Jag tycker inte synd om dig

"Jag tycker inte synd om dig." Det var den käftsmäll jag fick efter en halvtimmes gnäll förra veckan och den bästa jag fått på länge. Ett bryskt uppvaknande från ett ältande och problematiserande, vridandet och vändandet på varenda känsla som uppstår och den lilla gnagande tanken att allt kanske skulle vara bättre om något bara var lite annorlunda. (Jag säger "man", men egentligen så menar jag jag - jag gillar att hålla det på en låtsad generell nivå, det känns lite enklare så). Man hittar problem på varje ny plats man upptäcker. Man försöker att maximera lyckan i sina beslut och så glömmer man bort att vara lycklig. Det känns som en evig kamp, det är vara nöjd och att sträva efter utveckling, efter någonting som är bättre. Men det finns en skillnad mellan att vara nöjd och att nöja sig. En klok häst har sagt att det kanske är så att man har en förmåga att förstärka allt i nuet, att det är det som får det att verka som att man ser problem i allt. Det är kanske inte svårare än så, och jag tänker att kanske gör det det inte så mycket, det är nog inget problem som måste ändras på. Det bara är så.

Och så var det ju det där med köttslamsorna som vandrar omkring på jorden. Från långt håll är allt perfekt.