Ålderns höst kom tidigt i år

Jag sitter efter en mysig vecka i fjällen, en avklarad tenta i biologisk psykologi och en mycket trevlig och lagom produktiv dag, nu i min säng med en förfärande ny upptäckt gällande min egen uppenbarelse. Jag är minsann inte 17 år längre. Ålderdomen närmar sig med stormsteg och det finns inget jag kan göra. Efter kvällens sedvanliga studera-mig-själv-i-spegeln-i-en-halvtimme-innan-jag-går-lägger-mig-session tog jag tillfället i akt och tryckte in ett finger min ena kind och upptäckte till min förfäran att kindhuden inte studsade tillbaka! Som den alltid har gjort. Mina runda, fasta gucci gucci-kinder som jag så många gånger ondgjort mig över men på senare tid satt mitt hopp till inför ålderns höst har svikit mig. Jag kan urskilja liksom fina, fina linjer i ansiktet som jag aldrig sett förut. Man har knappt blivit av med finnarna, innan rynkorna armbågar sig fram. Vad är det för poäng med att vara rundkindad om kinderna ändå säckar ihop innan 23!? Ska de bli till två påsar nu? Ska jag se ut som en hamster? En ung kvinna i sinnet, förkroppsligad till en tant med bulldogkinder.

Jag kan skämta om det nu, eftersom jag egentligen vet att jag är ung. Men snart är det ute med det kortet också - det är bara en tidsfråga.