Och som jag har längtat! En häst saknar alltid en annan häst. Och det är något visst med det där att vara nära sig själv med någon annan, att inte censurera, överdriva eller hänge sig åt fasaduppvisning. Det är något att vara tacksam över. Så nu hoppar vi upp i sadeln igen och strör våra sockerbitar för vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar