Signaler från bergen

Nu är jag framme och jag orkar inte ens försöka återge för alla intryck – de är många. Jag är enormt trött efter att ha rest hela natten, och bara sovit någon timme på planet och en stund på tåget också och varit social sen klockan 3.30 (då inget, som ni kanske vet, är vettigt). Jag litar inte ens på min egen åsikt och vågar knappt ha en uppfattning om någonting eftersom jag är så trött. Så jag tar det jag orkar.

Det har gått bra. Mötte upp de fyra andra svenska volontärerna som åkte med svekiv på flygplatsen i Tel-Aviv och det var piece of cake, alla är snälla. Vi dödade lite tid på flygplatsen, visades till ett tåg som tog oss till den nordligaste stationen i Israel, väntade lite till, blev upphämtade i en van och körde till Bar’am. Framme var vi kanske tio på morgonen.

Jacob drack ett exotiskt te medan vi väntade på vår skjuts i Naharyna.

Samtidigt tog vi del av Israelisk marknadsföring.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Notera: det är ca 25 grader och sol på dagen och imorgon ska det visst bli runt 30… Hjärnan är lite slut nu, men det har gått bra. Folk jag har pratat med är trevliga och hjälpsamma, men jag längtar efter att komma in i det mer och få mer rutin, det känns lite rörigt nu. I övermorgon börjar vi jobba, troligen i äppelfabriken. Jag delar rum med en 29-årig tjej från Sydafrika och Miss Wordy (jag) har mött Miss World’s Wordiest. Jag vet redan allt om hennes kärleksliv och hennes usla ex-pojkvän och hennes medicinska historia. Jag gillart! På min säng låg det för övrigt en klubba och ett litet meddelande ”To Bec, Welcome to Baram, from Liz”. Hon är jättegullig.

Jag glömde att packa med en sak: min tandborste. Man kan inte köpa en ny hur som helst – affären har öppet mellan 17-19 och för att kunna handla måste man ha checkat in och fått ett kort laddat med pengar. Men det är inga problem på Bar’am! Den typ 55-åriga kvinnan på volontärkontoret var så gullig och sa att om jag ville kunde vi åka hem till henne och se om hon hade en att låna ut. Så vi satte oss på hennes lilla eldrivna moppe, inklädd m. fyra plastväggar och körde hem till henne där jag utan vidare välkomnades och fick veta allt om hennes ögonsten - det nyinköpta matbordet i körsbärsträ. Så är folk, är mitt intryck hittills.

Nä, nu ska jag göra bruk av den där tandborsten och sen ska jag sova lite till innan det är middag (maten är sjukt god här!), sen är det volontärmöte som det är varje vecka.