En sak slår mig när jag ligger i min säng i mitt numer blänkande bo på Kantorsgatan i Uppsala och läser artiklar i personlighetspsykologi alldeles för ineffektivt för att ens kunna kalla det att läsa: en kvarts skeende (jag skulle säga "händande", men jag tror inte att det är ett ord) av livet blir till tjugo minuters pratande och analyserande av livet. Ibland. För ofta. En kvarts telefonsamtal blir till ytterligare ett tjugo minuter långt samtal om det första samtalet. Det verkar inte vara helt rimliga proportioner. X mängd levande och 1,25x teoretiserande av levandet. Jag har någon slags inneboende och hittills outtalad teori om att alla tankar och orosmoln måste komma ut ur min mun. Eller tangentbord. Helst båda. Det blir rätt mycket ord och någonstans måste de ju ta vägen? Som om de inte hörde hemma på insidan, eller som om de inte fick plats. Man kan fråga sig själv varför. Men det gör jag inte. Jag bara konstaterar, jag bara säger, jag bara skriver. Det verkar inte helt rimligt. Är det rimligt? Är det normalt? Snälla KP, HJÄLP! Och säg inte att jag ska prata med skolsköterskan eller mina föräldrar, för det har jag redan gjort!
- Undrande flicka på 21 jordsnurr
Annika svarar: Hej undrande flicka! Det låter inte alls rimligt att tänka så där mycket, och som att du har allvarliga problem. Du borde söka hjälp. Du borde prata med dina föräldrar igen, även om du inte tycker att det är så kul. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med någonting.
1 kommentar:
Tyvärr tycks ju dina föräldrar inte ha kunnat hjälpa dig.
Jag föreslår därför att Du lägger ihop 100% levande och 125% teoretiserande om levandet till en enhet, så Du får 225% levande totalt.
Då har du maximerat ditt levande och behöver inte fundera så mycket. Fint va!
Skicka en kommentar