläsningen utvecklade sig under dagen till Nackspärren från Helvetet. Att cykla från Blåsenhus till Café Linné på Svartbäcksgatan i snöstormen kändes som ett kamikazeprojekt. Det var det antagligen också. Det stack och sved i ögonen som rann. Jag kom fram till cafét snötäckt, pandalik, stel och invalid. Jag tackar Gud, mamma, mig själv och Cykelviktor för dubbdäcken. Dubbdäck is king på Nordpolen. Det är dags att skaffa cykelhjälm.
Vi, medlemmar i gruppen Psykologsoffan (dvs A-kursare och så jag som klamrat mig fast och vägrar släppa taget om de mysiga människorna), firade Kajsas 21-åriga liv med fika på Café Linné. Vintern rasade utanför och vi myste innanför. Jag log på hela insidan för att Uppsalalivet för en stund var som jag hoppats att det skulle vara. Så jag njöt och kände att jag aldrig ville gå därifrån. Det kunde jag i och för sig knappt göra heller på egen hand. Jag fick hjälp upp ur fotöljen jag sjunkit ner i av en stark man som hade erfarenhet av att jobba med autistiska barn. Det kändes tryggt.
När det var dags att skingras frågade jag Torun vad som kunde vara bättre än att titta på Fanny och Alexander en vinterkväll som denna? Vi visste båda att svaret var inget. Det var alltså jag, Torun, Fanny och Alexander den kvällen. Jag tycker mycket om Torun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar