Den äkta sinnesstämningen är trots allt inte åldersnoja. Det var snarare måndagkvällens känsla som jag portionerar ut retroaktivt. Ikväll är det sängen igen. Jag har fått en del saker gjorda idag och haft trevligt sällskap. Jag lyssnar på Joan Baez. Det är mammas musik. Jag vill gärna säga att det är mammas husgud, jag vet inte om hon själv skulle skriva under på det, men jag tycker om det ordet, husgud. Joan Baez är så väldigt förknippat med den 23 december, när ropen skallat i det Söder Altschulska hemmet, möbler flyttats, flyttats tillbaka och tillbaka igen, tår har trampats på, fräsningarna yrt, tårarna torkats, nödrimmen skrivits, granbarren dammsugits upp och lugnet har lagt sig. När allt är under kontroll och det finns utrymme för rekorderligt och mer gemytligt julstök, så sätts Joan Baez på. Då andas jag ut. Jag vill ta den med mig.
Det jag helst vill göra nu är att ta fram en fjäderpenna och pergamentrulle, en vinflaska, ett paket cigaretter och röka dem inomhus medan jag nedtecknar alla veckans klokheter som blir roligt att läsa imorgon, eller en annan gång, när jag anser mig vara ännu klokare. Men jag måste sova inser jag, klok som jag är.
Det tar aldrig slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar