När den undernärda skyltdockan visade mig lyckan

Jag har hittat den - vårjackan från min ungdoms drömmar (och min plånboks mardrömmar), jackan som skulle göra mig lycklig om inte för resten av livet så resten av våren. Jag känner mig otroligt fånig, men detta att ha hittat denna jacka är baske mig förnöjsamhet som man kan ta på.

Det var en solig eftermiddag på H&M i slutet av februari (alltså, i lördags). Jag hade egentligen inget ärende utan gjorde en kompis sällskap, när jag såg den: den utmärglade stackars skyltdockan, dömd till evig undernäring och exponering för folks blickar. Den här dockan bar den, Jackan. En ljusbrun jacka i mocka med vackra knappar och fint foder. Kärlek vid första ögonkastet. Jag har haft en bild av den här jackan i mitt huvud i jag vet inte hur många år, och plötsligt var den där, jackan, drömmen i sitt förkroppsligande. Och satt som en smäck gjorde den också. Det var ju ingen brådska med vårjacka men jag tänkte att jag faktiskt lika gärna kunde vara ute i god tid för en gångs skull i mitt liv. Men att vända på prislappen gav brännskador - aoch! Inte studentanpassat. Jag gick därifrån med hängande huvud.

Igår hade gjort mig mentalt redo för att linka iväg till Myrorna på Sysslomansgatan efter skolan för att leta efter ett substitut. Jag hann inte mer än ett kvarter från H&M förrän jag insåg omöjligheten - jackan hade mig i sitt våld. Efter lite förhandling (bönande och bedjande) med det dåliga samvetet ("jag har ju haft samma vårjacka i tre år och den är borta nu och den var jättebillig, dessutom har jag haft samma höst- och vinterjacka i flera år också. Och så fick jag ju födelsedagspengar. Snälla?!") bestämde jag mig. Och nu äger jag den. Vårjackan från mina drömmar är min!! Jag hade ingen aning om att jag var en materialist av sådana mått, men tydligen, och jag är inte ledsen, jag är lycklig, lycklig!

Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar, Jackan och jag.

Glöm inte att the camera adds 5 pounds!