Jag leker med mina känslor. Jag letar fram dem, drar dem ur sina mörka vrår där de legat och tryckt, knappast medvetna om sig själva. Sen ger jag dem allt utrymme de någonsin kunnat drömma om men aldrig gör, eftersom de är kloka, till skillnad från mig. De vet att utrymmet inte gör någon gott. Jag förstorar upp dem, exploaterar, dissekerar och hänförs av dem. Inbillar mig att de är allt som finns. Men det är inte så konstigt. De tar så mycket plats att de skymmer sikten. Man får så småningom huvudet tillbaka. Då knöcklar jag ihop känslorna till små bollar, sparkar iväg dem och hänger mig åt trolleri istället. De förvandlas till en teatralisk Broder Daniel-dans i en studentlägenhet efter årets sista tenta tillsammans med andra som dansar av sig sin tentaångest.
Det snöar perfekt utanför mitt tågfönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar