Det är en sådan där dag då jag saknar Israel. Saknar tiden, känslan jag tror mig minnas att jag hade, saknar människorna och landet, marken, bergen, vyerna. Det blir ju alltid så, att de bästa bitarna letar sig in i långtidminnet, lämnar de grå därhän, de får klara sig bäst de vill, blir fragment av helhetsbilden. Och jag gör mig inga illusioner (längre). Från långt håll är allt perfekt. Att i teorin veta att gräset inte är grönare på andra sidan är en sak. Praktiken däremot, det är en helt annan historia. Jag vet att allt har sin tid, att det var dags att lämna kibbutzen när jag lämnade kibbutzen, jag var glad när jag åkte vidare. Det hade inte varit samma sak att vara kvar. Jag vet att jag är på rätt plats och där jag vill vara. Skillnaden är att den var mycket tydligare då, känslan av att vara på rätt plats, det fanns inga frågetecken. Haha. Jag gör det igen, frågetecknen var överallt! Men de är så lätta att glömma bort i efterhand. Återigen, från långt håll är allt perfekt.
Jag minns många saker. Händelser, upplevelser, platser, människor, känslor. Det jag tänker på nu är dagarna i äppelfabriken. Jag brukade hänge mig åt P3:s poddradiodokumentärer och böcker, ljudböcker i alla former. Många av böckerna påbörjade jag utan att avsluta dem, var för rastlös för sega öppningar, jag ville hinna med många, höra "Du har hört Pia Johansson läsa...", sätta en mental bock i min böcker-att-läsa-lista. Om jag nu skulle stå där åtta timmar om dagen kunde jag ju lika gärna skaffa mig en gnutta allmänbildning på köpet. På platsen där det inte fanns några tvivel om att jag skulle vara. Det lustiga är, inser jag nu, att orsaken till att jag slukade alla de där ljudböckerna, var inte bara att hålla tristessen på replängds avstånd. Det var för känslan av att det var viktigt att göra något meningsfullt, att inte bara sitta av tiden, att vara på rätt plats. Det var för den känslans skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar