In vino veritas

Det var en kväll för många månader som det föll på plats. En dittills aldrig saknad eller efterfrågad pusselbit som damp ned och sa något om hur det kunde vara, om hur det skulle vara, om hur det skulle kännas. Det var på den tiden då man fortfarande lät sig imponeras och hänföras av neddimpande pusselbitar. Eller kanske rättare sagt, den tiden då man inte satte någon ära i att göra hemlighet av sin hänförelse. Och så var det en annan kväll, som det bara kollapsade. För den härdade var det ingenting märkvärdigt, men känslan var ändå, att alla färgerna försvann. Färger man dittills aldrig saknat eller reflekterat över.

Tiden går.

Många månader senare i en ny stad går man från Blåsenhus. Man cyklar hem. Man packar ihop sin dator. Man beger sig till Sysslomansgatan där ens människor bor. Man äter hämtmat i vita kartonger. Man korkar upp vinflaskan och sätter sig för att skriva ett par A4 om vad Sanning är och om hur vi kan uppnå sanning. In vino veritas. Och så är de plötsligt där igen. Färgerna. När kom de tillbaka?